Matchrapport Roma - Juventus
Palermo i första omgången i all ära, men årets första riktigt stora match för Roma spelades under söndagen. Man tog emot ”nykomlingen” Juventus som efter en säsongs frånvaro återigen fick äran att gästa Olimpico.
Juventus. Det finns få namn som skapar så blandade känslor hos fotbollsentusiaster i Italien som norditalienarnas. Man skulle i princip kunna säga att ”Juve” spelar derby vart dom än befinner sig i landet som ser ut som en stövel. Att Olimpico skulle vara utsålt var väl inte direkt någon högoddsare. Även om Juventus idag inte är det Juventus som huserade i ligan för ett antal år sedan, och även om man inte har samma järnridå till backlinje för att nämna en del, så är ett derby alltid ett derby. Även om detta inte är ett derby. You catch my drift. Även om Emerson spelar tillsammans med Kaká och Pirlo idag, Capello inte gör särskilt mycket, Zebina är avstängd osv så finns ändå…ja, hatet där.
Rent fotbollsmässigt så räcker det bara att veta att Del Piero spelar i motståndarlaget för att matchpulsen ska skjuta i taket. Att sedan veta att Bruce Springsteens bortadopterade, fotbollstrollande tvilling har Trezeguet vid sin sida gör inte att nyss nämnda puls sänks. Dessa grabbar har nog en och annan fotbollstränare drömt både våta drömmar och mardrömmar om. Att dessutom Iaquinta läggs till i denna anfallsarsenal höjer det hela ännu mer.
Nog svamlat. Det var upplagt för ett inferno utan dess like i Rom under söndagen.
Matchen började som alla vi rödgula ville, med en snabb press mot Juventus. Detta medförde absolut ingen lugnande känsla, då man hela tiden visste vilken kapacitet de tre som låg och suktade efter bollar längre upp i banan besitter.
Mannen som höll på att göra 1-0 för hemmalaget var ingen mindre än Casetti. Totti spelade bollen ut mot kanten på Cassetti som kom med bra fart in i straffområdet, och hans skott var välplacerat mot det bortre hörnet av målet. Men, att göra mål på Buffon är ingen dans på rosor. Reptilsnabbt var den gamle trotjänaren där och tippade ut bollen till en hörna. En vacker räddning på ett bra skott.
Roma pressade på bra och efter Cassetti’s nyss nämnda målchans kändes det som att de rödgula skulle göra det första målet. Då hände det som man någonstans fasade för. Del Piero fick vända upp med boll, fördelade den ut på Iaquinta som tog emot, accelererade ut på kanten och slog ett lågt inlägg. Mexes lyckades inte hålla bort Trezeguet som mötte inlägget med huvudet. Bollen gick in via Donis vänstra stolpe, och Trezeguet’s lycka visste som vanligt inga gränser. Juventus hade tagit ledningen. Surt, men att Roma skulle vända kändes inte avlägset för en sekund. Med det otroliga hemmatrycket som man hade skulle väl inte ens Buffon kunna stå emot romarnas anstormning?
I jakten på ett snabbt kvitteringsmål blev Mancini lite väl entusiastisk. En dykning mer uppenbar än de som Jacques-Yves Cousteau företog sig en gång i tiden resulterade bara i en varning.
När Del Piero fick ett bra frisparksläge en bit utanför Romas straffområde kände åtminstone inte jag mig helt bekväm med situationen. Skottet gick dock över mål, om än med ganska liten marginal.
Skulle Totti göra mål i denna match? Svar ja. Mancini spelade fram till Totti som elegant styrde fram bollen samtidigt som han snurrade 180 grader och vände bort sin försvarare i en veva. Fri med Buffon gjorde han inga misstag och placerade bollen i det bortre hörnet. Glädjen visste inga gränser varken på Olimpico eller i mitt vardagsrum. 1-1 efter 30 spelade minuter. Sex minuter senare skulle återigen arenan brista ut i eufori. Inbytte Cicinho slog en smörpassning till Mancini. Denna bröt in mot straffområdet nere vid kortlinjen och slog bollen in till Aquilani. Aquilani fick med sig bollen, men även om han var nära målet fick han en dålig vinkel och sköt i Buffon’s första stolpe. Bollen studsade rakt ut i straffområdet och innan Juventusförsvaret hade hunnit reagera hade Totti sparkat in den i öppet mål. 2-1.
Juventus gav inte upp. De kämpade bra och Doni fick freda sitt mål. Han var bra med och spelade förhållandevis stabilt.
Romas snabba fasta situationer såg ut att vålla problem för ett stundtals dåsigt Juventusförsvar. Snabba hörnor speciellt, då bollen lades upp för hörnläggarna att klippa direkt på. Totti slog i princip till bollen direkt när han kom fram till hörnflaggan.
Att Juventus fick straff bara några minuter in i andra halvlek var kanske inte det roligaste. Hårsvallet Nedved föll som en fura när Cicinho använde kroppskontakt och sparkade honom på benskydden. Del Piero la upp bollen, tog sats och sköt över mål . En ypperlig chans för Juventus att kvittera, men Del Piero skulle inte bli ensam om att bränna ett guldläge. Simone Perrotta, mannen som skulle kunna göra femtio mål per säsong om han skulle sätta all de bra chanser han får, lyckades missa öppet mål. Roma hade fler chanser att göra mål, men det ville sig inte riktigt. Även Juve hade sina chanser, men det blev aldrig riktigt farligt. Det såg ut att bli 2-1 till hemmalaget.
Ett inkast i den 87:e minuten skulle bli matchavgörande. Det långa inkastet nådde Iaquintas bakhuvud, som på äkta Markus Rosenbergmanér, lyckades göra mål utan att se ut att riktigt förstå vad som skedde. Bollen gick i en båge över en överrumplad Doni och dök ner mot nätmaskorna. Juan försökte tappert slänga sig och sparka bort bollen, men lyckades inte nå den. 2-2 blev slutresultatet och många med mig kände sig förmodligen snuvade på de förlorade poängen snarare än glada över en pinne.
Roma: Doni; Cassetti, Juan, Mexes, Tonetto (Cicinho 28); De Rossi, Aquilani; Taddei (Brighi 84), Perrotta, Mancini (Giuly 66); Totti
Juventus: Buffon; Grygera, Andrade (Birindelli 52), Criscito (Legrottaglie 46), Chiellini; Nocerino, Zanetti, Nedved; Iaquinta, Trezeguet, Del Piero (Palladino 73)
Domare: Morganti
