Reseberättelse, del 3: Känslofyllt derby
I tisdags landade jag åter i Sverige. Efter sex stycken härliga dygn i Milano var det med blandade känslor jag åter började författa på uppsatser och loggböcker. Bitter för att semestern var över, glad för att jag träffat nya vänner och fått leda dessa till nya milstolpar i deras liv. Detta är berättelsen om Fossa degli Alci-resan.
Detta är den sista delen. Har du missat del 1 eller del 2 så läs gärna dem innan.
4 maj: Känslofylld matchdag
Tillslut kom även dagen vi alla hade väntat på. En strålande Milanosol väckte oss på morgonen och spänningen vid frukosten gick nästa att vidröra. ”Historiens sämsta derby”, ”betydelselös match” och andra dylika citat hördes kunde läsas från flera håll och kanter, men för oss på plats glömdes det bort relativt snabbt. Ett derby kommer alltid vara ett derby och för många av resenärerna var det även premiärmatchen på San Siro. Experter kan snacka om matchens betydelse hur mycket de vill, men känslorna från dessa killar var äkta.
Jag och Andreas mötte upp den ack så duktige Siavoush Fallahi för att spela in en podcast ute i solskenet på förmiddagen. Vi slog oss ned på en restaurang och invid oss självfallet en tridente svenskar. Att svensken är berest är ingen nyhet så bli inte förvånad om du möter din granne eller svärmor när du åker till Milano nästa gång.
När eftermiddagen var kommen hoppade vi på tunnelbanan mot San Siro. Promenaden längs den välkända muren var, som vanligt, trevlig och när vi närmade oss arenan steg förväntningarna med cirkus 3000 procent. När arenan visade sig bakom lövverken sprack det för dem som inte sett betongklumpen tidigare. Hakorna föll till marken och ögonen glittrade. Att se glädjen i deras ögon var för mig kanske det bästa på hela resan. Jag har läst om dessa känslor för reseledare tidigare, men jag kunde inte föreställa mig hur kul det kunde vara.
Matchen såg ni förmodligen alla och glädjen vid De Jongs mål var extrem. Det ni kanske inte såg på samma vis var publiken. Curva Nords tifo var häftlig och Suds väldigt slagkraftigt. När sedan bägge curvorna, som sedan blev till hela arenan, hyllade de skottskadade personerna från Coppa Italia-finalen, gjorde gåshuden sig påmind. Dagen innan, när de första ryktena kom upp att det var polisen som skjutit Napoli-supportrar trodde jag det skulle få konsekvenser på Milanoderbyt. Jag fick fel. Självfallet dels för att ryktet inte stämde, men också dels för Milanolagens antivåldspakt. Stämningen på och utanför arenan var som vanligt helt lugn.
Efter segern ville vi på något vis fira tillsammans med andra milanisti så därför begav vi oss till Piazza Duomo. Där var det lika fridfullt som inne i katedralen så turen gick vidare till Brera-området. Där var barerna stängda och gatorna tomma. En konsekvens av ”historiens sämsta derby” eller bara nackdelen med att spela derbyn på söndagar? Förmodligen en kombination.
Vi hittade i alla fall en gelateria, så med glass i magen traskade vi istället hem glada i hågen.
Med detta inlägg vill jag rikta ett stort tack till alla resenärer och ett lika stort tack till Nickes.Com som gjorde resan möjlig.
På återhörande.
