Gästkrönika: Aquilani - Vid hjärtats tröskel
Hjärtats tröskel är skiljelinjen mellan att vara en bland många och att vara en kärlekskrönt kelgris. Aquilani står där med ena foten på den. Ska han ta steget in?
Bruden skall bäras över tröskeln. Segerrik symbolik. Det är vad det är. Fotbollssupportrar har sin tröskel där inte vem som helst ragglar in med rom i blodet. I Aquilanis handlar det om att ha staden Rom och Roma i blodet; att visa att han vill skutta över den där lilla, men ack så betydelsefulla gränsen – hjärtats tröskel. Ingen kan bäras över den här tröskeln. Man måste ta steget själv.
De Rossi & Aquilani? Innermittfältet trånar efter två. Jag trånar efter par i romare. Några av världens främsta band har haft två frontfigurer: The Beatles, Rolling Stones och The Smiths. Det är lika bra att häva i sig en flaska ”Absolut Ambition” med detsamma. Pizarro är inte direkt någon tafflig tragedi – tvärtom – men hjärtat trampar på som Armstrong när man ser De Rossi och Aquilani spela tillsammans. Ett par är alltid ett par. Två blir ett.
De Rossi växer och växer – likt en bönstjälk på turbogödsel. Den unge mittfältaren bevisar sitt engagemang och värde för varje säsong som går. Numera är han en av världens bästa på sin position, han har förlängt sitt kontrakt och bär framtidens kaptenband. Ta mig med dig, säger jag bara.
Aquilani har desto mer att bevisa, men potentialen finns. Nu gäller det att ligga i och visa framfötterna med andra ord. Aquilani står ju ofrånkomligen i De Rossis skugga. Klarar han av det i nuläget? Känner han sig tillräckligt uppskattad? Är hans kärlek till Roma tillräcklig för att han ska stanna? Måtte det bli så. Jag är optimistisk och vägrar bestämt att tro någonting annat. Aquilani, bli inte som Chivu när du blir stor (eller större). Bli bara stor.
De är inte med oss men de går jämte oss. Spelare såsom Aldair, Tommasi, Delvecchio och Candela hoppade över hjärtats tröskel och log ett leende större än en clowns under tiden. Vi vet. Vi minns.
Framtidens tidlösa kelgrisar kan mycket väl bli spelare som Mexés, Doni, Perrotta och Taddei för att nämna några. Ni är lika välkomna som molnfria dagar. Låt ett kedjebrev (brukar vanligtvis tokdissa dessa opersonliga företag) av klubbkärlek passera mellan våra spelare.
Totti? Totti är ju Romas urskog. Det känns som om han alltid fanns och alltid kommer att finnas. Blotta tanken på en mata-duvorna-pension känns främmande. Det mesta som har en början har ett slut. Totti har inget riktigt slut. Visst, han kommer att sluta spela en dag, men han är någonting viktigare än en spelare – han är en symbol. Och symboler lever för alltid. Jag kan slå vad om att Totti på ålderns höst kommer att sitta på Olimpico i stickade koftor och titta på när Roma spelar. In it for life.
Tillbaka till Aquilani. Mittfältaren har fysiken, spelförståelsen, passningsspelet och skottet för att kunna utvecklas till en riktig koloss i Roma och i Gli Azzurri. I filmen ”A Bronx Tale” rabblar De Niro gång på gång: ” The saddest thing in life is wasted talent.” Det hade onekligen känts som en dubbel pungspark om Roma går miste om Aquilanis framtid och talang. Men man skapar sitt eget öde. Det är mycket möjligt att Aquilani skulle kunna tjäna mer pengar och vinna fler titlar i en annan klubb. Fast han vet var han hör hemma, förhoppningsvis. Måtte han bli en lika hemtam bonnkatt som Totti. Kärleken bör gå före förnuftet.
Aquilani var alldeles strålande tillsammans med De Rossi när Roma slog ut Real Madrid med 2-1 på bortaplan. Därefter så var det rena rama Tjuren Ferdinand-jakten efter de båda. ”Honom ska vi ha!” Fast Real gapade efter båda två. De ville ha vår framtid, de ville ha vårt par i romare. Nej, tack. Skulle inte tro det. Framtiden ska vara färgad gulröd.
Jag tror inte på ödet. Vi skapar vår egen framtid genom de val vi gör i livet. Aquilani kommer från Romas ungdomsakademi och bör rimligen ha starka band till klubben som har varit med honom från början. Det hade varit för härligt om både De Rossi och Aquilani stannar i klubben livet ut och bildar en formidabel duo, som blir till ett, samtidigt som deras hjärtan slår lika hårda slag för AS Roma. Ett mittfältslås. En rockduo. Ett partnerskap. Två män som har lagt ankar.
Aquilani står vid hjärtats tröskel. Kärleken kommer att lägga krokben på förnuftet. Om han förnyar och önskar att stanna för alltid så tar han enkelbiljetten in i fansens hjärtan. Som sagt: Kärleken bör gå före förnuftet.
