Reserapport: VeneziaMestre och Stadio Pier Luigi Penzo
Säsongens läckraste bortaresa bärgades tillslut hem av Roma. På läktaren syntes inga Romanisti från huvudstaden. Historian om VeneziaMestre fick därför sno uppmärksamheten. En häftig upplevelse.
För drygt tre år sedan hade Venezia äntligen letat sig upp till Serie A och Roma skulle få chansen att “göra staden” och spela på unika arenan “Stadio Per Luigi Penzo” som ligger på Sant’Elena ön nästan längst ute i Venedig.
Själv lyckades jag inte städa kalendern och ta mig ner. Men sett till vad resultatet blev då, kanske det var lika bra. Nämligen ett av den säsongens största fiaskon. En 3-2 förlust och säsongens största match för nykomlingen och senare nedflyttade, Venezia FC.
Men bilderna som rullades ut på sociala medier och bland alla Roma-kanaler, skapade verkligen suget att ta sig ner nästa gång det var läge.
Därför var det obligatoriskt att hinna pricka av denna “trasferta” när det nu var dags igen i början av februari 2025.
Venedig som stad känner ju alla till och har oftast besökt. Personligen däremot har staden aldrig prioriterats bland listan av alla städer jag vill besöka i Italien. Vanligtvis är det fotbollen som måste ta mig dit. Annars lyckas jag inte rättfärdiga resan för mig själv.
Och fotbollen i Venedig, tänker man inte på i första taget.
Därför att min och säkert många andras bild har tyvärr varit det ansikte de varit utåt med framförallt deras snitsiga matchtröjor, som blivit ett mode för folk som inte ens känner till Italiensk fotboll.
Det amerikanska ägarskapet ger tydligt sken av att vilja bli fotbollens, eller åtminstone Italiens “New York Yankees”. Där exempelvis ett tiotal limiterade versioner av fotbollströjor släpps spektakulärt varje säsong med stort kommersiellt intresse. Men historian och området runt stadion menar på annat.
Inte bara stadion är unik, utan historian om ihopslagningen som genomfördes 1987 intresserar verkligen. Det var välkända Palmero-förknippade Maurizio Zamparini som var visionären för vad som idag är både Venezia och Mestre:s klubb. Mestre är ju förstaden på fastlandet innan Venedig, och några mil nordöst ligger Pordenone som Zamparini då verkade i och sedan sålde för att möjliggöra förvärvet och ihopslagningen.
Som många kommer ihåg ifrån Palermo-tiden, var Zamparini ofta högst kontroversiell även bland Italienska mått mätt, så att köpa upp två fotbollsklubbar som var bittra rivaler och göra de förenade till en gemensam klubb var nog inget han såg som något större hinder.
Protesterna framfördes tydligt såklart ifrån båda kanter innan köpet. Men när väl ihopslagningen klubbades igenom, förenades förvånansvärt både AC Venezia och AC Mestre snabbt på läktaren. Färgerna svart och grönt ifrån AC Venezia, och orange från AC Mestre. Tillsammans svart, grön och orange. En vacker och sällsynt färgkombination inom fotbollen.
Supporterskarorna förenades, med främsta drivkraft att de båda såg potentialen som kom med en ihopslagning. Tillsammans förenade de “två folk” som i grund och botten var “ett folk”, och bildade en heltäckande Curva som starkt kunde stå emot de många närliggande rivalerna i Udinese, Treviso, Trento, Triestina och Vicenza.
Dessutom uppskattades det nya namnet “VeneziaMestre”, där det mindre spektakulära “Mestre” faktiskt togs med, och inte som så ofta annars, glöms bort.
Idag däremot med amerikanska affärsmannen Duncan L. Niederauer som president, är staden Mestre nog väldigt långt bortifrån att återtas i klubbnamnet.
Allt det Venezia FC symboliserar utåt i världen, exploateras verkligen endast av staden Venedigs starka varumärke.
Ur ett kommersiellt och försäljnings perspektiv, kan man förstå logiken bakom marknadsföringen och profiterandet. Men sett till historian, måste den orangesvarta delen av dagens Venezia respekteras.
