A noi 11 vittorie, a voi 11 anni in B - matchskildring
Bo bo bo bo bo bo boo, bo bo bo bo bo boo...
Hur ska man beskriva en kvall likt den i sondags? Gar det ens? Jag vet inte om ord kan ge rattvisa at de kanslor jag och alla andra hade inom oss efter att domaren blast i visselpipan.
Lyckan.
Lattnaden.
Stoltheten.
Skadegladjen.
Lyckan over att ha vunnit derbyt. Lattnaden over att inte ha spelat oavgjort eller forlorat. Stoltheten om att vara ensamma i historien med elva segrar. Skadegladjen over att ha fatt satta Lazio pa plats. Obeskrivligt.
Atminstone nastan. For den 26 februari 2006 kommer vi alltid att minnas. En dag dar vi blev ododliga, mot vara varsta rivaler dessutom. Och jag var dar.
Aldrig har tillfallet varit battre.
---
Antonio hamtade upp mig strax efter klockan 18 vid Termini. Jag hade biljetterna, han hade vespan. Vadret gick inte att klaga pa da det fortfarande var hyfsat varmt trots att kvallen narmade sig med stormsteg. De vaderprognoser jag hade sett under fredagen hade lovat annat, men som tur var hade den gangna helgen bjudit pa annat.
Vadret var dock inte det man tankte pa i forsta hand. Nervositeten var alltfor stor, och det var bade med forvantan och skrack som man satte sig bak pa vespan och akte ivag mot Olimpico. Jag och Antonio pratade om lite allt mojligt pa vagen dit, men det enda vi inte namnde var den match vi var pa vag till. Ingen vagade tanka pa den, och det drojde anda till vi borjade narma oss Olimpico, innan vi berorde derbyt. Bada tyckte vi att derbyt var FÖR viktigt, att allt utom en vinst skulle kannas som en forlust. Derbyt bara i sig ar en fullgod anledning till ett nervsammanbrott, men nar ett historiskt rekord (fjardeplatsen sket jag totalt i) star pa spel blir det lite varre.
Allt utom forlust skulle vara en vinst for Lazio.
Allt utom vinst skulle vara en forlust for oss.
Logiken var ganska enkel. Vi var tvungna att vinna for att undvika de hemska scener som ett Curva Nord i feststamning framkallar. Vi var tvungna att vinna for att inte samtliga burini skulle bli helt till sig av lycka for att ha forstort festen for storebror Roma.
Vi var tvungna att vinna for var egen skull. For forlusten i januariderbyt 2005, men framforallt for att inte bli ihagkomna som de som nastan, men bara nastan, slog det rekord som aldrig tidigare hade slagits.
Det skulle komma att bli svart, och jag skulle ljuga om jag sa att optimismen flodade hos mig nar jag var pa vag mot Olimpico. Istallet var jag installd pa att allt skulle ga at helvete. Det kandes liksom inuti.
Stryktipset har dock aldrig varit min grej.
---
Nar vi hade parkerat vespan i narheten av Olimpico strax efter 18.30 gick vi mot Foro Italico. Ett stort sakerhetspadrag hade genomforts innan matchen, och den annars oppna platsen var numera avsparrad med kravallstangsel for att forhindra valdsamheter. Nar vi hade passerat de smala ingangar som fanns i stangslet, snappat upp en gratistidning och kopt nagra Borghetti, kunde vi antligen ga in genom biljettsparren till Curva Sud. Kon till samma sektion under hostderbyt hade varit skamligt lang och trog, men den har gangen gick det turligt nog ganska snabbt och efter bara nagra fa minuter var vi inne. En snabb visitering senare kunde vi till slut ga mot trapporna for att hitta nagonstans att sta.
Ar det nagon match under sasongen som folk kampar om en plats att sta pa i curvan sa ar det derbyt. Darfor tog jag med mig Antonio till de killar jag hade traffat i Parma, som under sin banderoll har ett trettiotal platser som (mer eller mindre inofficellt) ar reserverade at dem. Visst, inga problem. Vi kunde sta dar, och med den biten fixad satte vi oss ner och vantade pa att matchen skulle satta igang. Det aterstod dock fortfarande mer an en och en halv timme innan de bada antagonisterna skulle befinna sig pa planen.
