Reseberättelse från Parma i bilder
20.18, dryga sexton timmar efter att vi klivit på flygbussen i Stockholm så kliver vi in på Ennio Tardini bland gulröda flaggor.
Direkt efter att Roma slagit Milan så började jag och Niklas diskutera om man inte skulle försöka åka ner till Rom på första bästa lördagsmatch. Måndagen efter Milanmatchen kollade jag upp det uppdaterade spelprogrammet och såg snabbt att Roma skulle spela mot Parma lördagen 4/2. Det skulle dock visa sig att mitt undermedvetna här spelade mig ett spratt och jag såg framför mig hur fantastiskt det var att snart kunna gå in på Olimpico igen. Eftersom vi hittade flygbiljetter med Ryan Air för under femhundringen så var det givet att boka in en resa. Ned till Rom lördagen 4/2 och hem igen dagen efter.
En lite dryg vecka innan avresan så fick jag ett smärre chockbesked. Det var efter att jag förklarat för de övriga i CRS styrelse att 4/2 var ett dåligt datum för styrelsemöte eftersom jag skulle se ned till Italien och se Roma. Det mejlsvar som jag fick från David, CRS styrelseledamot i Rom, var inte det som jag förväntat mig: ”Vad ska du göra i Parma?”
Och då slog det mig att Roma hade ju redan spelat hemma mot Parma och matchen som vi tänkt se alltså skulle vara i Parma. Vad skulle man göra nu? Skita i resan? Biljetterna kostade ju ändå bara femhundra spänn. Åka ned till Rom och se matchen på en bar i Testaccio? Eller skulle det faktiskt finnas en möjlighet att ta sig hela vägen till Parma
Uppladdningen inför resan med en fyrtioårsfest på fredagkväll var kanske inte den optimala. eller också var det just vad det var. Men efter några timmars sömn på Romplanet smakade frukosten med kaffe och macka på Ciampinos flygplats riktigt bra. Damen med ryggen emot mig försökte föresten lura av Niklas tio euro, men trots att vi inte lyckades komma på vad "Jag gav dig en Tjugo Euro, men fick bara tillbaka på en tia" heter på italienska så reddes det hela upp. (Bilden är egentligen tagen 24 timmar senare innan vi sätter oss på planet hem igen, det är därför jag ser lite trött ut).
Eftersom bussen som skulle ta oss till pendeltågstationen I Ciampino backade in i något på väg ut från flygplatsen så missade vi tåget till Termini och fick vänta en timme på nästa tåg. Denna timme ägnades mest åt att "läsa" vad Il Romanista skrev om kvällens match.
Väl framme på Termini mötte vi David, från CRS och Svenska fans, som hade fixat matchbiljetter till oss. Här står Niklas och beundrar sitt foto som han precis har tagit av sin biljett.
Eftersom biljetterna till en bortamatch inte säljs på matchdagen i Italien och varje biljett är personilg så hade vi varit tvugna att melja ner bilder på våra pass till David för att han skulle kunna köpa ut åt oss. Men nu hade vi i alla fall biljetterna.
Innan vi skildes åt från David så tog vi en kortare promenad och tittade på lite sevärdheter som den här parkeringsplatsen från det antika Rom.
Vi gick även förbi butiken Fanatic Fans vid Santa Maria Maggiore, som hade rea på allt utom på sina Boysprylar.
Under promenaden hade jag och Niklas jobbat upp en god aptit, vi tog farväl av David och gick för att hitta ett ställe att äta lite innan resan fortsatte mot Parma. Valet föll på en restaurang med det lockande namnet "Vargspenen" och det som dög åt Romulus och Remus skulle väl även duga åt oss. Detta trots att sju riktigt starka varningstecken sa att vi nog inte borde äta här om vi ville äta något gott: 1 Det låg precis bredvid tågstationen, 2 Det fanns bilder på alla maträtter, 3 Menyn var översatt till fyra språk, 4 Kocken satt och rökte på uteserveringen eftersom 5 De inte hade några andra gäster, 6 Det mest iögonfallande med restaurangen var en fågelbur med stadsduvor precis vid entréen och 7 Literpriset för vin var lägre än för okolsyrat vatten. Maten var dock precis vad vi behövde. En stadig pasta (penne all'amatriciana respektive spaghetti carbonara) samt en rejäl portion saltimbocca rikligt kryddad med salvia och sen var det dags att sätta sig på tåget till mot Parma.
