Onore a chi ci ha lasciato con la Roma nel cuore
Så här kring Alla helgona passar vi på att minnas de som lämnat oss med Roma i hjärtat.
Presidenterna, spelarna, supportrarna. Tre olika typer av människor som alla formar en klubbs historia. I det här fallet AS Roma, en klubb vars brokiga historia har formats av en stad i allmänhet och av enskilda personer i synnerhet. Människor med rödgula hjärtan, vars tid på jorden har lämnat oförglömliga avtryck i klubbens historia.
Talar man om presidenter är det omöjligt att inte tala om Italo Foschi, grundaren som i sitt hem på Via Forlì i Rom skrev under dokumenten som bekräftade unionen av tre olika Rom-klubbar, vilka tillsammans bildade Associazione Sportiva Roma. Foschi dog av en hjärtinfarkt bara ett par år senare, då han fått beskedet om att Roma förlorat en match på bortaplan.
Av alla presidenter som lämnat avtryck i klubben är ändå Dino Viola den störste. På 30-talet flyttade han från sin hemby i Toscana till Rom, där den unge Viola skulle studera. Av en slump fick han en dag syn på en fullpackad spårvagn, och av nyfikenhet klev han också på för att få reda på vart alla människor skulle. Han skulle hamna i Testaccio samtidigt som Roma spelade, och där – berättade han senare – blev han ”träffad av blixten”.
Till Testaccio återvände han sedan gång på gång när Roma spelade, och tog även med sig sin framtida fru Flora, som han skjutsade på sin cykel från deras hem på Via Asmara. Åren gick och Viola blev både familjefar och framgångsrik affärsman, men passionen som hade fötts för Roma slocknade aldrig. 1979 tog han också över Roma från dåvarande presidenten Anzalone, ett Roma som var i spillror och hade varit nära på att åka ur ligan under året.
Men Viola hade idéer och handlingskraft, och skapade under de följande åren ett lag som de rödgula supportrarna aldrig någonsin skådat tidigare. ”En man av tusen strider”, som han kallades, lämnade världen 1991 då hans hälsa inte längre var tillräcklig. En man som hade kämpat mot makteliten och varit obekväm hos de styrande krafterna inom den italienska fotbollen, som alltid hade burit upp Roma och ”il popolo giallorosso” mot dem som baktalade dem. Han gav sitt liv för Roma, och kommer alltid att minnas som ”mannen som släppte ut supportrarna från drömmarnas fängelse”. Dino Viola – en president tillhörande en fotboll som inte längre finns.
Många spelare har passerat i Roma genom åren. Vissa lever än idag, andra inte. Två spelare som tillhör den senare kategorin, och som även gick bort i förtid, var Giuliano Taccola och Agostino Di Bartolomei. Den förstnämnde spelade i Roma under 60-talet. Född romare och således romanista sedan barnsben, hade Taccola den stora äran att representera sitt hjärtas klubb tillsammans med storheter som exempelvis Giacomino Losi. Under en bortamatch mot Cagliari våren 1969, dog han i omklädningsrummet efter att ha kollapsat tidigare under spelets gång. Flera teorier till hans död lades fram, men ingen läkare kunde helt klarlägga orsaken till tragedin. Taccola, som bokstavligen dog iklädd Romas tröja, lämnade efter sig en sörjande familj, som hade förutom en far hade förlorat sin enda försörjare.
Agostino Di Bartolomei. Bara namnet säger mer än tusen ord för de Roma-supportrar som fick uppleva åren med ”Ago” som kapten. Di Bartolomei, född och uppvuxen i det klassiska kvarteret Garbatella, var kapten för det Roma som skapades av Dino Viola. Det var han som förde sitt lag till seger i Serie A och till final i Europacupen, det var han som var ledargestalten för småpojkarna som följde sina pappor till Olimpico. Det var också han som mot sin vilja fick lämna klubben 1984, då Liedholm bad presidenten om en sista gåva inför sin flytt norrut till Milan. ”De har tagit ifrån dig ditt Roma, men inte din curva” svarade Roma-supportrarna, som aldrig skulle glömma sin kapten ens flera år senare, då han tillbringande en tynande tillvaro långt ifrån det tidigare rampljuset. 30 maj, 1994 – på dagen exakt 10 år efter finalförlusten mot Liverpool – tog han sitt liv. Ett tragiskt öde för en stor man.
För varje president och spelare som har varit i klubben, finns det tusen och åter tusen supportrar som ständigt haft Roma med sig genom livet. De flesta har förblivit helt anonyma för den övriga omvärlden, men några har ändå gjort avtryck i livet. Vissa har blivit kända för saker som inte direkt har med Roma att göra, men vars kärlek till klubben alltid har varit välkänd.
Ett lysande exempel på det är Alberto Sordi, en av Italiens mest firade skådespelare någonsin. Med sina filmer blev han en symbol för Rom och ”la romanità”, den romerska andan, då han personifierade allt det som symboliserade Roms invånare, såväl dess fördelar som nackdelar. Som sig bör för en sann romare var också Roma laget i hans hjärta, och det hörde heller inte till ovanligheterna att han drev med Roms ljusblå lag när han framträdde. Alberto Sordi gick bort 2003, och hans död ledde till stor sorg i den italienska huvudstaden. På begravningen i San Giovanni-kyrkan deltog runt 300 000 människor, flera av dem iklädda Roma-halsdukar, för att ta avsked av ”Albertone”.
Exemplen är många på de supportrar vars minne gått till eftervärlden på grund av deras engagemang för Roma. Dante Chirichini var en av dem, som med sin karisma var den stora profilen i Curva Sud under 60-talet. Han kunde svära, han kunde skrika, han kunde skoja – alla älskade honom och alla följde honom. Dante skulle komma att bli en legend även för nästkommande generationer, fram till hans bortgång under våren 2001.
Andra mer tragiska öden – där åldern inte varit dödsorsaken – kan vi hitta i till exempel ”Geppo” och Roberto Rulli. Båda var drivande gestalter i Curva Sud under 70- och 80-talet. ”Geppo” var en av ledarna i CUCS, och blev inte bara respekterad och beundrad av sina egna, utan även av andra supportrar runtom i Italien. Den unge rebellen föll tyvärr offer för droger under mitten av 80-talet, och han slutade sina dagar i ett fängelse på Sardinien. Roberto Rulli tillhörde Fedayn, var aktiv kommunist men framförallt en stor romanista, som aldrig svek sitt lag eller sina bröder i curvan. Även han gick bort alldeles för tidigt i början av 90-talet, men hans namn pryder än idag curvan med ”Brigata Roberto Rulli”, som Fedayn-medlemmarna har hängt upp under bildskärmen i Sud. Och när man pratar om döda romanisti – hur kan man då glömma Antonio De Falchi, 17-åringen som fick sätta livet till då han fegt blev attackerad av milanisti i Milano 1989? Eller Luisa Petrucci, ”Curva Suds mamma”, som gick bort förra året? Även de är värda att minnas, precis som många andra av deras sort.
Viola, Di Bartolomei, De Falchi och många, många fler. Alla olika kategorier av romanisti som har lämnat jordelivet med Roma i hjärtat. Alla värda kärlek, respekt och vördnad, för vad de gjort och lärt oss som lever idag.
ONORE A CHI CI HA LASCIATO
CON LA ROMA NEL CUORE
