Reseberättelse, del 2: Tolv svenskar i Brescia
I tisdags landade jag åter i Sverige. Efter sex stycken härliga dygn i Milano var det med blandade känslor jag åter började författa på uppsatser och loggböcker. Bitter för att semestern var över, glad för att jag träffat nya vänner och fått leda dessa till nya milstolpar i deras liv. Detta är berättelsen om Fossa degli Alci-resan.
Min historia om mina dagar i Milano fortsätter. Missade du del 1 så rekommenderar jag att du läser den först.
2 maj: Reseledaryrket är svårt!
Dag två på resan visade sig bli svårare än jag från början trott. Att agera reseledare var ett jobb som var jobbigare än jag trott. Att hålla koll på när alla resenärer skulle anlända till Milano, att hitta dessa och att sedan hålla dem underhållna i väntan på nästa resenär var inte det lättaste.
På grund av halsfluss däckade jag under eftermiddagen på hotellrummet, men lagom till middag var vi ett gäng som samlades på ett av favorithaken nära Corso Buenos Aires.
3 maj: 12 svenskar i Brescia
Lördag och enbart en dag kvar till den riktiga matchdagen. För att svetsa samman gruppen och komma in i fotbollstänket valde vi att ta regionaltåget till grannstaden Brescia. Brescia är en stad med cirka 200 000 invånare. Det var första gången i staden för samtliga i vår grupp, men efter en härlig glass nära tågstationen var vi redo att vandra i de centralare städerna.
På ett stort torg slog vi oss ned för en kopp kaffe. Andreas införskaffade ett Panini-startpaket och spänningen var stor när korten öppnas. Vad som gör samlarkorten så speciella är svårt att säga, men det blir bara roligare med åldern i alla fall. Glädjen var stor när Riccardo Montolivos nuna drogs fram. Lite bittert blev det dock när Leonardo Bonucci i en något konstig frisyr visade sig.
Stadens tunnelbana var den modernaste jag skådat sedan jag var i Singapore. Väldigt fräscht, enkelt och säkert. Den tog oss direkt till Stadio Rigamonti och tillsammans med infödda bresciani (heter det så?). Arenan var tillskillnad från tunnelbanan inte alls lika modern, utan väldigt betongig och rostig.
Matchen drog igång samtidigt som regnet började falla. Curva Nord Brescia var tyst och matchen kändes väldigt avslagen. Det dröjde några minuter innan vi såg banderollen som förkunnade att under de första 20 minuterna skulle det hållas en tyst protest mot ledningen. På 20:00 höjdes underhållningsfaktorn rejält när välkända ramsor började eka.
Matchen i sig var ingen höjdare. Empoli vann med 3-1 efter att ha spelat defensivt men ändå kontrollerat matchen. Vi fick dock se seriefigurerna Maccarone och Caracciolo göra varsitt mål.
Brescia Calcios band med Milan var inte direkt något vi märkte av under denna match. Vi pratade lite med några gubbar bakom oss och de var imponerade att tolv svenskar tagit sig till en Serie B-match. När de insåg att vi var milanisti nickade de glatt. Förmodligen hade de aldrig sett tolv svenskar i Brescia samtidigt och frågan jag ställde mig själv var om det någonsin varit tolv svenskar i staden under samma tidpunkt förr.
Nästa och sista delen kommer handla om derbydagen, om känsloexplosioner och om gåshud.
