Reseberättelse: Som boskap på Milanello
Detta är ingen text med djupa analyser, vackra metaforer eller invecklade känsloyttringar. Se denna text som en dagbok från hur en lyckad Milano-resa kan se ut. Hoppas den kan motivera Dig till att göra en liknande tripp!
Fredagen den 12 april: Italien i ett nötskal
Ett sömnigt morgontåg tog mig från de småländska skogarna till Köpenhamns flygplats. Jag är vanligtvis en otroligt morgontrött människa, men att studsa upp mitt i natten ära aldrig några problem inför en Italien-resa. Flyget slog stabil ned hjulen på Malpensa runt lunch och tillslut var vi fyra, som skulle göra denna resa tillsammans, samlade. Direkt gick vi och plockade upp vår förhyrda Fiat. Att vi indirekt sponsrade Juventus tog emot en aning, men bilen var lättkörd och passade perfekt för våra dagar i Milano med omnejd.
Istället för att åka till hotellet och häcka tog vi en snabb utflykt till Como. Sjön var lika vacker som väntat och lunchpizzan skämde bort smaklökarna direkt. Turligt nog låg stadens fotbollsarena precis intill sjön, så vi tog ett varv direkt. Rostig, ”betongig” och sliten. Ett rivningsobjekt enligt många. Något annat för mig. Arenor i dylikt skick skulle visa sig bli ett fortsatt tema resan igenom. Innan vi kröp ner och slocknade för fredagen så fick vi i oss en klassisk italiensk middag. Restaurangutbudet i den tillfälliga hembyn Brusaporto var väldigt begränsat, men när vi väl hittade en visade det sig att den vara av italiensk toppklass. Ölrisotto och gnocchi varvades med tiramisu och panna cotta.
Lördagen den 13 april: Inne på Milanello!
Frukostbuffén på hotellet stämde helt överrens med den övriga standarden. Italiensk, stor och delikat. Målet för dagen var Milanello. Med vår racer-Fiat skulle vi ta oss till träningsanläggningen, där tanken var att två av fyra resenärer skulle medverka på Milans träningsanläggning. Eftersom vi var uppe i god tid tog vi omvägen via Varese. Självfallet sökte vi upp arenan och tog ett varv runt den. Rosten och betongen gjorde sig påmind ännu en gång, och på en av murarna runt arenan löd budskapet ”No alla tessera”. Som förespråkare av traditionell fotboll valde alla fyra att fota texten. Det borde vi inte gjort, för direkt när bilden var sparad på telefonminnet dök två poliser upp runt hörnet. De frågade varför vi fotade klottret och vad vi skulle göra med bilderna, tydligt irriterade på vårt oskyldiga upptåg. Att politiken och fotbollen står i konflikt blev än mer tydligt där och då.
Efter Varese satte jag mig återigen bakom ratten och med tog med skakiga händer sikte mot Milanello. Väl framme kunde knappt benen bära mig. Utanför grindarna berättade traskade vi förbi alla fans och förklarade för vakten att vi var journalisti svedesi, han köpte det och visade oss vidare. Väl inne på receptionen fick vi visa upp våra intyg och därefter blev vi släppta fria. Fria. På Milanello. Jag har aldrig varit med på ett så kallat kosläpp, men det som korna sägs göra var det jag ville göra. Jag ville springa runt överallt, känna på allt, äta lite på gräsmattorna och bara skrika ut min glädje. Dessvärre var jag inte ensam på träningsanläggningen, utan det fanns både en och annan italiensk journalist samt av föreningen anställd personal. Jag tog några djupa andetag och försökte fokusera. Vi anslöt till de övriga journalisterna i kaffebaren man brukar se på videos från Milanello. Eftersom vi inte visste hur man vanligtvis agerar inne på Milanello började vi planlöst låtsasdiskutera den kommande presskonferensen. Förmodligen ville vi framstå som professionella, men utifrån sett såg vi sannolikt enbart dumma ut.
Orutinen fortsatte göra sig påmind när vi satte oss bakom kamerorna väl inne i pressalen, men när vi väl hamnat rätt så dök Allegri upp. Våra föraningar om att presskonferensen skulle vara uteslutande på italienska blev snabbt bekräftade. Dessvärre talar ingen av oss språket flytande, men vi antecknade det vi uppfattade och klurade samtidigt på någon fråga till mister på podiet. Vi beslutade dock att inte försöka oss på en fråga på ett språk vi ej behärskar till fullo, utan såg tillfället som en se-och-lär-stund.
Efter presskonferensen fotade vi lite och tog oss en längre pratstund med några amerikanare som hittat dit. Det visade sig att de förr varit samarbetspartners med klubben, men nu blivit inbjudna på en kopp kaffe för att de var i stan. Det här med att Milan är en stor familj visade sig åter igen. Efter att nästan ha krockat med Didac Vila gick vi tillslut ut från anläggningen. Visserligen var det otroligt stor att agera journalist inne på Milanello, men i grund och botten är vi också fans. Därför bytte vi snabbt om till matchtröjorna och ställde oss strategiskt för att invänta spelarna.
