“Ett steg från att skapa historia”
Orden är Panuccis, våran överlägset mest erfarne försvarare, och han om någon borde veta vad som krävs för att besegra Manchester United på ‘Drömmarnas Teater‘. En krönika följer om världens främste sidbena, om statistik, och om hur Roma fått även en inbiten pessimist att bli en drömmare.
Sedan turneringen döptes om till Champions League säsongen 1992/93 har Roma aldrig nått så här långt i den finaste utav kontinentens klubbturneringar. En av de som har nått längre vid upprepade tillfällen är dock Romas mest erfarne (och en utav världens mest erfarna) ytterbackar. Han vann turneringen (och spelade samtliga nittio minuter i finalen) så tidigt som 1993/94 tillsammans med spelare såsom Boban, Savicevic och Desailly (vilket intressant nog var hans första säsong i Milan efter att han som 20-åring lämnat hamnstaden Genoa för modestaden Milano), bara för att fyra år senare (1997/98) upprepa bedriften när han spelade hela finalen och senare återigen fick lyfta bucklan tillsammans med exempelvis Hierro, Seedorf och Redondo. Han har spelat i de högsta divisionerna i Europa under 16 år, har representerat klubbar på toppnivå i Italien, England, Frankrike och Spanien, och verkar likt ett bra vin bara bli bättre med åren. Han har spelat hela 69 Champions League-matcher och nätat åtta mål i samma turnering från sin högerbacksposition. Jämförelsevis kan vi konstatera att Romas näst mest erfarne CL-spelare, Francesco Totti, har 29 matcher i den finaste utav turneringar på sin resumé. Om någon vet hur Manchester United ska besegras när Roma imorgon kväll kvart i nio kliver in på en arena Roma aldrig förut spelat på, ‘Drömmarnas Teater‘, så är det Christian Panucci.
“Det kommer att bli en mycket svår match för oss, men vi är övertygade om att vi kan klara av en stor utmaning. Vi är ett steg ifrån att skapa historia.”
På tisdag fyller världens bäste sidbena 34 år. Låt oss hoppas att han kan fira sin födelsedag hemma i Rom efter att återigen ha skrivit in sig i historieböckerna.
---
Manchester United-sidans Magnus Nyström kommenterade i sin veckokrönika läget inför returen på Old Trafford på följande sätt;“Framåt ser jag inga problem eftersom man i matchen mot AS Roma såg att deras största problem är i försvarslinjen.” Förvisso var det ett svagt ingripande vid Uniteds mål, framförallt utav reserven Cassetti på sin högerbacksposition, men om man synar Romas Champions League-säsong anno 2006/2007 så kan man konstatera raka motsatsen: Romas styrka i Europa är inte det offensiva spelet, utan försvarsspelet. Roma har spelat nio matcher så här långt, och gjort tolv mål på de matcherna. Det är ett målsnitt på 1,3 mål per match - knappast ett övertygande facit. Defensivt, å andra sidan, har vi blott släppt in fem mål vilket ger ett snitt på 0,55 per match. Manchester United snitt är 13 mål på nio matcher (1,44 i snitt) samt sju insläppta (0,78). Det är ingen enorm skillnad mellan lagen, men rent statistiskt sett har Roma ett bättre defensivt snitt än vad United har. Dessutom anser jag att man har mött svårare motstånd än vad engelsmännen har. Det är upp till var och en att avgöra, men i mina ögon är Lyon och Valencia (ett insläppt mål på fyra matcher mot de lagen) betydligt värre motstånd än Lille och Benfica..