För tydlighetens eller snarare otydlighetens skull, ska det sägas att AC Mestre idag finns som klubb och håller till i Serie D. Men sett till att Venezia FC spelar i Serie A och faktiskt symboliserar båda städernas färger, är det fortfarande lika intressant gällande skillnaden av vad ägarskapet och läktaren ser sig själva vara för klubb.
Därför tror ni Curvan glömt bort Mestre på Stadio Penzo? Självfallet inte. Väl på plats under söndagens match var det tydligt att sångerna som sjungs verkligen inkluderar Mestre:s namn. Och graffitin utanför arenan menar på samma sak.
Venezia FC må vara klubbnamnet och numera ett modemärke för amerikanska kändisar, men staden Mestre:s del är fortfarande påtaglig hos folket på läktaren.
En sak värd att inte glömma bort, tycker jag.
Matchdagen i sig inträffade alla förväntningar som fanns inför. Påväg till arenan blev det båt, vilket nog måste vara unikt i fotbollsvärlden som enda transportmedel till en fotbollsarena i en stad. Utanför arenan fanns som känt de parkerade småbåtarna i kanalen. Och inuti arenan präglades utsikten av lokala Sant’Elena kyrkan som ligger precis utanför andra långsidan.
En miljö som faktiskt är unik, och där jag får stämma in i hyllningskören av de som varit där innan mig och säga att arenaupplevelsen är beundransvärd.
Dessutom hamnar man nära planen, så allt blir speciellt påtagligt för oss som är mer vana i Italien att ha löparbanor framför oss som i huvudstaden på Stadio Olimpico.
Stämningen var det absolut inget fel på, där hemma-curvan hördes och syntes mest. Mest noterbart var sångerna mot just presidenten Niederauer, där senaste missnöjet handlar om försäljningen av finska fanbäraren Joel Pohjanpalo. Vilket adderade något till upplevelsen att en finsk fotbollsspelare faktiskt är så högt skattad i en Italiensk klubb.
Just stämningen på Stadio Penzo ska nog inte tas för givet, eftersom öppna läktare mitt ute på en ö i havet inte ger de bästa förutsättningarna. Framförallt när matchen spelades i februari med böljande regn och konstant vind i luften.
Bortasektionen å andra sidan, var tyvärr begränsad och fick ju som känt reseförbud av myndigheterna. Bortaföljet bestod därför av Romanisti utan Ultras. Första femton präglades av tystnad som protest och respekt mot de drabbade. Sedan följde ramsor i imponerande samstämmighet med “liberta per gli ultras” och “trasferte libere”.
Nidramsor framfördes kort därpå av hemmacurvan emot Roma:s vänner i Udine, men väldigt snabbt svarade de tappra hundratalen på bortaläktaren med skanderande i sympati för Udinese.
På planen skulle Roma uträttat betydligt mer. Dovbyk hade två lägen i första halvlek, där ett behövde noteras som mål. Men med tanke på det bortafacit som spökat är en uddamålsseger signerat av Paulo Dybala på straff, alldeles underbart taget.
Sammanfattat kan jag inte mer än att rekommendera Stadio Penzo som resmål ifall någon smider planer.
Nog bra att passa på så länge Venezia spelar i Serie A och entusiasmen i staden fortfarande bubblar på.
Men de råden ser ut att bli dyra, eftersom Venezia ser ut att spela Serie B igen nästa säsong. Vilket i sig kanske lockar den förnuftigaste italofilen ännu mer.
Som avslutning på denna text vill även jag passa på att nämna Kristian Borell, som känt lämnade oss förra veckan.
Jag kände inte Kristian, men genom alla hans olika format har jag följt honom mycket under åren.
För mig blev Kristians röst viktig och med tiden en stor anledning till min passion som idag finns för Italien som land och Il Calcio i stort.
Just Kristians djupa kunnande om Italien och provinsfotbollen, lärde och inspirerade mig och fick mig att ta mig till platser jag aldrig annars hade besökt. Fotboll i Lecce, Taranto, Foggia, Catanzaro och Siracusa för att nämna några. I grund och botten, tog jag mig till dessa underbara platser tack vare “prateriet frizzante” i Kristian Borells olika format.
För mig var han en förebild och sådde ett frö för min passion som idag betyder mest av allt.
Det är jag evigt tacksam för.
Riposa in pace, mentor.
