Gästkrönika: Igår grät jag.
Tisdagens historiska seger har fått flera av Svenska Fans besökare att fatta pennan. Den här gången är det Adam Michaelsson som lättar sitt hjärta.
Igår kväll grät jag så när. Och det ska sägas, jag är en person som sällan gråter. Senaste gången var det ett krossat hjärta, då mitt livs hittills största kärlek dumpade mig. I relation till det är en vunnen match i Champions League inte så mycket, men trots det grät jag nästan. För ett mål, nicken i den 22 minuten, slog upp portarna på vid gavel. Stoltheten, glädjen, kärleken och lyckan jag kände vid Tottis mål var enorm. Ofattbar. Ogripbar för de stackarna som ej fastnat för fotbollens magi. Denna oerhörda glädje i hela kroppen är underbar. Som en fotbollsfantast en gång sa: fotbollen är en drog, där målen är ruset. Du vill ha mer, och igår gav Roma oss allt vi kunde begära av dem.
Igår stod vi med rak rygg starka mot hela fotbollseuropa. När det gällde som mest stod vi som starkast, kämpade mest, jobbade mest, spelade bäst. Åttondelsfinalen är som ett derby – dagsformen spelar ingen roll. Utan det är din karaktär, psyke och lugn som fäller avgörandet. Och ingen förkroppsligade igår vår styrka och beslutsamhet som Chivu. När näsan bröts och blodet flödade uppträde han värdigt som få. Jag är stolt över hans agerande, precis som jag är stolt över alla spelarna igår. Donis fantastiska räddningar, Mexes försvarsspel, De Rossis oerhörda hängivenhet för lagets bästa, Pizarros trixande – alla vitklädda på planen gjorde mig stolt över att vara romanista.
Och så denna Mancini. Jag har varit lite tveksam till honom, då det har känts som om han hade kunnat lämna oss vilken dag som helst. Men igår överstegfintade han sig in i mitt hjärta. Och en liten anekdot: ni kommer väl ihåg hands underbara klack i sitt första derby?
Jag har aldrig sett Roma spela live, men ändå kändes det som om jag var där, bredvid dem, igår kväll. Jag skrattade när Totti skrattade, jublade ikapp med Tonetto, Cassetti och alla andra vid målen. Adrenalinet pumpades runt i kroppen och känslorna svallade över gång på gång. För fotboll är kärlek och glädje, likväl frustration och hat. Fotbollen är en fysisk gestaltning av alla starka känslor, den kan vara lika vacker som en soluppgång och lika underbar som en kyss. Men alla mynt har två sidor, och igår var det Fred som väckte mitt hat. Men det drunknade i stoltheten jag kände för mitt Roma igår. Då var vi bäst, vi kunde knäppa alla zlatanister på zportbladet på näsan.
Romatröjan bars med oerhörd stolthet idag, som alltid. Blickarna riktades mot en som vanligt, men idag var jag, och alla ni, oövervinneliga. Precis som Roma var igår, då vi med Spallettis hjälp tog ett steg närmare att bli fullt ut accepterade i ”de fina sammanhangen”.
Forza AS Roma!
