En gulröds bekännelser
Rom. Tisdag. Jag och mitt ressällskap gled genom vårsolen och en och annan person tittade förvånat på min CRS-tröja. Först tittade folk lite undrande, sen sken dom upp i något slags stolt leende för att sedan peta lite på sitt sällskap och påpassa dennes/dessas uppmärksamhet. ”Svedesi” hördes det när de viskade. På stan var stämningen avslappnad (så avslappnad den nu kan vara i Rom).
Så kom då äntligen kvällen. Från soffan i lägenheten hade vi hela dagen kunnat se Vucinic bomba in bollen bakom en chanslös Van der Saar. Vi var taggade till tänderna, även han som tror att icing existerar inom fotbollen var hungrig på att se vargarna sätta tänderna i några skärrade britter. Vi gled ned för gatan, in på en bar och slog oss ner. Vi såg hur lagen ställde upp och jag tänkte där jag satt att ”nu du, Totti, så ska du trycka ner strumporna i halsen på varenda tvivlare i hela fotbollseuropa”. Ölen kom in, vi lutade oss tillbaka i den inte allt för bekväma soffan, och matchen kunde börja.
Tysken bredvid oss brast ut i ett stön när Manchester satte första bollen. Hans halsduk vittnade att han hade varit på Olimpico veckan innan, så gjorde även hans bilder på kameran som skickades runt vid grannbordet. Själv kände jag mig ungefär lika paralyserad som Doni när bollen smet in lite under krysset. Jaja, än var inte läget särskilt farligt. Totti skulle förmodligen visa sin ledarförmåga, och laget skulle rycka upp sig. Inga forwards kan orka pressa så hårt i 90 min som Manchesters gjorde. Och Cristiano, han skulle förmodligen också bli trött.
När det stod 4-0 var jag fortfarande lika naiv. Jag tänkte, helt seriöst, att det här vänder vi. Egentligen trodde jag väl inte det, men jag ville inte tro någonting annat. Ett och annat skadeglatt sms ramlade in i min mobiltelefon. Jag ville av förklarliga skäl inte läsa.
”Lost in a Roman wilderness of pain” sjöng Jim Morrison en gång i tiden. Morrison söp och drogade ihjäl sig. Av någon anledning kom jag att tänka på just den textraden där jag satt, med ansiktet begravt i ett ölglas och fingrarna frenetiskt trummande på bordsskivan. Tysken vid bordet bredvid såg ut som en fågelholk när han såg Roma bli utspelade efter noter. De Rossis mål var snyggt, det kunde till och med ”Icingmannen” se, men vad hjälpte det. Inte en människa på hela baren hurrade över målet. Någon drog bara en lätt suck.
När matchen var över gled vi ut i Romnatten illa kvickt. Efter en mindre barrunda bar det av hemåt. En kompis försökte muntra upp mig med att imorgon, då har Bayern hemmamatch mot Milan, och då kan du få le lite i alla fall när ”Berlans pojkar” får pisk. Visst tänkte jag. Det låter bra.
På flygplatsen påväg hem igår såg han som checkade in bagaget att vi bläddrade i Gazzettan. Han frågade om vi kunde Italienska, och svaret blev att vi mest kollade på hur den kommande omgången skulle se ut. Han log brett och började prata om hur glad han hade blivit över Romas förlust, hur kul det skulle bli med Lazio i Champions League nästa år osv. Jag log tillbaka, la ner Gazzettan på disken och frågade snällt; ”Var du glad över Oddo’s framgång med Milan då?”. Mannen med den rappa engelskan tittade på mig, gav oss snabbt våra pass och biljetter och pekade på kön vi skulle stå i.
