Birro: Jag är trött på en värld som låter sig knullas av dildo-dollars
Marcus Birro ger sin syn på utvecklingen inom den moderna fotbollen där Roma verkar bli amerikas flaggskepp i Italien.
Alla säljer sig.
Alla fnaskar.
Alla skrevar mot rätt ersättning.
Jag är så kräktrött på pengarnas snuskiga makt.
Jag är trött på politik och ekonomi.
Jag är trött att allting har kramats sönder, förminskats, förvandlats till en kalkyl, en siffra, en summa. Jag är så trött på en värld där naiv betraktas som en svaghet när det i mina ögon är bland det vackraste som finns.
Det är som när man räknade matte i skolan och det plötsligt dök upp en bokstav i mattetalet och man fattade ingenting så man räckte upp handen och sade:
- Men du, det är en bokstav i mitt mattetal…
- Ja, du ska omvandla den till en siffra.
- Varför?
Men det var det aldrig någon som visste. Man skulle bara göra det.
Det är lika sinnesjukt som att analysera poesi. Ni vet när svenskläraren tvingade en att bryta ner en dikt i små beståndsdelar och man sade:
- Men varför?
Men man fick inget bra svar då heller. Men det är helt meningslöst att räkna matte med bokstäver och att analysera poesi. Det är samma sak fast tvärtom. Poesi ska kännas. Poesi ska ta raka vägen till hjärtat. Poesi ska bränna till och ska viska något om dig själv du inte visste innan. Annars är det inte poesi. Annars är det…tja…matte. Det är också meningslöst.
Jag är trött på den här oron över hur det ska gå med Roma.
Det kanske är helt nödvändigt att sälja. Det kanske är som inför en operation. Man är lite nervös och så fast man vet att man kan dö om man inte genomgår den.
Men jag är trött på kalkylerande, sakliga, förnuftiga, duktiga, balanserade, rediga och tålmodiga artiklar och snack om hur bra det vore för Italien att Roma lade sig på rygg för amerikanens pengar.
Jag är trött på en värld som låter sig knullas av dildo-dollars.
Jag är trött på en fotbollsvärld där vi som alltid finns närmast planen, vi som kan känna stanken av gräs och läder, vi som läser varje rad om vårt favoritlag, vi som lider och älskar, alltid hamnar längst ner, längs bak, längst bort. Varför är det alltid vi som älskar mest och hårdast som viftas undan först? Hur kan en man i ett land vid ett annat hav köpa VÅR största källa till kärlek? För att han har pengar? Jag antar att det är så. Jag antar att jag är naiv. Må så vara. Jag är stolt över det. Att vara naiv är inte samma sak som att vara dum i huvudet.
Det är säkert helt nödvändigt för Roma att säljas. Ändå gör det ont. Ändå känns det som att börja i fel ände. Jag vet inte. Det bara känns helt fel. Sverige har en av Europas sämsta ligor. Men här satsar lagen ändå nya på arenor.
I Italien, världens bästa fotbollsnation, är arenorna från tolvhundratalet och från Östberlin. Känns det som. I det läget ska en av Italiens vackraste klubbar köpas upp av en amerikan. Det kommer kanske gå bra. Det är kanske helt nödvändigt. Det är kanske som den där operationen jag skrev om tidigare.
Det kanske bara är att luta sig bakåt och räkna ner medan man sövs, medan lustgasen gör sin verkan. När vi vaknar ska vi upptäcka att vi är nakna och våldtagna, nersolkade och smutsiga. Men då är det för sent. Då är vi sålda och ägde av någon annan, på andra sidan havet och då gäller det fanimig att våra inre röster är tålmodiga och ihärdiga när de viskar i kör, att vi inte hade något val, att vi inte hade något val, att vi inte hade något val…
Eller?
