Roma-Inter 0-4: En stående ovation till Inter
Inter med Zlatan i spetsen kunde relativt enkelt krossa Roma på Stadio Olimpico. Förlusten kan inte med alla ursäkter i världens pratas bort då Inter hade stor show.
Jag minns min första match på Olimpico, det var under Zlatan Ibrahimovics tidiga år i Juventus och folk i Italien visste ännu knappt vem killen från Sverige var. Roma hade efter en dålig start i ligan halkat efter lite och det var redan nu på tidiga hösten en viktig måstematch. Zlatan satt då käppar i hjulet genom att sätta 2-0 tidigt i andra halvlek vilket sedan följdes upp av ytterligare två snabba Juve-mål. Ikväll kände man igen sig, man satt där och kunde bara fundera på vad som hade hänt.
Annars började kvällen bra när man såg att Totti var en av de elva som sprang in på planen för uppvärmningen. Att Vucinic fick förtroendet trots detta och att Juan samt febersjuke Aquilani var med var även det positiva aspekter. Med det skulle inte ta lång tid förrän ens humör blev förändrat.
En passionerad äldre herre som snabbt efter ledningsmålet pratade i telefon ropade: ”-4 metri, 4 metri!” gång på gång. Han menade förstås marginalen som Zlatan hade var på fel sida. Att det nu i efterhand var helt fel uppgifter gör väl det hela bara värre. Men visst kändes det som ett tidigt avgörande dödligt mål. Säga vad man vill om backlinjen men man borde som målvakt vars namn är Alexander Doni känna till vilken spelare man rusar ut mot.
Resterande del av första halvlek var ett sömnpiller. Jag kan förstå Inter, de ledde på bortaplan och hade inte några som helst skäl att anfalla. Roma försökte skapa något men hade väldigt svårt, istället var det taktiska och avvaktande Inter som kunde kontra och skapa de bästa chanserna. Kanske borde man avgjort matchen redan i första?
Efter paus kom vi tillbaka till den nämnda Juve-matchen. Tio minuter vad var Inter behövde för att avgöra matchen, förnedra Roma, och få publiken att börja gå hemåt. Vi har i veckan alla fruktat Simone Lorias plats i backlinjen. Det visade sig vara befogat då han på Zlatans andra mål gjort något som skulle likna ett brytningsförsök alá pojklagspelare. Det tredje och fjärde målet finns det inget att säga om, lyckoträffar får man, det gäller att hämta dem i den rätta stunden.
John Arne Riise får ses som kvällen mest positiva snackis. Norrmannen som inlett säsongen trevande visade inga nerver då vi antagligen fick se en del av hans rutin från de större matcherna från sin tid i Liverpool. Han tillsammans med Mirko Vucinic är de två som kunde gå av planen med hedern i behåll. Mirko försökte och försökte och lyckades ibland, något som han var väldigt ensam om. Vänsterkanten i Roma var således det enda i anfallsväg vi hade.
De unga romarna på mitten svek när det gällde som mest. Alberto Aquilani var klart sämst med tiotals felpassningar efter varandra. Hans vilja från matchen mot Montenegro var som bortblåst och istället fick vi mest se gestikulerande åt domaren, sin medspelare och sig själv. Daniele De Rossi var stundtals borta ur matcherna även han men visade sin högre lägstanivå då han fortfarande leverede sina bollar väl.
Det kändes annars som en komplett kväll där det bara var ett Amantino Mancini mål som fattades. Vi får gratta alla interisti till denna seger, en seger som det på något sätt inte går att prata bort. Inter var värdiga vinnare och tog ett stort steg mot sin, ja vilken är det i ordningen, Scudetto.
Luciano Spalletti har däremot många problem att lösa, innanför sin blanka hjässa och rynkade panna då det bara är få några dagar kvar till ännu en match, Chelsea borta.
