Gästkrönika: I väntan på Romderbyt
Ligger ner, sitter upp, ligger ner igen, ställer mig upp och går i cirklar, lägger mig igen, finns det ingen position som kan få mig att koppla av?
Francesco heter jag förresten, 18årig romanista som för tillfället bor i Södertälje. Jag är usel på att skriva, men idag känner jag att jag är så illa tvungen. Ni måste förstå att även om det jag skriver är varje bokmals mardröm, så kommer vartenda ord från hjärtat och jag hoppas därför att det är till någon tröst.
Jag är en halvitaliensk-halvsvensk kille som för tillfället utbildar mig till kock. Mitt liv cirkulerar i stort sett runt Roma och jag lämnar aldrig mitt hus utan att bära mitt lags färger på ett eller annat sätt. Jag, som alla andra trogna romanisti följer varje match vart jag än är, även om det så blir text-tv i 90 minuter. När det gäller tjejer så brukar det skita sig för mig, av den enkla anledningen att jag är alltför upptagen med vänner och mitt kära Roma för att ge dem den uppmärksamheten de vill ha. På matchdagar stänger jag av min mobil och säger åt alla att lämna mig ifred, om det inte är Hugo och Marcus såklart. De är två av Sveriges helt klart skönaste romanisti. Om en match går dåligt går jag runt och svär, slår på en kudde, går ut på en promenad för att lugna ner mig, för att tillslut ligga sömnlös hela natten.
Hoppas ni känner igen er, för annars har mamma rätt att jag är alldeles för beroende. Jag har upplevt en hel del dagar som denna, dagen innan ett derby och alla har varit lika smärtsamma. Man sitter och spekulerar. Man går runt i cirklar. Man sätter på lugn musik för att försöka koppla av lite. Man går in på YouTube och söker på ”Bastardo bianco blu” och sjunger med i en timme eller två. Man äter en massa och så tänker man tillbaka på alla andra derbyn som varit. Det är två derbyn som rullar runt i huvudet på mig när jag blickar tillbaks. Det första är förra årets underbara 3-2 vinst och föregående säsongs 3-0 förlust. Det förstnämnda är ett väldigt speciellt derby för mig, eftersom jag då såg det med två romanisti, som precis som mig, brinner för Roma och ingenting annat. Det var jävligt skönt att ha någon att sitta och spekulera med, att vara nervös med. Någon som förstod och det tackar jag grabbarna för.
Om man har Roma i sitt hjärta, och så länge man brinner för Roma så spelar vinst eller förlust inte någon större roll. Vi romanisti håller vårt huvud högt vad som än händer. 7-1 på Old Trafford gjorde min kärlek till Roma ännu starkare, det fick mig att inse att Roma är en del av mig. Roma är så mycket mer än bollen om rullar på planen. Roma är staden, Roma är Kärlek, Roma är jag, Roma är du, Roma ger mig styrka när jag är ledsen, Roma finns alltid här för mig och Roma kommer aldrig att svika mig.
Jag vet att ni alla är minst lika nervösa som mig, men kom ihåg grabbar; att hur det än går imorgon så håller vi huvudet högt, för vi är romanisti. Det här är vad vi lever för!
FORZA ROMA!
