C'è solo un capitano (skildring Roma-Empoli)
Om en historisk eftermiddag som, sa har i efterhand, kanns svar att gladja sig over.
“Caffè Borghetti, caffè, caffè!”. De bekanta ropen fran forsaljarna av den klassiska kaffelikoren var harliga att hora. Det kandes bra att aterigen vandra over Foro Italico med riktning Curva Sud. Med Cagliari-matchen bakom stangda dorrar i Rieti, och med biljetter till Siena som tog slut pa kort tid, hade “Roma-abstinensen” blivit riktigt stor hos mig. Antligen var det dock sondag, med Empoli framfor oss, det sista hindret att overvinna for att tangera det gamla rekordet. Forvantningarna var saledes hoga, men nervositeten var ocksa narvarande. Radslan for att nagot skulle ga fel den har dagen – som det alltid gor nar det verkligen galler – gick inte att fortranga.
Och det gick ju ganska fel till slut. Fast pa ett annat satt.
Jag hann med att sluka en Borghetti samt sno at mig en gratistidning som delades ut, for att slutligen ga igenom sparrarna till curvan. Med derbyt (och Inter) i antagande samlades det in pengar for att finansiera de planerade koreografierna till matcherna. En kille, kanske 15-16 ar, stod med en “lada pa magen“ och tog emot de frivilliga donationerna fran de forbipasserande supportrarna. Sjalv stack jag ner en femma (euro, givetvis) i kassan, innan jag gick upp for trapporna till curvan dar jag skulle traffa nagra kompisar.
Munter stamning i Sud, och man hann med att njuta lite av det fantastiska vadret – svenskt varvader i februari! – innan spelarna kom ut for att varma upp. Strax efterat klev Ultras Romani-ledaren Spadino ut fran Olimpicos undergangar foljd av ytterligare ett antal Roma-supportrar. Tillsammans bar de pa en (javligt) lang banderoll, och det tog faktiskt ett tag innan man sag hela texten. Jag hade i dagarna last om den planerade banderollen – vars budskap skulle hallas hemligt fram till den visades upp – och var saledes sugen pa att se vad som stod skrivet pa den.
Budskapet var riktat till Totti, som kom springandes ut till curvan for att krama om Spadino. “C’è solo un capitano“ ekade pa Olimpico, Totti klatschade med resten av supportrarna som holl upp banderollen och appladerade till oss i curvan samtidigt som han slog sig for hjartat. Vackra scener, och aven en valfortjant hyllning till var kapten.
Matchen borjade till slut och Roma tog kommandot. Totti blev falld bade en och tva ganger, och efter tio minuter sag jag hur han signalerade for byte efter ha blivit attackerad bakifran. Entusiasmen som hade infunnit sig runtomkring mig i borjan av matchen forbyttes till ilska och nervositet, och det var nog fler an jag som hade hjartat hogt, hogt ovanfor halsgropen. “Serie B! Serie B! Serie B!” riktades at Toscana-laget som hade skadat var kapten, och nar Totti slutligen lamnade planen i sallskap med lakarteamet sjongs det aterigen att det bara fanns en kapten.
Hur det stod till med Totti visste vi inte. Oron over att han kanske skulle missa derbyt var dock pataglig. Med facit i hand kan man lugnt saga att det ser lite varre ut. Stamningen forsamrades ocksa betankligt i och med Tottis uttag fran Olimpico. Jag vet inte vad det berodde pa riktigt. Kanske var det nervositeten som satte kappar i hjulet, men det som slog mig var att det var alltfor manga som stod tysta under matchen. Alla kan ha en dalig dag, aven Curva Sud, men att den skulle komma just idag, nar vi slogs om rekordet, gjorde mig besviken.
Perrottas mal fick Olimpico att explodera. Ett mal som rackte for att ge oss den tionde raka segern, trots att det flera ganger sag ganska illa ut. Empoli var inte ofarliga, och jag bad om ett andra mal som kunde lugna mig. Malet kom dock aldrig, och nar domaren lade pa fem tillaggsminuter tankte man: “Helvete, Empoli kommer fa in en javla boll nu.“
Curva Sud gjorde dock sitt for att tanda spelarna – nar det som mest behovdes – och nagon kvittering kom heller inte. Spalletti och spelarna sprang fram till curvan for att motta vara hyllningar, vi bjods aterigen pa en ringdans och Chivu slangde vatten pa sina lagkamrater. Alla var glada, vi hade skrivit historia och pa vagen ut sjong vi “Paolo Di Canio, napoletano” som en liten uppvarmning infor derbyt. Men nagonstans kande man anda att allt inte stod helt ratt till, for hur hade det gatt med Totti egentligen?
Svaret fick jag hemma, nar jag slog pa TV:n och sag de smartsamma bilderna pa Tottis fot. 2-3 manader, sa lakaren... 2-3 manader!!!
Ett historiskt Roma och tillika en fjardeplats. Allt det kandes som ganska oviktigt. For att ha forlorat Totti, var kapten och baste spelare, infor slutspurten i ligan, Coppa Italia och Uefacupen – infor derbyt! – tog bort ALL den optimism man har kant under snart tva manader. Oron over att vi kommer tappa poang efter poang med var framste offensiva kraft borta fran laget overskuggar tyvarr det fina rekord vi igar tangerade.
Francesco Totti, en av fa spelare i dagens fotboll som faktiskt har ett syfte. En campione som representerar sin egen stad, som spelar for klubben i hans hjarta och bara har burit en enda troja under sin karriar. En spelare som innehar malrekordet i Roma, som har vunnit ligan med kaptensbindeln pa armen och som standigt har fatt bara en hel supporterskaras forhoppningar pa sina axlar. En varldspelare, kanske den basta nar han ar i sitt esse, som har stannat i en och samma klubb, trots att om han hade spelat nagon annastans, i en annan miljo, formodligen hade vunnit mer titlar och fatt den stora massans (Guldbollen) beundran. Visst, han gor inga “romerska halsningar“, han tjanar bra med pengar och har klagat lite da och da. Men vart hans hjarta sitter, och vilka farger han har i det, finns det ingen tvekan om.
Sa nu, efter det hemska beskedet om Tottis skada och med flodande pessimism infor fortsattningen av sasongen, kan man inte gora annat an att hylla var kapten. Var store kapten som har hela den gulroda supporterskaran bakom sig i detta kritiska ogonblick.
DAJE FRANCE’, DAJE!