De forsta spelarna vi sag komma ut och kanna var Tommasi och Taddei. “Mi diverto solo se, solo se gioca Tommasi”, sjong vi och Damiano vinkade at oss. Montella kom ut stunden senare och aven han sjong vi for. Jag hoppades att det var den gamle Montella vi skulle fa se. Montella i en klassisk och harlig tappning, likt andra varar forr om aren, istallet for den otillracklige och ofarlige anfallare vi tyvarr fatt vanja oss vid den sista tiden.
White Stripes-laten “Seven Nation Army” hade fungerat som bakgrundsmusik pa de rodgula radioprogam jag hade lyssnat pa (det finns en del att valja emellan) tidigare under dagen (samt aven nu under veckan...) och anledningen var ganska uppenbar – den nya sangen riktad mot Lazio. Den nya laktarfavoriten som hade korts forsta gangen mot Empoli, fortsatt pa annu hogre volym mot Brugge och aven varit sangen pa allas lappar under lordagstraningen pa Trigoria, sjongs nu aterigen, den har gangen mot “slutmalet” Curva Nord.
“BO BO BO BO BO BO BOO BO BO BO
BIANCAZZURRO BASTAAAAAARDO!"
Den klockrena sangen (som nu efter derbyt har fatt en alldeles egen plats i hjartat hos oss romanisti) foljdes av de gamla vanliga sangerna riktade mot Lazio. Snart kom aven Totti ut, omringad av (alldeles for manga) fotografer, for att narma sig Curva Sud. Den skadade kaptenen och bandieran, som ville vara nara laget i det viktiga ogonblicket, blev genast uppmarksammad fran oss i curvan. "Un capitano" sjongs foljd av "Totti Totti Totti Toooootti", och nagonstans dar mellan alla fotografer kunde jag skymta Er Pupone vinka mot oss. Harligt att se Totti dar han stod, delaktig om anda pa ett annat satt an det vi ar vana vid. Samtidigt kande man sig oroad over att inte ha honom tillganglig i derbyt. Hur skulle det ga utan den extra dimension som Totti tillfor till laget?
---
Efter en lang och nervos vantan borjade dock matchen narma sig med raska steg. Laguppstallningarna lastes upp, dar Di Canio givetvis var den som fick ta emot de starkaste (de var riktigt starka) busvisslingarna. "Roma Roma Roma" sjongs spontant av oss i curvan, men nar hogtalarna spelade upp Lazio-dangan "Non mollare mai" blev vi tyvarr overrostade. Endast busvisslingar fran var sida under sangen, som dock forbyttes i sang fran var sida under refrangen. Istallet for "Non mollare mai" sjong vi istallet "Non mollarlo mai". Utan att ga in alltfor djupare pa italiensk grammatik, med imperativ och pronomen hit och dit, kan jag beratta att detta lo syftade pa det manliga konsorganet, som vi alltsa uppmanade Lazio-supportrarna att vara radda om.
Ungefar i den stunden fick jag faktiskt hejda mig nagra sekunder, och blicka ut over arenan. "Fy fan, vad det har derbyt ar vackert", tankte jag.
Framfor mig hade jag en koreografi i Napolis farger, som jag objektivt far saga var valdigt vacker. Curva Sud var farggrann och kaotisk, full av bade stora och sma flaggor, bengaler, bomber och fargrann rok. Den morka himlen tacktes till halften av ett tjockt rokmoln, som lugnt lag och vilade over arenan.
Underbart.
Matchen var snart i full fart, men till min stora fasa var det inte Roma som var det battre laget i borjan. Lazio, anforda av en otackt giftig hogerkant, oroade standigt mig om mina jamlikar runtom. Rocchis stolpe var en fullgod anledning till hjartattack, och med de manga enkla felpass som Roma gjorde blev jag bara mer och mer overtygad om att nej, det har skulle inte ga.
Den som nagon gang varit pa ett derby vet formodligen att det inte finns nagot mer pafrestande for halsan som just den matchen. Varenda gang Lazio har bollen i narheten av Romas mal sa flyttas hjartat hogt upp. Nar ett inlagg slas in mot straffomradet vill man bara blunda, sa nervos ar man. Tank er da vad en stolptraff orsakar for kanslor inombords.
