Resekrönika
Det ligger en spänd förväntan i luften. Vackra Roma skall på fem dagar spela två stormatcher på hemmaplan. Det märks på löpsedlarnas framsidor, på snacket på pubar och barer och det märks på den beväpnade vakten utanför Roma Store på Piazza Colonna. Det råder fotbollsfeber I den eviga staden.
De fotbollstokiga romarna har julafton. Italien slog i veckan uppstickaren Skottland i Em-kvalet, Roma är bättre än på mycket länge och till och med det dumbo-blå laget från stadens utkanter har lyckats vinna ett par matcher den senaste tiden.
Efter två års väntan är det äntligen dags att få se de gulröda igen på Olimpico. Denna gång mot Milan. Matchen som har getts namnet ”Un antipasto di Champions”. Att jag måste lämna den italienska huvudstaden innan huvudrätten är synd, men man kan inte få allt här i världen.
Trots att matchen mot ett visst lag från England väntar precis runt hörnet känns mötet med rossoneri fortfarande intressant och spännande. En match mot Milan är alltid en match mot Milan. Stolta Milan, en skugga av sitt forna jag, kommer till Olimpico för att kämpa om en Champions League plats. Detta är verkligen en märklig säsong.
Vi tar buss 901 mot Piazza Mancini ungefär en timme före avspark. Den är fylld till bristningsgränsen. Vårt sällskap på fem kan precis trycka in oss i mängden innan dörrarna stängs och bussen puttrar igång. På vägen möts vi av gulröda supportrar i bilar och på vespor. Efter drygt en halvtimme ser vi äntligen stadion från bussens immiga fönster. En amerikanare i romahalsduk inklämd precis bredvid mig hajar till.
- Wow.. That’s huge
Nervositeten börjar stiga i takt med adrenalinet när vi skyndar mot grindarna. En storväxt vakt i svart stoppar mig när jag visar upp biljetten.
- Identificazione
Jag får under en kort stund panik då jag inser att mitt pass ligger i safety-boxen på hotellet. Nu är det kört. Sedan kommer jag på att jag har körkortet med mig. Jag fiskar upp det ur bakfickan.
- Grazie, säger vakten och vinkar förbi mig
När jag når det sista trappsteget och blickar ut över stadion är flera veckors väntan över. Jäklar va skönt och vara tillbaka. Vårt sällskap traskar upp mot våra platser högt upp på Distini Nord och slår oss ner. Knappt hinner Roma, Roma, Roma eka ut och curvans sång börja dåna över stadion innan Roma får en hörna. Totti passar direkt till Mexes som dunkar upp bollen otagbart i nät. Eufori. Stadion exploderar och 50 000 glädjerop fyller luften. Vilken känsla.
Att Milan sedan lyckas kvittera och att matchen slutar oavgjort gör ingenting. Jag och mina reskamrater tumlar ut i romnatten glada och upprymda. Den enda i sällskapet som har privilegiet att bo i staden börjar knappa på telefonen. Någon säger något om Piazza dei Fiori. Det kommer att bli en lång natt i den eviga staden
