Rubrik saknas
“Sei fantastica, SUPERFANTASTICA!”
Egentligen bär man på för många känslor för att kunna skriva något vettigt. Nu börjar det igen, efter en (som vanligt) lång men framförallt speciell sommar. Minnena från vår gudomliga vårsäsong finns kvar hos oss med hopp om att få uppleva något liknande igen, att få uppleva ett Roma som återigen tar oss med storm och får oss att glädjas och känna stolthet. Känslan av att se tre Roma-spelare, varav två romanisti sedan barnsben, höja VM-bucklan mot skyn är också ett speciellt minne.
Likaså är sommarens Calciopoli-skandal något som vi alla bär med oss. En absurd skandal med absurda domar kan man väl sammanfatta det som, och ytterligare en törn på sin tro på italiensk fotboll. Efterdyningarna från processen ger oss också en väldigt speciell upplaga av Serie A. Flera lag, bland annat Roms eget Rayo Vallecano, startar serien – rättvist eller inte – med minuspoäng, men framförallt ser vi att Juventus äntligen gör sin första säsong i Serie B. Långt ifrån den tidigare glamouren ska man nu få möta storheter som Albino Leffe och Frosinone, och jag är nog inte ensam om att njuta – även om straffet skulle ha varit hårdare – av den smått overkliga situationen.
För mig kommer det också att kännas ganska konstigt imorgon kväll. Efter att ha spenderat den föregående säsongen på romersk mark sitter man åtminstone för stunden hemma i Sverige igen och längtar sig bort. Hela kroppen skakar av abstinens. Nu har man inte längre Colosseum ”runt hörnet”. Inte längre Tibern som följeslagare på kvällspromenaderna eller Testaccios trattorior att få sina smaklökar tillfredställda på. Inga mer söndagar på Olimpico, inga mer Caffè Borghetti innan matchen och inte heller får jag höra ”Quando l’inno si alzerà” som Curva Suds stridssignal när tonerna från Antonello Venditti tystnat och matchen drar igång. Det kommer att kännas riktigt konstigt att inte få vara där igen. Åt helvete, för att vara ärlig.
Nåväl. 23 500 säsongskort har sålts, en mycket dålig siffra och i princip Romas sämsta någonsin. Man är dock inte ensamma i Italien om att ha presterat dåligt på den fronten, men ändå smärtar det att se att den tidigare så passionerade romerska publiken även den har påverkats av fotbollens förfall. Den enda sektion som garanterat kommer att vara full i år är – som alltid – Curva Sud, och det är egentligen det viktigaste. Stödet därifrån kommer precis som i fjol att vara ovärderligt för Spallettis mannar.
Sen vill jag passa på att hälsa vår kapten tillbaka till Olimpicos gräsmatta. Sedan den allvarliga skadan i februari har Francesco Totti ännu inte spelat en officiell match på sin egen hemmaplan, och med den 15:e säsongen – UNIK! – i Romas dress ska han återigen föra sitt lag till seger. Frågetecknen är dock ett par stycken, för ingen vet riktigt när vi kommer få se en hundraprocentig Totti på planen igen. Skadan han ådrog sig var allvarlig, och trots en heroisk kamp mot klockan lyckades han inte återhämta sig helt inför VM-slutspelet i sommar. Något vi alla såg, tyvärr, även om Tottis VM var mer än godkänt med tanke på förutsättningarna. Han har heller inte återhämtat sig helt ännu, spelar fortfarande med metall i foten och man kan bara hoppas på att han kommer i form igen tidigt under säsongen. Det lär behövas, minst sagt. Men ändå, trots alla frågetecken, finns det bara en sak att säga – Bentornato a casa, capità!
Mercaton är även den fylld med frågetecken, men också givetvis med utropstecken. Pizarro, Spallettis gunstling, har anslutit och kommer – om han återfinner sin Udinese-form – att tillföra ytterligare en dimension till lagets spel. Mirko Vucinic är också ett mer än intressant nyförvärv. Målkungen i Zemans Lecce gjorde en relativt medioker säsong förra året, men att potentialen finns där råder det inga tvivel om. Att förutsättningarna för honom är helt annorlunda nu jämfört med i fjol kan ingen heller neka till, och därför är det med stor entusiasm som jag ser den unge anfallaren i andra nyanser av gulrött i år.
Övriga nyförvärv är på pappret kanske inte lika spännande, och själv ställer jag mig aningen skeptisk till kunnandet hos vissa av dessa spelare. Inte det att jag är missnöjd, men det krävs ändå ett par omgångar innan man kan ge ett utlåtande. Truppen känns faktiskt inte så mycket bredare än i fjol, och vissa försäljningar tycker jag man hade kunnat bespara sig. Lämnat oss har Tommasi gjort efter tio års trogen tjänst, likaså Cufré som hade kunnat nå samma status som den gode Damiano, men som fick se sig såld till Monaco. Jag tror jag talar för samtliga när jag säger att båda två för alltid kommer att bli ihågkomna av den generationen som såg dem spela, för sin hundraprocentiga inställning och kämparglöd. En annan spelare som jag sörjer är Cesare Bovo. Att en så ung och talangfall back, tillika romare och romanista, inte gick att behålla var enligt mig ett stort misstag av ledningen. Och med Martinez skadeproblem i åtanke känns det som vi åtminstone borde ha behållit åtminstone en av Cufré och Bovo.
Men nu börjar det i alla fall. Med Livorno som första motståndare, en match som i fjol inte gick till eftervärlden för det fina spelet som Roma visade upp, och inte heller för resultatet. Istället var det politiken som tog överhanden, då olika typer av högerextrema budskap visades upp på delar av Romas läktare. Låt det inte bli så i år igen. Visst, Livorno-fansen kan vara provokatörer in till döden om man vill det, men vilka är dem egentligen? Curva Sud är alltför legendarisk och bär på så mycket stolthet för att kunna nedlåta sig till att svara på ett likadant sätt som i fjol. Hoppas vissa komponenter i curvan inser det i år. För i slutändan är det bara klubben och övriga 99% på läktarna som får betala för det, och jag vill inte se Roma-Inter spelas i Rieti.
Så lämna politiken utanför. Nel cervello soltanto la Roma.
Var vi än är ikväll. Framför en TV, framför en radio eller rentav på plats. Njut av stunden, för nu börjar det.
DAJE ROMA DAJE!
