Rubrik saknas
Det är dags att ta farväl utav l’anima candida, den rena själen, och den gode Damiano lämnar ett ett oförglömligt avtyck i min Roma-själ, men även ett stort, ofyllbart tomrum.
De flesta utav oss har någon specifik till varför vi följer de klubbar vi följer. I många fall är det för att man föddes med det hela; ens föräldrar höll på laget, det är ens lokala klubb.. För oss svenskar som håller på italienska lag är anledningarna ofta mer långsökta; vackra klubbfärger man fastnar för i unga år, en match man såg på tv som ung, en helt igenom oförklarlig passion, eller som så ofta: en favoritspelare.
Jag önskar att jag kunde säga att det var Damiano Tommasi som fick mig att fastna för Roma. Det vore poetiskt, och rättvist. En vacker människa som fått mig att fastna för en vacker klubb.
Men så är inte fallet.
Damiano Tommasi kommer aldrig bli ihågkommen som någon lirare. Han har ingen nämnvärd teknik, hans skott lämnar mycket att önska, och även hans passningar är stundtals ganska dåliga. Om ett par år kommer han att vara glömd ute i fotbollsvärlden; blott en parentes i fotbollshistorien.
Hos alla utom oss romanisti. För även om vi inte kommer ihåg spelaren Tommasi - sådana spelartyper har det kommit och gått många utav under årens lopp – så kan man omöjligt glömma människan Tommasi.
När jag gradvis började följa Roma visste jag knappt vem Tommasi var. Han var för mig ungefär vad han är för den typiske fotbollssupportern. Man har hört hans namn, och man kommer ihåg hans kalufs, men det var ingen spelare man lägger på minnet. Den spelartypen finns i stort sett i varje lag, och vi som även följer Allsvenskan kan nämna säkert ett dussin utav dem på rak arm – i varje lag. Men ju mer man följer Roma, ju mer har man insett att det är något speciellt med Damiano. Det var ingen blixtförälskelse första gången man såg lockarna fara runt som en virvelvind på planen, utan det växte fram. En gradvis växande kärlek till inte bara spelaren, utan även mannen, Tommasi.
Tommasi är hetlevrad på planen. Han lever sig in i matcherna och kan, orakad som han ständigt är, se riktigt barbarisk ut stundtals. Ingen som mött honom kan dock anklaga honom för att vara en oschysst spelare, och jag kan inte föreställa mig att några fans har sjungit nidramsor riktade mot honom, i alla fall inte med särskilt stark övertygelse.
I tio år har han representerat klubben som vuxit sig in i hans hjärta. Han föddes dock i en liten by inte långt ifrån Verona, och Hellas blev därför tidigt klubben i hans hjärta och var även den första större klubb som han representerade. Under en tid, särskilt under Zemans ledning, var inte Tommasi uppskattad bland Romas tifosi. Den anfallsglade tjecken matchade något förvånansvärt den destruktive kämpen Tommasi – något som fansen hade svårt att förstå och faktiskt därav stundtals buade ut Damiano. Men han har stannat kvar, och såvitt vi vet har han inte haft en tanke på att lämna förrän vid samma tidpunkt som nu, för ett år sedan.
Det var efter att en Stoke City-spelare i en träningsmatch brutalt tacklat Tommasi som han tvingats stå vid sidan av planen i ett års tid. ’Han är slut, han kommer aldrig tillbaka’, var vi många som trodde. När han väl var tillbaka och redo för spel igen så hade hans kontrakt gått ut, och förhandlingarna med Roma om ett nytt kontrakt gick inget vidare. Det var då nyheten kom.
1500 Euro.
För en minimilön varje månad så skulle Tommasi representera Roma under ett års tid. Varför gör någon något sådant? Vad får en yrkesman som har chansen att tjäna tiodubbelt den lönen hos en annan arbetsgivare, att stanna kvar och enbart tjäna en spottstyver än vad han gjorde för blott ett år sedan?
”För att jag älskar Roma och fotboll”, svarade Damiano.
