Gästkrönika: Tankar från en romanista i exil
Om britters fotbollspreferenser, teknisk otillräcklighet och världens bästa sporttidning (och deras Internetsida...)
Som bosatt utrikes, i ett land där italiensk fotboll inte värderas särskilt högt, lär man sig ganska kvickt att kompromissa. Det tog mig åtskilliga veckor innan det faktiskt slog mig att jag inte kunde slå på TV:n hemma i vardagsrummet fem minuter i tre, hämta en öl ur kylen, koka lite kaffe och avnjuta underbar Serie A-fotboll i favoritfåtöljen.
Faktum är att jag, i min tillfälliga exil, varken äger TV eller favoritfåtölj (öl har jag dock tillgång till, det ar en annan historia). Detta leder naturligtvis till komplikationer. Såsom brukligt vid krissituationer passerade jag de vanliga stadierna av chock, förnekelse, otröstelig sorg och behov av att skylla på någon (Universitet som inte ger mig någon TV, EU, Moggi, Lega Nord, min sambo som så gärna ville flytta till Skottland osv...).
Tillslut når man dock en punkt då det ar dags att göra någonting av sin situation. Alla som någonsin varit bosatta i UK (eller varit på besök, eller sett det pa TV) vet att det finns ett synnerligen högt antal pubar/capita i landet. Den fotbollsintresserade vet dock även att förtroendet for den italienska fotbollen inte är särdeles högt. Mina stilla forfrågningar om huruvida kvarterspuben skulle kunna tänka sig att visa Inter-Roma i höstas möttes därför av mörka, för att inte säga mordiska blickar (märk väl, Skottland har Europas högsta mordratio, sa lite paranoid har man blivit).
Sa vad gör man? Skulle jag gå miste om en hel säsong? Enkelt, tanker nu den ungdomlige, de flesta matcher kan man ju kolla på streamat! För sådana (illegala?) moderniteter behöver man dock nedladdade program, vilket jag, även om jag hade vetat hur man gjorde, inte hade haft möjlighet att fixa på universitetets datorer.
Dock finns det en utväg kvar - just det mina damer och herrar – gamla hederliga Tempo Reale!
Inför Roma-Empoli hade jag därför som vanligt ”laddat upp” genom att boka en dator (som folk tydligen vill skriva uppsatser på, märkliga manniskor) i en mörk källare någonstans. Anländer ungefär 20 minuter före matchstart för att kolla laguppställningar o dyl.
Tre minuter innan avspark får jag (dessvärre) sällskap av en kraftig, medelålders, svettluktande grekisk herre vars taktfasta andning genom den täppta näsan erbjöd ett bakgrundsljud något underlägset Antonello Vendittis alster.
Hur som helst börjar matchen, och när Totti blir skadad i den 12:e minuten håller greken på att sätta Jolt-kolan i halsen av mitt avgrundsvrål (nåja, stön). Sorgen förbyts dock i glädje i och med Perottas mål minuten senare. Greken rullar sin stol en decimeter längre bort... På min andra sida sitter nu en sjuttonårig skotte som verkar ha hittat ett spel, sponsrat av ett känt ölmärke, där man genom att fånga flaskor i en back får en kvinna på skärmen att ta av sig kläderna. Oerhört intellektuellt...
Fast det var visst någonting med några stenar och ett glashus också...
Resten av matchen blir en kamp mot tiden, skall jag hinna bita sönder mina naglar? Kommer mitt lager av billigt Liedl-snask att räcka? Kommer greken att snyta sig över mitt tangentbord? Kommer Empoli att gora mål? Svaret på alla dessa frågor blir nej, och trots skadan på Er Pupone kan jag, ganska nöjd, lämna min ”grannar” åt deras öden (skotten har lyckats få av tjejen kjolen, greken har kollat sin mail i 45 minuter) och traska hemåt.
Stannar till i matäffaren, där jag köper de omtalade ölen (se ovan). Aven ett tangerat rekord är väl vart att fira?
Jag vet i alla fall var jag tänker avnjuta derbyt...