Varken på tåget som tog oss till Bologna eller på regionaltåget därifrån mot Parma såg vi några andra romanisti. Inte heller några paramanhängare kunde vi urskillja trots att vi närmade oss vår slutsstation. Vi hade dock inga större problem att bygga upp förväntningar inför matchen som skulle se till att Spalletti tangerade Capellos rekord med sju raka segrar som tränare för Roma, även om den långa resan började kännas både i ben och ögonlock.
Väl framme i Parma hade vi ungefär en timme och tjugo minuter på oss att ta oss till stadion. Efter en dryg halvtimmes promenad i ett kallt och mörkt Parma kunde vi hitta ingången till Romaklackens läktare. Tyvärr så hade inte myndigheterna förstått att 2.500 romanisti skulle komma till Parma den här dagen så ingången var en riktig flaskpropp. Där de bara kunde visitera fem personer åt gången. Och inte blev det bättre av att vi hade väskor med oss som kravallpolsierna blev mäkta intresserade av. Speciellt nyfikna blev de när de såg att jag hade en stor dunkudde i min väska.
20.18, dryga sexton timmar efter att vi klivit på flygbussen i Stockholm så kan vi kliva in på Stadio Ennio Tardini. Ackompanjerade av skönsång från 2.500 romanisti tar vi plats på läktaren på ena kortsidan.
Trots att Roma inte skapade så många målchanser i första halvlek, undantaget Tottis fantastiska klackning (som jag ärligt talat hade lite svårt att se därifrån jag stod), så var vi tämligen säkra på att det här skulle gå vägen. Stående på kortsidan så får man ju en annan överblick på spelet och härifrån blev det ännu tydligare hur Romas spel har förändrats den senaste tiden. Man jobbar verkligen som ett lag och oavsett om det handlar om anfall eller försvarsspel så täcker man upp och hjälper varandra hela tiden. Och som sista utpost står Doni som blir allt säkrare i Romas mål. Mellan sång och rullandet av jazzcigaretter så kunde man dock mot slutet av matchen höra lite muttrande på läktaren.
I halvtid fick jag ett telefonsamtal från Karlstad där det uttrycktes en viss oro för att spelet i första halvlek hade varit lite halvhjärtat. Men jag lovade att vi skulle få se ett helt annat spel i andra halvlek när Totti och Co såg oss på läktaren skulle det bli ett annat ljud i skällan och vi skulle nog kunna se fram emot ett par mål. I halvtid försökte vi även fixa lite kaffe av en kiosktant som stod inlåst bakom ett grovt galler. Tyvärr var det fler som kommit på samma tanke så kön var ganska lång och när vi hörde "C'e solo un capitanao" från läktaren gav vi upp och gick tillbaka.
Vi hann knappt komma upp på läktaren igen innan det stora jublet utbröt efter Mancinis mål. Målet firade som sig bör med en orgie i sång, bengaler och en bomb som ekade i trappen under läktaren.
Resten av matchen var en enda fest där Parmas klack inte gick att höra en enda gång. Och det var inte bara på Romas läktare som glädjen var så stark att man nästan kunde ta på den. Även spelarnas nyfunna glädje av att spela blev så mycket mer påtaglig när man är nära dem än bara ser dem på teve. Eftersom det inte är några löparbanor så var vi ju så nära att vi blandat med den söta röken och fuktiga gräsdoften nästan kunde urskilja doften av Perrottas hårvax i samma ögonblick som han lättar in kvällens tredje mål.
Festen var naturligtvis inte slut i och med att matchen blåstes av utan fortsatte i en timme innan kravallpolisen släppte ut 2.500 lyckliga romanisti från stadion. Väl utsläppta från stadion sattes vi på bussar där vi fick vänta ytterligare 30 minuter innan de körde oss med poliseskort till stationen, där ytterligare ett femtiotal hjälmförsedda poliser såg till att vi inte förverkligade våra planer; att köpa en macka och kaffe innan resan hem kunde påbörjas. Vi fick helt enkelt vänta tills vi kom till Bologna där vi hade en dryg timma innan sista nattåget till Rom gick, innan vi kunde fira segern med en macka, espresso, chokladbakelse och ett stort glas Caffé Sport Borghetti på ett nattöppet fik.
Efter nästan exakt 24 timmar i Italien var vi tillbaka på Ciampino och det vara bara att konstatera att det faktiskt funkar att åka ned över en dag och se en match även om Roma har bortamatch. Men nästa tripp ska jag ändå kolla nogrannare var matchen spelas innan flygbiljetten bokas.
Foto: Niklas Törnblom och Staffan Fredén
