Birro: Det finns inget försvar mot kärlek
Man står som en tiggare vid vägkanten. Man är alltid patetisk när man älskar.
Natten mellan den 8 och den 9 juli 2006 gick jag ut. Jag gjorde som männen i Lundell sångerna, som männen i böckerna av Hemingway; jag gick upp och klädde mig och gick ut genom ytterdörren så tyst jag kunde. Jag tog en promenad nere vid vattnet. Det regnade lite. En och annan ungdom strök förbi men jag var osynlig. Jag var Bilbo med ringen. Jag stod nere vid vattnet och såg morgonen skära sin värja av ljus över himlen. Sedan gick jag hem och bytte om till den azurblå tröjan och tog tåget till Göteborg för att tillsammans med min familj se Italien vinna VM-guld.
I kväll har jag feber. Jag sitter på ett hotellrum i Stockholm. Jag har Romatröjan i en galge här bredvid, i fönstret. För några veckor sedan låg Roma elva poäng efter Inter. Inför sista omgången skiljer bara en poäng. Men egentligen mindre ändå. Det Roma gjort är historiskt. Aldrig har man vunnit så många segrar eller tagit så många poäng. Hela Italien, förutom halva Milano och halva Rom håller på oss i morgon. Det är en styrka. Det är varm hand kring hjärtat. Det är ett rödgult grepp om de blåsvarta ballarna.
Riccardo som jag skriver om i bloggen gifte sig förra söndagen. I torsdags begravdes hans bästa vän som körde ihjäl sig på vägen hem från bröllopsfesten. Ett bröllop och en begravning inom fyra dagar. Så är livet. Det är vi som lever skyddat som inbillar oss att det inte är så. Det är de trygga bylinejournalisterna som hävdar att man ska vara iskall när man lever och när man skriver som ljuger. Livet är inte en allsångskväll eller en schlager. Livet är tusen gånger starkare och viktigare än så. Livet är för viktigt för att överlämnas åt tråkmånsarna.
Men vi har alla låga trösklar. Det räcker med att vardagen stiger bara någon liten centimeter för att vi ska svämmas över och gå under. Så ser också kärleken till Roma ut. Just nu är den outhärdlig, nästan smärtsam. Men kärlek, riktig kärlek, är alltid fysisk, alltid svettig, alltid gapig, alltid storögd, alltid oerhörd, alltid gastkramande, alltid dansandes fram längs den vassa egen.
Riktig kärlek är alltid böljande som fanor, som sånger. Riktig kärlek är bitter när den förlorar. Men grejen är, att kärlek aldrig kan förlora. Riktig kärlek har sina tänder i rännstenen varje morgon, har smaken av sur galla under tungan. Riktig kärlek lever alltid med ena benet över stängslet. Riktig kärlek svingar sin spatserkäpp i regnet, i väntan på ett par kolsvarta ögon att le rakt in i…
I morgon, vänner, har vi en fest att se fram emot. Hur det än går har vår gemensamma kärlek till Roma, till staden, till klubben, till färgerna, till landet, till ljuset, burit oss ända hit. Vi har chansen att vinna allting. Så ser kärlekens villkor ut. Vi är en tiggare i ena stunden, men en påve i guldstol den andra. Vi är hela tiden sönderfall och erövring. Vi är historia och framtiden.
Jag sitter i Canal + i morgon. Jag lovar att ha med mig min Romatröja dit. Vinner vi är världen vår för ett tag.
Vinner vi ska jag fanimig ta flyget till Rom och springa naken runt Colosseum, endast iklädd en Roma halsduk. Det kan komma att bli den värsta synen som Colosseum någonsin sett.
Vi älskar heder och värdighet. Det är Romas signatur. Det är en segrares motto. Hur den än går.
Vi är med varandra i morgon! Vi håller varandras händer och varandras hjärtan genom en eftermiddag som kan bli magisk och oerhörd. Vi är aldrig ensamma. Vi är här tillsammans. Hur det än går.
