Krönika: Hatkärlek av sällan skådat slag
Det finns få spelare i Romas organisation som berör så pass mycket som Mancini. Det pratas ständigt om hans flykt från staden, hans konstmål, hans dåliga inställningen. Vad är det egentligen som håller honom kvar?
Alessandro Faiolhe Amantino kanske mer känd som Mancini kom till Italien och Roma under sommaren 2002. Han blev snabbt utlånad till Venezia för att lättare kunna anpassa sig till det italienska spelet. Han hade en tung period i den lägre divisionen men när han äntligen hösten därefter fick spela i Serie A, slog brassen igenom på allvar. Med hans klackmål mot Lazio i derbyt har han för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Efter det har det dock hänt en del del tråkiga saker runt honom.
Bråkat med konungen
När du låter personer associera till Roma kommer det alltid fram samma svar. Kungen på tronen Francesco Totti, kommer så länge han vill, göra vad han vill. Han har ofta sitt ord med i alla beslut som ska tas och är alltid en av de personerna som först blir tillfrågad sin åsikt. Inom den europeiska toppfotbollen finns det ingen klubb som är i närheten att ha en sådan lysande ensam stjärna. Visst är det så att spelare som Paolo Maldini och Steven Gerrard har stort inflytande hos sina klubbar och fans, men där slutar likheterna. Aldrig skulle väl någon säga att detta skulle skada Milan respektive Liverpool. Har man någonsin hört det om Totti och Roma?
Utan fansens kärlek till denna symbol hade det aldrig gått ihop men nu finns det inga val. Sensi, Conti och Spalletti måste alla behandla Totti på det sätt han vill. Såklart gäller detta även hans medspelare. Man kan ärligt undra vad Christian Wilhelmsson hade för åsikt om Totti innan han kom till klubben. Men han som alla andra vet hur det fungerar och var inte sen med hyllningar till de spelare i Roma han såg upp till, det var Totti.
Men det finns även undantag inom detta, och det är som så många gånger förr Mancini som står för dessa. När Cassano spelade på sina sista romerska toner var det få som han fick sällskap av. Totti, som alltid stått Barisonen nära hade valt sida och i och med ett sådant beslut är det klart vart hela Roma står i diskussionen. Men det var en som stod kvar för att hjälpa Cassano och han gjorde det tills den dag planet lämnat för Madrid. Vad var det Mancini visade den gången, ärligt kamratskap eller bara bristen på sunt förnuft? Vad fans tyckte om det hela var det dock ingen större tvekan om men helt klart är att Mancini denna gång stod för sitt ord och till skillnad mot alla andra, inte vände kappan efter vinden.
Men brassen som även i denna stund hade stora skadebekymmer löste dock de dåvarande frågetecknen med sitt, trots allt, fantastiska fotbollskunnande. Förvandlingen från träningscykeln mot Milan till vårens formtopp måste vart något av årets prestation i fotbollseuropa. Men en kille som Mancini får sällan den uppskattningen har förtjänar efter sådana prestationer.
Det finns väl bara ett bättre sätt att bli hatad av Romafansen än att stödja någon i kamp mot Totti, att ha en kamp själv mot honom. Självklart har han även fört sin egna kampanj. Efter en kvartsfinal i Coppa Italia ifjol hemma mot Parma så handlade det efteråt inte så mycket om matchen i sig. Mancini och Totti hade gjort varsitt mål i 2-1 vinsten men efter ett tidigare bråk på Trigoria vägrade de fira varandras mål. Det som följde var något ovanligt. Efter några dagars tystnad gick tillslut Totti av de två ut i pressen och försvarade Mancini. Kyla av brassen som minst sagt befann sig på tunn is. Att det var Totti som fått ”gett upp” och påstått att det var bra mellan dem två kunde man snabbt förstå när Luciano Spalletti skulle förklara hur bra kompisar de två blivit på sistone: ”- De hälsar på varandra”.
