Reserapport: Grazie Roma!
Säsongen 2007/2008 slutade som den började, Roma slår Inter. I augusti i den italienska supercupen, i lördags i italienska cupen. Detta var fjärde året i rad de bägge lagen gjorde upp om den trofé som aningen nedvärderande brukar kallas ”paraplystället”.
Oavsett var detta Romas nionde seger vilket gör att man tangerar Juventus i antalet inteckningar. Nästa säsong kommer även den inledas med en supercupfinal mellan Roma och Inter, de senaste årens eviga rivaler. Det återstår att se om denna duell kvarstår in i det sista även nästa år.
Regent öste ner i ett grått Milano. Givetvis hade flygbussen lämnat i före utsatt tid. Utan paraply fick jag istället springa och leta upp en taxi för att ta mig till Linate. Framme vid gaten visade det sig att planet, inte helt oväntat, var försenat. Jag fick tiden att gå genom att studera mina medresenärer; två ultras från Inters Irriducibili iklädda något som liknade kravallkläder, några vanliga romanisti, en sportjournalist från RAI, Walter Samuel med familj, samt hela Leccos A-lag på väg till play-out match i Serie C1.
I Rom sken solen och det var cirka 10 grader varmare. Min kusin hämtade upp mig på Stazione Termini. Han hälsade mig välkommen genom att säga att om inte Roma vann ikväll skulle jag få stryk av honom. Jag har nämligen på ett tiotal matcher aldrig sett Roma vinna på Olimpico! Han var helt övertygad om att jag förde otur med mig. Vidskepligheten märks nämligen väldigt tydligt bland romarna, Totti upprepade gång på gång veckan innan sista matchen mot Catania att Inter redan hade vunnit Scudetton. Väl framme vid stadion fick vi inte parkera scootern på det vanliga stället. Redan fullt enligt vakterna – återigen otur. Nervositeten spreds synligt över kusinens ansikte.
Finalen i årets Coppa Italia spelas i en enda match på första gången på över 20 år. Hedersgäst är Italiens statschef, president Napolitano. Idén är att höja statusen på cupen och på engelskt manér spela på ”neutral” arena där de båda lagens supportrar delar på biljetterna. Problemet var bara att Inter inte kom med mer än 6000 supportrar vilket gjorde att hela Curva Nord gapade tomt och mängder av Romas supportrar fick alltså inte möjlighet att se matchen på plats.
Dagen innan match släpptes ytterligare ett antal biljetter då man märkte att Inter inte skulle fylla sin kvot. De drygt 50 000 åskådarna på plats lyckades ändå skapa en magisk inramning på Olimpico. Romas hjältar hyllades under uppläsandet av laguppställningen (alla utom Mancini som verkar ha gjort sin sista match för de gulröda). Interspelarna visslades ut varje gång de visades på storbildskärmen. Då finalen avgjordes på neutral plan spelades inte Romahymnen, ”Roma, Roma, Roma” i högtalarna. Istället tog publiken i från knäna och stämde upp i allsång.
Början av matchen gick snabbt. Roma spelade ut Inter i 60 minuter. De storvuxna Interspelarna såg vilsna ut när Spallettis dvärgar på ett tillslag spelade runt bollen. Viera måste ha blivit så frustrerad på den drygt 30 centimeter kortare Pizarro att han var tvungen att ta till allt fulare medel ju längre matchen led. I slutet av första halvlek gjorde den adopterade Trasteveresonen Mexes ett mål värdigt en centertank. Ryggen mot mål mötte han en hörna från Pizarro och med högern drog till på volley. Bollen upp i nättaket och Olimpico i extas. Mexes var för övrigt bäst på plan. Förutom det vackra målet var han även perfekt i försvarsspelet. 26 år gammal hoppas vi att han utgör ryggraden i framtidens Roma tillsammans med De Rossi och Aquilani.
I början av andra halvlek gjorde den för dagen utmärkte Perrotta 2-0 efter ett snyggt samspel med Vucinic. Då matchen kändes avgjord gjorde inbytte Pelé ett kanonmål från 25 meter med en halvtimme kvar att spela och Romas spel blev krampaktigt. Inter kom in mer och mer i matchen och Burdisso hade till och med nick i stolpen. Spänningen steg och det blev olidligt att följa slutet. Spelare fick kramp till höger och vänster. Domaren lade till 6 minuter – en evighet. Men till skillnad från vårmötet på Meazza där Mexes billigt blev utvisad i slutet av matchen lyckades Roma rida ut stormen och stod som segrare när slutsignalen gick.