Hans uppriktiga och godhjärtade handlingar har gett honom smeknamnet l’anima candida. Den rena själen. Dels är det för att han är kristen, men han har också fått det för sitt ärliga och mogna uppträdande, hans fullkomliga avsaknad utav divalater och engagerade personlighet. Han är hundraprocentigt emot krig och har i många intervjuer talat ut emot det. Så skulle vilken spelare, vilken man eller kvinna som helst säga om de blev tillfrågade – men Damiano är inte en man utav enbart ord. Trebarnsfadern Damiano vägrade i sin ungdom att bära vapen under mönstringen utan gjorde civiltjänst istället för militärtjänst. Det var också då han började visa sin engagerade sida – och har sedan dess alltid gett pengar till välgörande ändamål och engagerat sig i projekt för fred och pacifism.
Men som supporter är det hans simpla och tillmötesgående sätt som värmer mest. Damiano är en simpel man som man enkelt kan känna ett band till; han är ingen diva som höjer sig över sina supportrar. Damiano är den som alltid tar längst tid på sig utanför Trigoria för att skriva autografer och prata med supportrarna.
För det unga Roma måste en sådan personlighet i laget vara otrolig nyttig – därför har jag alltid hävdat att Tommasis närvaro i omklädningsrummet är viktigare än hans närvaro på planen. Damiano är en god förebild både för ungtupparna på läktarna och ungtupparna i klubben.
Det är detta tomrum han lämnar efter sig, den gode Damiano. Vi har många bandiere i laget, De Rossi och Totti är de som sticker ut mest. Och även om båda är goda människor så kan ingen utav dem kan stoltsera med Tommasis för fotbollsvärlden så speciella personlighet.
Men Tommasi är inte bara en underbar människa, det är via fotbollsplanen han har gjort sig ett namn, och möjliggjort sitt engagemang för välgörande ändamål. Som tidigare nämndes så var Tommasi kritiserad under flera års tid – han sågs inte som någon konstruktiv spelare, utan enbart en spelförstörare utan värde. Men under säsongen 2000/2001, som bringar tillbaka sådana härliga minnen för oss romanisti, så var Damiano fullkomligt lysande. Med nyförvärvet Emerson långtidsskadad bildade Damiano ett otroligt lyckat centralt mittfält tillsammans med Cristiano Zanetti.
Det är inte många spelare som har lyckats ta hem lo scudetton till Rom. Damiano Tommasi är en av dem, och trots att man i historieböckerna främst kommer att minnas spelare såsom lejonkungen Batistuta, prinsen Totti, superavbytaren Montella, kantlöparen Cafù och brassebacken Aldair, så hade Tommasi en stor del i den serieseger som bärgades. Nu, med Tommasis adjö, så finns enbart Montella och Totti kvar i huvudstaden utav guldhjältarna. Enbart det är anledning nog att sörja.
Jag har sett Tommasi spela på Olimpico två gånger – den senaste gången så sent som för dryga tre månader sedan, och jag kan ärligt säga att jag inte minns ett enda ingripande han gjorde under de tillfällena. Ändock jublar jag högst för honom.
Slutligen vill jag bara säga att jag önskar Tommasi all lycka vart han än flyttar, men framförallt så önskar jag att han kommer tillbaka till Roma igen. I en invervju under VM sa Portugals tränare Scolari att det viktigaste för en tränare är att kunna skapa rätt atmosfär - en god stämning - truppen. Det var hans hemlighet bakom sina framgångar, hävdar han – och jag kan inte mer än instämma i hur viktigt detta är. Det reflekteras inte minst i fjolårets upplaga av Roma.
Och ärligt talat, vem skänker en godare stämning än den jordnäre och ödmjuke Damiano?
Därför säger jag: Med Tommasi som tränare vinner Roma sin femte scudetto år 2020.
Men den fjärde då, undrar ni.
Den vinner vi ju redan nästa år, säger jag.
Med eller utan Tommasi.
Men nog kommer jag att sakna honom.
