Krönika: När kärlek är dömd att ta slut
Vi har sedan länge varit väl medvetna om att denna dag skulle komma, att den inte infunnits sig förens nu kan vi bara undra varför. Nu finns det dock inget hopp kvar längre, sagan är slut. Amantino Mancini har gjort sitt i den gulröda dressen, för denna gång, och för alltid…
Alessandro Faiolhe Amantino, för de flesta mer känd som Mancini, slog igenom i Roma för snart fem år sedan. Ett av de där magiska derbyna som nu känns ha utspelats sig flera decennium sedan var startskottet på en allt annan än rak karriär. Man kan säga vad man vill men med hans klackmål mot Lazio hade han för alltid skrivit in sig i historieböckerna. När han nu lämnar huvudstaden några år senare är det dock inte det som de flesta bär med sig.
Undertecknad satt i januari och skrev en krönika om att Mancinis hjärta för Roma kunde jämföras med en viss Daniele De Rossi. Man kanske inte skulle ta det allför bokstavligt och med facit i hand så kan det diskuteras men frågan är vems fel det hela är. Här är ett utdrag ur texten…
”Att han funderar över sina alternativ är en självklarhet, bara spelare som har sitt hjärta från barnsben i Roma skulle göra något annat. Vi säger att Real Madrid blir för stora under vårkanten, det nya mötet med Mancini bestäms, hur ska han tänka då? Frågan är hur långt han kan komma i Roma.
Man skulle förstå om han då ville tacka för sig. Han kan efter de senaste säsongernas turer aldrig bli en älskad spelare i Roma, så varför ska han då vara kvar och kämpa tappert när lag som till exempel mästarna Inter själva vill ha honom? Med det i tanke så är det ett under att han skulle skriva på det nya kontraktet.”
Nu blev inte Real Madrid för svåra, vilket bland annat Mancini själv, med sitt viktiga 2-1 mål på Olimpico, kunde se till. Det skedde heller inte några under då man istället åkte ut i kvarten för andra året i rad mot Manchester United. Man kan fundera på om den strax 28-årige Brasilianaren var nöjd med säsongen som gick.
Om man var långt bort från en titel i Champions League så var man desto närmare i ligan, med chans på Scudetton inför sista omgången så kan man inte säga något annat. Men detta har varit något av Romas melodi de senaste säsongerna, visserligen har man aldrig varit såhär nära men hela känslan, att vara alldeles bakom de bästa har infunnit sig där, säsong efter säsong. Samma känsla har funnit sig omkring Mancini. Han har alltid varit där på väg till toppen, men gång efter gång svikit och inte orkat riktigt ändå fram.
Ett exempel på detta är när sprickan mellan Mancini och Roma tog nya krafter under denna säsong. Matchen hemma mot Sporting Lissabon i Champions League gruppspelet där Totti hade utgått skadad och vårt allas hopp stod till Mancini när domaren blåste för straff. Portugisernas målvakt gjorde en lika suverän räddning på straffen som dess retur och Mancini lutade sig över reklamskyltarna med nersänkt huvud framför Curva Sud. Ett tungt ögonblick i brassens karriär och något av en vändpunkt för honom under den gågna säsongen.
Busvisslingar följde Mancini under matchen, under det kommande bytet och resterande säsongen. Visst var det lägligt och sätta straffen men vi hade fortfarande mer än 40 minuter kvar att ändra det 1-1 resultat som matchen i den tredje omgången stod i, vilket vi även gjorde. Vem gnäller på en skytt som missat sin straff när man ändå vinner straffläggningen? Om vi bara ska prata om denna säsong, och således undanvara Tottis tillfälliga, min sagt misslyckade, straffsejour från säsongen innan så kan man tycka att det räcker att ta upp en senare bortamatch mot Manchester för att börja prata om viktigare straffmissar. Man kan prata om detta utan att klanka ner på De Rossi men kanske ska man tänkt till en gång till extra när det gäller Mancini.
Roma slog säsongen 2005/2006 rekord i antal raka segrar i den italienska ligan, 11:a raka blev det tillslut. Match nummer tre i denna svit var Milan hemma. Scenerna under första halvlek där en Mancini satt och trampa på sin träningscykel är svårglömda. Han kom in i andra halvlek och sänkte Milan. Detta var bara början på Mancinis form då han gjorde totalt 7 mål under denna svit. Vem kan dessutom glömma hans förarbete till Aquilanis derbymål i den 11:e matchen och vem slog hörnan till Taddeis 1-0?
Att han nu går till Inter gör det hela bara svårare. För det första kan man inte önska honom lycka. Han blir dock av Romas ledning, såld norrut så man kan inte klandra honom speciellt för att välja de blåsvarta. Att man har lönetak som bara nästan följs och således inte gäller alla spelare är en fråga värd att beakta, att sedan jämföra hans erbjuda lön i Roma (2.5 miljoner €) med den i Inter (3,5 miljoner €) är en annan. För det andra så kommer han aldrig, aldrig lyckas i Inter. Mancini kunde bli sur när han stundtals fick sitta på bänken i Roma, det kunde handla om att få starta på bänken, bli tidigt utbytt eller om det någon gång har hänt, fått suttit hela sina 90 minuter på bänken. Hur kommer det se ut i Inter? Att man i Rom dessutom till vardags visslar och tittar bort när vissa spelare beter sig illa har också fallit Mancini väl i smaken. Han är en av få, som tillsammans med Totti får sticka ut, mestadels för att det innerst inne är så pass viktiga för laget. Andra spelare som Cassano, fick aldrig göra något ostraffat medans medelmåttor (nypa salt) som Pizarro blev både internt och medialt uppläxade. Att fortsätta med dessa ”låtgå” händelser från huvudstaden till Inter, som nu med sin nya Mourinho i spetsen för en gång skulle lär bli disciplinerade, är dödsdömt från början. Klart är det i alla fall redan nu att Mancini, förr eller senare, kommer komma på kant i sin nya klubb.
Trots Mancinis kommande fiasko i sin nya klubb så är det redan här Inter tar ett rejält försprång på framförallt Roma till stundande säsong. Inte för att de själva får en stökig spelare i världsklass, sådana har de redan nu överskott på, utan mer på grund av det faktum att de direkt försvagar hotet från huvudstaden. Roma tappar sin stundtals bästa, och över en säsong en av de mest effektiva offensiva krafter man har. Summan vi får in läggs indirekt på spelare såsom Riise och Loria.
Visst kommer man säkerligen införskaffa ytterligare och förhoppningsvis lite vassare ersättare men drömvärvningar som Mutu eller Huntelaar kommer för alltid vara drömvärvningar. Den summan som vi för några år lade på en ung Barison kommer stå sig som det högsta inköpet under lång tid framöver. Vi säljer en ytter som på de tre senaste säsongerna gjort hela 28 ligamål, vi kommer köpa in bredd som tar en av ungdomarnas plats på bänken.
Det hela kan kännas som ett försvarstal men jag förstår inte hur det ska behöva bli så när det gäller en sådan här spelare. Han har gång på gång frälst oss med sina klassmål, klackmål, överstegare och annorlunda målgester. Men allting gott har tyvärr sitt slut och så även denna relation mellan Giallorossi och Il Tacco di Dio.
Grazie per tutto Amantino!
Till sist för er som ännu inte är övertygande om Mancinis storhet som fotbollspelare i den gulröda huvudstadsklubben. Klicka på bilden nedan, det vi kan ta med oss speciellt sker vid ungefär 5:32.
Nobody said it was easy
Oh it’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said that it would be this hard
Oh take me back to the start
Oh take me back to the start!