Suset fran Curva Nord nadde faktiskt anda fram till oss i Sud nagon halv sekund efter stolptraffen, och det var bade med gladje och skrack man sag bollen ga over kortlinjen. Nervositeten visste nu inte langre nagra granser, och hade man inte sjungit hade man nog spytt istallet. Precis sa kande jag.
Krampen i axeln efter att ha viftat med en flagga under i princip hela matchen borjade gora sig mer an pamind. Jag fick vila mig en stund, och kort darefter fick vi en horna. Sangen steg ytterligare fran Sud, och pa andra sidan antar jag att busvisslingarna infor den kommande hornan var det som lat. Ar det nagot man smittas av i Rom - forutom karleken till staden - ar det den, ibland valdigt patagliga, romerska vidskepligheten. I tid och otid kommer man pa sig sjalv med att ta i tra eller jarn, rikta pek- och lillfingret (fare le corna) mot marken eller nagot dylikt.
Nar Mancini stallde sig vid hornflaggan bad jag en bon.
Jag lovade att under den kommande veckan avsta fran nagon av de synder (eller laster, om man sa vill) man da och da hanger sig at, ifall Roma skulle gora mal. Vilken visste jag inte, och jag pastar heller inte att det var min fortjanst att bollen sekunderna senare gick in i mal. Det kanns bara lite lustigt att den gjorde det, just da.
Rodrigo Taddei, 1-0.
Man befann sig snabbt nagra rader nedanfor, vilt skrikandes och vilt kramandes med allt mojligt. Vanner, bekanta och framlingar. En kansla som inte gar att beskriva. En gladje som bara en romanista kan forsta. Ett gladjerus som inga klyschor i varlden kan beskriva.
Och vi skulle fa fira annu vildare igen.
Forsta halvlek fortsatte. Nervositeten var i princip oforandrad jamfort med tidigare. Vetskapen om att 1-0 just bara ar 1-0 fanns hos mig. Pa planen borjade Mexès (kung for ovrigt, efter sin gest mot Curva Nord) och Di Canio grala. Flera runtomkring mig uppmanade fransmannen att doda den skallige lazialen, men efter ett litet tag hade situationen lost sig och domare Trefoloni behovde inte gora sarskilt mycket.
Pa tal om domaren, som alla laziali hade klagat pa infor matchen och mer eller mindre havdat vara tillsatt for att forsta for de ljusbla, kan man med facit i hand saga att de ljusbla tjurpupporna minst sagt hade fel. Var Trefoloni inte pro-Lazio, sa var han definitivt inte pro-Roma under matchen.
Det basta exemplet kom i slutet av forsta halvlek, nar Mancini lyfte bollen over Behrami som i sin tur inte verkade uppskatta att bli forodmjukad och kapade bryskt brassen bakifran istallet. En domare utrustad med mer stake hade formodligen visat ut den blonderade hogerspringaren direkt, och Behrami far skatta sig lyckligt att det bara var ett gult kort som visades upp.
Kanslorna stormade givetvis i Curva Sud efter kapningen, och "Behrami zingaro, li mortacci tua!" hordes minuterna narmast efterat. Halvleken var snart over och bada lagen lamnade planen for halvtidsvila. 1-0 hade vi med oss, och nu var det en nervos vantan som lag framfor oss infor den andra och avgorande halvleken. Ingen var nojd med annat an resultatet. Lazio hade varit farligast och Roma hade legat illa till ett par ganger. Jag satte dock min tilltro till Spalletti - 10 raka segrar kan inte vara en slump, liksom - som jag antog inte heller var riktigt nojd med hur det hade sett ut, men som formodligen hade vissa tankar pa vad som skulle forandras infor den andra halvleken.
Banderollerna – “derbyts salt” - var temat i halvtid. Precis som under hela matchen, i och for sig. Flera ganger under matchen fick man ga miste om nagra minuter av matchen for att istallet hjalpa till med att halla upp en banderoll framfor sig. Curva Nord - och aven Lazio-hornan pa Tevere - gjorde narr av Tottis skada (mortacci loro...) innan och under matchen, men annars var det banderoller mot Lotito och aktieagaren Mezzaroma, som bada uppmanades att forsvinna fran klubben, som var huvudtemat hos Lazio-supportrarna. Mezzaroma, en affarsman med gulroda sympatier som faktiskt hjalpte Sensi att ta over Roma 1993, ar knappast popular i Lazio-lagret. Hans status forbattras naturligtvis inte heller nar man pa TV-repriserna fran matchen kunde se honom jubla at Aquilanis 2-0. Lite skoj, tycker jag.
