En elegi
En matchrapport känns överflödig då föregående skribenter har skildrat matchen alldeles utmärkt. Därför ska jag nu, om än väldigt korfattat, pränta ner exakt vad jag kände före, under och direkt efter matchen.
En eftermiddags hängande på hovet beskådandes Sveriges damlandslag i handboll kan få vilken fotbollssupporter som helst att börja längta efter just fotboll. Även om biljetterna och VIP-baren var gratis så kändes det inte värt det, för det enda jag längtade efter var att det skulle bli kväll. Jag slängde mig på tvärbanan, tätt invirad i min röda halsduk med gula bokstäver på. Nu skulle det äntligen bära hemåt. Mot soffan. Mot matchen.
En kompis ringde och undrade om vi skulle se matchen hos honom på Söder. Nää. Den här matchen skulle avnjutas antingen på Stadio Olimpico, på någon bar, eller hemma i den varma soffan. Jag valde det sistnämnda då pengarna varken räckte till Rom eller krogen.
Att säga att jag var taggad är ett understatement större än Sovjetunionen. Det började klia i hela kroppen när jag riggade projektorn, drog ned duken och satte igång maskineriet.
När jag hörde Jesper Blomqvists nasala stämma försöka överrösta publiken lutade jag mig tillbaka. Äntligen skulle det ske.
Roma spelade ut Lazio. Ingen kan säga någonting annat. När Laziospelarna fick använda dobbarna i i stort sett varje närkamp kände jag, trots ilskan över det vårdslösa spelet, ett välbehag. Det var kattens lek med råttan. Romaspelarna sprang ifrån de för stunden tröga Laziospelarna och jag njöt när Totti vände med bollen så att de blå var uppe på läktaren och köpte varenda korv som de hutlöst dyra försäljarna på Stadio Olimpico hade att erbjuda. Det kändes skönt att vi förde matchen och jag njöt till fullo. Dock verkade de riktigt farliga målchanserna inte strömma till, men de skulle väl komma. Så som vi spelat hittills. Trodde jag.
När jag började röra på mig där jag satt i tv-soffan, smått irriterad över att det där målet aldrig ville komma, kom så det jag fruktade mest av allt. För vi som har sett fotboll förr vet att sporten inte är rättvis. Visst, det är en klyscha värre än ”den som lever får se” eller ”i vårt avlånga land”, men klyschor finns där av en anledning. Hursomhelst. När jag såg hur Ledsma fick bollen och tryckte till kröp en iskall känsla igenom min kropp. När bollen sedan skruvade sig i samma stil som en badboll som man klipper till med all sin kraft kände jag hur luften gick ur mig. Det fick f*n inte vara sant! Hur kunde detta ens ske?
Halvtidsvilan var slut. Efter att ha återhämtat mig någorlunda satte jag mig återigen i soffan. Nu skulle de gulröda hämta upp det här. Det vi hade sett var bara ett lucky shot.
Svenskafans besökte jag inte den kvällen. Det skulle bli först nu, över ett dygn senare som jag orkade.
Eriks krönika var superb. Jag låter den tala för sig själv. Nu gäller det bara att bryta ihop (igen) och gå vidare. Någonting annat vore otänkbart.