Jag vägrar tro att det föreligger något fiffel, men faktum kvarstår att Inter fått ett antal fördelaktiga domslut med sig i avgörande lägen av matcher där laget inte alls spelat bra. Hade det inte varit för Zlatan i matchen mot Parma hade förmodligen Roma vunnit mästerskapet i sista omgången. Detta trots att Inter hade 11 poängs försprång i februari! Inte konstigt att romanisti har svårt att se Inter som värdiga mästare. Roma har gjort sitt bästa resultat någonsin, man har till och med tagit mer poäng än scudettoåret 2000/2001. Man har gjort flest mål tillsammans med Juventus, och detta utan riktiga anfallare. Man nådde längre än Inter i Champions League där man slog ut självaste Real Madrid i med 4-2 totalt. Man åkte ut i kvarten mot de blivande mästarna. Detta med en spelarbudget som inte kommer i närheten av dessa jättar som mer och mer liknar multinationella företag än fotbollsklubbar.
I dessa dagar i Rom har George Soros namn nämnts flitigare än Coppa Italia. Medierna verkar vara överens om att Sensi kommer att sälja trots att Italpetroli, företaget som kontrollerar Roma, ständigt i offentliga meddelanden förnekat att det pågår förhandlingar om en försäljning av klubben.
När Rosella Sensi tog över Roma hade Fabio Capello precis lämnat klubben för Moggis Juventus utan att tala om det för någon i klubben. Emerson var deprimerad och Moggi lyckades värva honom för kaffepengar. Ekonomin var körd i botten efter inköp av spelare som Batistuta och Cassano. 4 tränare avverkades på ett år och Roma höll på att åka ner i Serie B. Rosella fick börja om på nytt. Man fick satsa på unga spelare från de egna leden. Legenden Bruno Conti lyftes in som teknisk direktör. Pradé blev ny sportchef. Och framför allt, Spalletti kom in som ny tränare. Efter en bedrövlig start på sitt första år var Spalletti i brist på anfallare. Han flyttade upp Totti som ensam toppforward med Perrotta som offensiv mittfältare. Genidraget ledde till rekordet på 11 raka segrar och till en femteplats i ligan, som efter calciopoli blev till en andraplats.
Idag är Roma en självfinansierande vinstmaskin (ekonomiskt i alla fall) som med relativt små medel även lyckats hävda sig på den internationella arenan. I två år i rad är man bland de 8 bästa lagen i Europa. Denna framgångshistoria har uppenbarligen attraherat den världsberömde ungerskfödde finansmannen George Soros som ser potentialen att ytterligare öka värdet på klubben med nytt friskt kapital. I globaliseringens tidevarv är fotbollen inte bara nationell angelägenhet, utan Soros ser förstås möjligheterna i att internationalisera varumärket AS Roma. Ett nytt eget stadium ska tydligen vara en del av det nya projektet, likaså att Nike skulle vara på väg in som ny dräktsponsor.
Stor tacksamhet och respekt skall ändå ges till Rosella Sensi som förövrigt sägs erbjudas en plats i nya styrelsen. Men troligen räcker inte Sensis pengar till om storslagna projekt som exempelvis ett stadiumbygge skall drivas igenom. Romarna verkar vara delade i frågan, samtidigt som man älskar det familjen Sensi gjort för laget och den romanità som man representerar, så blir det nog svårt att hänga med i utvecklingen när de andra storklubbarna i Europa rustar inför framtiden.
Efter slutsignalen fick spelarna ta emot pokalen av president Napolitano, men till skillnad från alla andra normala prisutdelningar i alla andra normala städer kliver Totti fram, som varit skadad senaste månaden, och lyfter bucklan istället för den briljante De Rossi som var kapten för dagen. ”Han är vår kapten” sade De Rossi. Stort. Ärevarv med alla spelare och ledare, Rosella i tårar. Vucinic får för sig att tjuvkoppla elbilen som åker in när spelare är skadade, tar med sig pokalen och Taddei och kör som en galning runt på löparbanorna till publikens stora belåtenhet.
Vendittis sånger spelades nu äntligen i högtalarsystemet och 50 000 romare står upp och sjunger med. Först ”Roma, Roma, Roma” sedan ”Grazie Roma”, som endast spelas när Roma vinner, (det var alltså första gången jag fick höra sången på Olimpico) och slutligen den vackra ”Roma Capoccia”. Cirka efter en timma av festande inne på stadion fortsatte festen runt om i Rom. Jag och kusinen satte oss på scootern och åkte ett varv runt denna underbara stad, genom alléer, torg och gränder. Överallt var det människor på gatorna med flaggor, matchtröjor och halsdukar. Vid halv ett på morgonen satte vi oss på en uteservering i Trastevere för att äta pizza till ljudet av tutande bilar och mopeder som fortsatte festandet långt in på natten.