Banderollerna i Curva Sud var manga, och det var omojligt att se ens en brakdel av dem. Pa de jag sag drevs det bland annat med Curva Nords forkarlek till pengar, med merchandising och bidrag fran klubben sjalv, och man tackade aven Lazio-presidenten Lotito for hans existens.
Kvallens basta banderoll stod dock Ultras Primavalle-San Lorenzo for. Det borjade med att gruppen vecklade ut en banderoll som vid det forsta ogonkastet kan tyckas var felstavad. Det saknades namligen ett E i ett av orden. Detta E saknas dock om man skriver pa romanesco - den romerska dialekten - men Curva Nord hajade inte riktigt det och borjade istallet anklaga Curva Sud for analfabetism. Nar man kunde ana sangen fran Lazio-klacken kontrade man dock direkt med att veckla ut ytterligare en banderoll, som hanvisade till Lazio-supportrarnas ickeromerska ursprung.
“Romanesco fungerar inte for er”
Touché.
Andra halvlek borjade till slut. Roma spelade klart mycket battre, aven om Lazio fortfarande inte var helt ofarliga. Minnena fran den forsta kvarten ar dock en enda rora. Utan repriser och narbilder pa TV:n blir det latt sa, speciellt da man foljer matchen pa ett satt som liksom tar bort tid och rum. Tre minuter kan ibland kannas som 20 och vice versa.
Det jag dock minns ar den 63:e matchminuten.
Mancini tar sig mycket snyggt in mot Lazios straffomrade, efter att ha skurit sig in i banan fran vansterkanten. Nagra brasilianska finter och en passning till Aquilani senare, passerar bollen Peruzzi och natet rasslar igen.
Jag kunde inte tro det.
Det var lange sedan jag skrek lika mycket i alla fall, och jag vet inte om nagra ord i varlden kan beskriva den kollektiva eufori som uppenbarade sig pa Olimpicos sodra laktare. Tyvarr, men det gar liksom inte. Aquilanis rusch mot Curva Sud, gladjevralen och det vilda kramandet, gladjetararna som inte var langt borta i det (minst sagt) lyckliga ogonblick som vi romanisti befann oss i. Obeskrivligt. Precis allting.
Jag ryser bara jag tanker pa det.
Nu kunde vi val inte forlora? Jag vet inte riktigt, det kandes i alla fall klart mycket battre. Feststamningen i Sud borjade snart gora sig bekant. ”Che sta fà, che sta fa, che sta fa la Lazio, ooooh Di Canio che sta fa la Lazio?” – "vad haller Lazio pa med?" – sjongs for full hals av Curva Sud, tillagnad den utbytte lazialen. ”Bye bye Lazio bye bye Lazio” sjongs aven den, kombinerad av utstrackta armar som vinkade farval at motstandarnas curva.
”Bo bo bo bo bo boo” var dock det som hordes mest.
Aven om jag till en borjan (pa grund av den tidigare namnda vidskepligheten) hade varit lite reserverad med att ta ut segern i forskott, fanns det – med cirka 10 minuter kvar – inget som stoppade varken mig eller nagon annan fran att hoppa upp och ner till tonerna av Whites Stripes.
”Biancazzurro bastaaaaaaardo!”
Allt jag hade dromt om den gangna veckan holl nu pa att intraffa. Vi var pa vag att vinna, vi var pa vag att skriva fotbollshistoria och vi var pa vag att gora det mot Lazio.
Mot Lazio!
Helt javla otroligt. Knappast det man trodde fa uppleva i hostas nar man i ett iskallt Rom fick se Juventus vinna med 4-1. Inte riktigt det man forutspadde nar man djupt deprimerad lamnade Olimpico efter att ha sett Roma forlora mot Palermo, med den kanske mest pinsamma och viljelosa laginsats pa flera ar och protester bade mot spelare och ledning som enda ljudkuliss den eftermiddagen.
