Krönika: Roma, så stolta vi kan vara
Det har gått dryga timmen av matchen. Carrick fick precis på något av en drömträff i Donis ena kryss och Manchester har pulvriserat oss så väl man kan göra på en fotbollsplan. Det är sällan man kan ha känt sig så stolt som Romanista. För lyssna och njut av det ni hör.
Roma fick trots allt en ganska bra start i första mötet mellan de två lagen ifjol när vi kunde kämpa till oss en rättvis 2-1 seger hemma på Olimpico. I år blev det becksvart direkt med en resultatmässigt klar förlust med 2-0. Vi saknade bland annat Francesco Totti, hjärtat i laget som född och uppvuxen i Rom betyder alldeles för mycket. Många säger det och det är bara att hålla med, Tottis betydelse skadar stundtals Roma som lag men vad spelar det för roll, vi är stolta över honom och skulle aldrig velat ersätta honom.
Francesco som växte upp bland de romerska kvarteren hade en stor dröm som barn, nämligen att få jobba vid en bensinpump. Han ska ha sagt sig gilla bensinlukten, och den feta plånboken som de där killarna tog fram för att växla med efter att de fyllt tanken. Tänk om drömmarna slagit in. Istället blev han världens bästa One-club man.
Roma var det bättre laget igår, hade de vassaste chanserna men kunde trots det inte undkomma en ny förlust mot engelsmännen som spelade så tråkigt som bara älskade lag kan få beröm för. Trots segern borta mot Real Madrid var det inga goda lovord som Roma fick emot sig från fotbollseuropa. Ett tråkigt lag vidare suckades det om men igår var det tvärtom. Manchester spelade fantastiskt, vilken taktik och vilket lyckande. Men de är bättre än oss, inget mer att säga om det.
Malcolm Glazer heter det nog, skillnaden på pengar, hjärta och själ. Amerikanen som köpte in sig i United för några år sedan. Nu var det inte något bättre före Glazers tid, även om United är ett av få lag på hög nivå som tagit fram flertalet egna spelare. Det räcker dock inte långt, då grädden på moset kommer långt ifrån de egna leden.
I Roma sitter vi med familjen Sensi, som efter pappa Francos dåliga hälsa dottern Rosella har tagit över rodret istället. Vi har inte pengarna för att lyckas på denna nivå, att ta sig till kvartsfinal i Champions två år i rad är en ren bragd i sig. För att sig längre behöver man bredare trupp och fler spelare som tillhör den absoluta världseliten. United har just de, Ronaldo, Nani och Rooney är tre lysande exempel på inköpta stjärnor som tar de sista stegen i den röda tröjan. Men dit har vi långt, vi har inte kapitalet och saknar en viss status. Något som leder oss till en annan stolthet, de egna produkterna. Istället för de tre världsstjärnorna så ligger Romas hopp i spelare som Aleandro Rosi, Alessio Cerci och Stefano Chuka Okaka. Tre ungdomar uppvuxna i Rom som nu alla lämnat Trigorias murar för att få erfarenhet i diverse ligor.
En som lyckats med detta är Daniele De Rossi som tagit steget från talang till världsspelare, allt detta i Romatröjan. Han har ständigt jagats av storklubbar i allmänhet och Real Madrid i synnerhet. Det Money Madrid inte förstått är att trots du har alla sortens bankkort så kan inte allt köpas för pengar. Hjärta och själ har inget pris utan det kan bara växa sig fram. De Rossi uttalade i början av sin karriär om sin framtida plats i Roma, han skulle om han fick för klubben stanna för evigt i sitt Roma.
Det har gått dryga timmen av matchen. Carrick fick precis på något av en drömträff i Donis ena kryss och Manchester har pulvriserat oss så väl man kan göra på en fotbollsplan. Det är sällan man kan ha känt sig så stolt som Romanista. För lyssna och njut av det ni hör. Det står 6-0 men det är de få tillresta Romafansen som hörs. De sjunger Roma Roma Roma högre än de övriga 70 000 engelsmännen kan mäkta med.
Det spelar ingen roll om det handlar om resultat, spelare eller fans. Vi kan vara så stolta, för att vi är precis vad vi är…