Velat lämna Norrut
När en person inom Romas organisation yttrar sig positivt om något av lagen från norr brukar dess dagar snabbt vara räknade. Capello med sin kompanjon Emerson visste detta mycket väl och var på så sätt tvungna att göra som de gjorde, smyga iväg och ta nattåget när alla sover. Rosella Sensi gjorde ett tidigt misstag under sin ledning av klubben, nämligen ett positivt uttalande om "systerlagen" från norr som hon fick jobba med under flera år. Nu var det hon som bestämde så hon satt relativt säkert även om fans under lång tid visade ett stort missnöje, det var inga trevliga texter som hängdes upp i curvan under denna tid. Men hon gjorde sig av med skulder, gav fansen ett ”nytt” lag, och en stabilitet som inte infunnit sig i Rom sedan urminnes tider. Hon hade makten att göra sig själv förlåten bland fansen. Bara en person med den makten kan göra något sådant, en spelare skulle inte ha någon chans.
Men nu var det Mancini och han kommer inte fri från detta heller, då det egentliga hatet mot honom faktiskt kommer ifrån detta. Det har inte bara hänt en gång att han utryckt önskan om att få flytta norrut. Han har pratat gott om Juve och flera gånger på allvar varit nära Inter. Så sent som denna sommar när Pizarro och Chivus öde skulle avgöras var denna Mancini med i diskussionerna som eventuellt tänkbart byte. Inter har jagat honom men är inte ensamma, såväl Lyon som Liverpool har öppet önskat brassen till sig men utan resultat. Med tanke på detta är det ett under att han fortfarande kan spela kvar i Roma, det måste verkligen vara något speciellt med honom.
Lyckas väl men sällan
Då det ofta varit hans spel som fått honom kvar kan man fråga sig hur bra han är egentligen. Han blandar fantastiska uppvisningar med matcher där han knappt gör ett rätt. Ute i Europa så är han numera mest känd för sina överstegsfinter på Stade de Gerland men det var även ”en av hans” matcher. Man kan inte förvänta sig stabilitet och en som gör sin gubbe i varje anfall men de är så att antingen dominerar Roma fullständigt med spel från hans kant eller så låser sig allt. Han gör en riktigt bra match 1 gång på 10, är det värt besväret att ha honom kvar då?
Detta har under den senaste tiden nämnts gång på gång efter hans bleka insatser men å andra sidan, hur många av spelarna har varit bra under denna tid. Det är dock lättare att trycka ner någon som redan ligger risigt till, således skyller man på Mancini.
Om man ska påstå att han har det tufft i Roma så kanske vi inte ska ta upp landslaget. Gång på gång har han blivit ratad en plats hemma i Brasilien och inte ens när Dunga skulle testa lite nya spelare fick Mancini chansen. Det sägs att hans spelstil inte passar in men frågan är om det hela inte handlar om hans humör. Han har dock många gånger blivit sig tilltalad sig titeln "Världens bästa landslagslösa spelare”.
Should I stay or should I go?
Har han blivit kvar efter alla dessa händelser så är det inte så mycket som talar för att han skulle försvinna nu. Faktum är att denna höst har varit ganska lugn. Förutom hans kanske ovanligt dåliga spel har fansen inte haft så mycket negativt att säga om honom. Visserligen försökte de göra en stor grej av det, men att missa straffen hemma mot Sporting Lissabon i Champions League var inte hela världen. Någon som räknade de missade straffarna ifjol och vem var det som slog dem då?
Mancini har blivit en del av Roma, en del som på gott och ont gör ett stort intryck hos fansen. Han har ofta blivit häcklad men det finns även stunder där han klättrar på glaset fram curvan, sådana stunder längtar man efter varje gång det blåses ny match på Olimpico.
Il Tacco di Dio eller Guds klack kommer bli kvar i Rom, och låt oss bara hoppas på en ny vår där Amantino frälser oss med konstmål.