Dessvärre, för vår del, stannade endast Mbaye Niang för fansen. El Shaarawy valde att high fivea en flock tjejer, men så mycket mer spännande skedde inte. Noterbart är att tre spelare valde att inte åka i sponsorbilen: De Sciglio i sin VW, Nocerino i sin mattgröna Porsche och såklart Mario Balotelli som kom glidande i en röd Ferrari-cabriolet.
Efter Milanello blev det full fart mot Bergamo. Atalanta-Fiorentina stod på schemat. Hetsande Fiorentini, fulla svenskar och Carabinieri var alla en del av uppladdningen innan vi fick komma in på Atleti Azzurri. Matchen i sig var ingen höjdare, men att höra Atalanta-curvans fantastiska stöd och att se mittfältsduos likt Pizarro-Valero live var magnifikt.
Söndagen den 14 april: Uruk-hai-armén
Att vakna upp matchdag på plats i Italien är alltid något speciellt. Efter samma delikata frukostbuffé var det bara att snabbt sätta sig i bilen för att ta riktning på Milano. Il Duomo och Milan Megastore var givna dagsmål, framför allt då inte alla i sällskapet hade varit i Milano innan denna resa.
När klockan närmade sig kväll tog vi som vanligt metron mot Rho Firea och traskade längs den (delvis nymålade) graffittiväggen mot San Siro. Stämningen var god. Lite för god nästan, för antalet par i respektive matchtröja var nästan i paritet med antalet män som delar ut ”gratis” armband. Utanför vår ingång stötte vi ihop med både El Shaarawy och Bobo Vieri (se bildspelet) innan vi hittade våra platser på första ring.
Matchen i sig såg ni förmodligen alla. Däremot upplevde ni förmodligen inte stämningen på samma sätt. Först och främst måste man ju cred till Napolis bortasupportrar. Resan Neapel-Milano är riktigt lång, trots detta var de både många till antal samt otroligt högljudda. Curva Sud verkade aningen nervösa innan matchen, men tillslut släppte det rejält även där. El Shaarawys tidigare jämförelser med en flåsande tjur, samt Fossa degli Alci-kollegan Perssons liknelser med en armé Uruk-haier är ganska pricksäkra. När Curva Sud är i form frustar hela arenan på ett mäktigt sätt.
Efter matchen var stämningen delad. Med enbart tio man på plan var det tydligt att många var nöjda med poängen, medan andra (likt mig själv) gick och sparkade på var och varannan tomflaska. Nu är det så länge sedan (Napoli, Scudettosäsongen) jag upplevde en Milan-vinst på plats att jag nästan börjat tro på den italienska scaramanzian. Jag får skippa stormatcherna och satsa på Siena eller dylikt till nästa säsong tror jag…
Ett hest podcast-avsnitt av Fossa degli Alci (lyssna här) spelades in direkt på hotellrummet, innan jag somnade besviken.
Måndagen den 16 april: Dags att åka hem
Hemresedag. Något uppseendeväckande skedde inte direkt, utan vi körde tillbaka till Malpensa och tog flyget hem via Danmark.
Tips om du är sugen på en dylik resa:
- Hyr bil! Att köra i norra Milano är relativt enkelt och det finns flera hyrbilsfirmor på flygplatserna. För att försäkra sig om att du har tillräckligt med pengar att betala en eventuell skada på bilen reserverar firmorna en stor summa på ditt konto. Kom ihåg det! Tänk också på att det kostar ungefär €40 extra för chaufförer under 25 år.
- Ha mynt tillgängliga när ni kör på motorvägarna, för vägtullarna duggar tätt!
- Har du en bil, bo gärna utanför Milano. Priserna är bättre och hotellen kan ha riktigt hög standard.
- Kör gärna till Milanello, men vill du träffa spelarna rekommenderar jag att inte satsa på dagen innan stormatch. Dyker du upp mitt i veckan stannar förmodligen mer än en spelare.
- I Milano måste du betala extra hotellskatt. Detta pris brukar inte ingå ifall du bokar på internet i förhand.
- Köp inte pasta på barer/caféer. Vill du ha en god pasta-måltid ska du satsa på riktiga restauranger. Pizza däremot funkar nästan överallt.
- Besök Il Duomo. Det spelar ingen roll om det är första gången i Milano eller om du varit där 20 gånger. Lugnet och arkitekturen slutar aldrig överväldiga dig.
- Gazzetta dello Sport Store, mittemot Milan Megastore, är värt en titt. Härliga hoodies och t-shirts med klassiska förstasidor som motiv.
Fler frågor om resor till Milano? Besök www.fotbollmilano.se eller skicka mig ett mail så ska jag svara så bra jag kan!