Det talas mycket om att United efter Rooneys mål på Olimpico har övertaget inför returen. Om man ser till matchbilden senast, statistiken och vad lagen har gjort så här långt i turneringen så tycker jag att bilden ser klart annorlunda ut. Tvärtom så borde Roma anses vara favoriter. Men jag klagar inte, utan jag och Roma trivs riktigt bra med utgångsläget. Roma kan som bekant inte spela på resultat, så det är ingen idé för Spalletti att parkera med tio man runt eget straffområde. Det är förvisso en uttjatad klyscha, men om det finns något lag som verkligen kan säga att anfall är bästa försvar, ja, då är det Roma. Medan ett uttåg ur turneringen för United vore en stor missräkning och ett misslyckande, så vore en klar förlust med två eller tre mål för Roma ingen katastrof. Vi har redan lyckats med mer än vad någon trodde. Pressen ligger på Fergusons formsvaga röda arme, inte Spallettis hungriga vargar.
För minns ni hur det såg ut för två år sedan? Minns ni hur man mådde i april säsongen 2004/2005? Om någon då hade sagt till mig då att vi om två säsonger skulle komma att spela ut Manchester United hemma på Olimpico inför fulla läktare i en kvartsfinal i Champions League, ja, då hade jag inte ens skrattat, jag hade bara stirrat på personen i misstro och gått därifrån skakandes på huvudet över personens vanvett. För den 9:e april 2005, då var vi långt ifrån fotbollens finrum. Faktum är att BabyRoma idag för två år sedan bärgade en knapp poäng borta mot Udinese. I omgången efteråt föll vi hemma mot Reggina, veckan därefter hemma mot Siena. Under de åtta återstående omgångarna efter matchen mot Udinese skulle Roma enbart vinna en match, borta mot Atalanta när Serie A-kontraktet säkrades i näst sista omgången efter en knapp uddamålsseger. Man uppträdde utan självförtroende och tro på kollektivet; man saknade en spelidé och trygghet i spelet; man saknade både klubb- och lagkänsla; man gjorde enkla misstag och minsta motgång ledde nästan garanterat till en förlust. Roma var inget lag, inte i dess rätta bemärkelse.
Om Roma vågar spela sitt eget spel imorgon kväll, då har Roma redan vunnit. Oavsett resultat i matchen, så är spelare, klubbledning, tränare och fans alla vinnare, så länge Roma spelar sitt eget spel.
"Vi är ett steg ifrån att skapa historia", sa Panucci.
Han kunde inte ha mer fel - historia är redan skapad. Roma har gått från att vara ett gäng förlorare till en vinstmaskin på mindre än två säsonger. Man har gått från att vara en grupp individualister till att vara ett harmoniskt lagbygge. Man har gått från att inte ha något spel alls, till att prestera att utav Europas mest underhållande spel med en stabil och väl fungerande spelidé.
Det är en Hollywood/Disney-historia så god som någon; men egentligen talar inget för att den måste ta slut imorgon kväll. Tvärtom så tycker jag att mycket talar för att vi får fortsätta drömma, att säsongen får fortsätta leva, åtminstone ett tag till. Jag brukar säga att Roma alltid förlorar när jag är optimist - tja, jag kan inte hjälpa det den här gången. Jag trodde inte på Roma inför mötet hemma med Valencia, man vann med uddamålet. Jag trodde att Roma skulle bli utspelade två gånger om mot Lyon, men man gick vidare efter en lysande insats på bortaplan utan ett enda insläppt mål. Roma skulle ställas mot United på hemmaplan inför fulla, euforiska läktare i en stad som drömde och andades framtidstro, men fortfarande trodde jag inte. Roma vann, och spelade ut, ett av Europas främsta lag, och äntligen har Roma återigen gjort även mig till en drömmare.
Dai ragazzi diamo la scossa
Facciam vedere la nostra pasta
Siamo pronti a ricominciare
Tutto il mondo dovrà tremare
La la la la la la la Roma
No no no non sarà mai sola!
"Kom igen grabbar låt oss skaka om
Låt oss visa alla hur vi var
Vi är redo att börja om
Hela världen kommer att behöva darra
La la la la la la la Roma
Kommer aldrig att vara ensamma!"