Man har fortfarande inte riktigt insett vad fan som har skett. Och hur det gar mot Inter ikvall kanns som oviktigt. Vi har redan skrivit historia. Spelarna har gjort mer an vad man kunnat krava av dem, och framforallt sa oerhort mycket mer an vad man forvantade sig tidigare.
GRAZIE RAGAZZI.
En forlust mot Inter ikvall skulle inte vara som en vanlig forlust, i alla fall inte for mig. Ett harligare ogonblick som romanista far man leta efter, och formodligen bege sig anda till 2001 for att hitta. Att ga runt med vetskapen om att det inte finns nagra som oss ar tillrackligt underbart. Inga fjardeplatser i varlden kan andra pa det. Den kanslan som alla vi romanisti har inom oss ar nagot man inte trodde skulle fa uppleva pa valdigt, valdigt lange. Jag undrade om jag skulle hinna bilda familj, olmage och tunga banklan innan Roma skulle befinna sig i en situation som denna.
Istallet ar det nuet jag vill ska vara forevigt. Bara det kanns narmast overkligt att saga efter de senaste aren, som knappast har sett ut som vi romanisti onskat oss.
Slutsignalen kom till slut. Curva Nord tomdes snabbt – ”Bye bye Lazio, bye bye Lazio“ – och snart kom aven Totti ut med riktning Curva Sud. Ni som har sett firandet pa TV och tyckte om det – forsok forestalla er det live.
Tank er hur ni hoppar tva personer pa ett och samma sate utan att det kanns trangt, med en kropp lika latt som ett moln och med tonerna fran White Stripes som det enda som kommer ut fran munnen. Nere pa loparbanorna ser du festscener som skulle kunna vara scener efter en scudetto, med en skallig och annars ganska reserverad tranare som vild springer omkring tillsammans med sina adepter. En skadad lagkapten som tillsammans med en annan gammal legend viftar en av Curva Suds storre flaggor, och i narheten star en nastan 80 ar gammal president och grater.
Historia, bade pa pappret och i vara minnen. Nagot att bara med sig genom hela livet, en matchbiljett att visa for barnbarnen berattandes om det stora lag som overraskade en hel supporterskara och skrev historia den 26 februari 2006.
Aterigen: Grazie Ragazzi.
Jag vet inte hur lange festen holl pa inne pa Olimpico. Klockan var liksom det sista man tankte pa. Festen fortsatte dock utanfor arenan, aterigen till tonerna av White Stripes. Varenda vespa och bil pa vagen sjong ”Bo bo bo bo bo bo” och det kandes ganska underbart att pa motorvagen – med en piskande vind i ansiktet – fa sjunga ut sin gladje tillsammans med alla andra vesp- eller bilfardandes romanisti.
Det som foljde under natten var firande, firande, firande. Pa Piazza Venezia korde bilarna forbi med Roma-flaggor, i Testaccio var det (nar jag narmade mig hemmet runt 02.00) fullt av folk som jag horde sangen ifran (ja, White Stripes var aterigen melodin) pa langt, langt hall. Efter att ha fastnat dar ett tag for att sedan ta sig hem, motte jag bil efter bil utrustade med Roma-flaggor.
”Bo bo bo bo bo boooo”
Det fanns ingen annan sang. Och nagon annan sang har heller inte funnits under den underbara vecka som har foljt efter derbyt. Folk halsar inte langre pa varandra som forr, ordet ”ciao” verkar inte langre existera. Folk halsar pa varandra med ”bo bo bo bo”, byggjobbarna utanfor mig sjunger inte annat och ute pa diskoteken hors bara ”Biancazzurro bastaaaaaardo!“ nar White Stripes (discoversionen) spelas.
Bara i Rom, damer och herrar.
Bara i Rom.
Regnet som hade utlovats under helgen kom pa mandagen istallet. Sallan har en sa gra och trist dag varit lika solig.
* Tack for ovrigt till Claudio Lotito, som trots att det var Lazio som faktiskt stod som hemmalag, tillat Roma att fira inne pa arenan och Totti bara flaggan. En valdigt fin gest av Lazio-presidenten som mer och mer borjar vinna en plats i hjartat hos samtliga romanisti.
Daje Claudio, non mollare!
** Inga ord i varlden kan beskriva hur det faktiskt kandes att fa vara pa plats i sondags. Detta var endast ett forsok.
