Lagbanner
Birro: Fansen är bättre än laget

Birro: Fansen är bättre än laget

En återkommande artikelserie, där Marcus Birro sammanfattar den gångna veckan hos Romalägret och svarar på ett antal frågor, ligger framför dig.

Oktober är ruttnande, blöta löv. Mörkret kommer tidigt. Allting luktar grav, luktar död. Men ingenting dör. Man står vid sitt fönster och funderar på om allting börjar nu eller slutar nu eller om allt är en cirkel utan början och slut.

Jag älskar naiva människor, förvirrade drömmare med stora planer på att förändra världen. Eller i all fall denna världs förkrympta lilla hjärta. Det kommer alltid vara tuffa tider för oss drömmare. Finns det andra tider? Var är dom i sådana fall? Jag har lärt mig leva med sorgen och drömmarna, som två syskon på samma gata, i mitt hjärta. Det får gå. Det är nu sådan jag är.

Roma spelar en väldigt naiv fotboll. Men naiva människor vinner aldrig i längden. Varför? Därför att världen är uppbyggd kring de jordnära, analytikerna, de orädda, de cyniska, de inte alls så harhjärtade. Världen är byggd av män som står upp. Svaghet är samma sak som undergång. Vad alla dessa statistiskt säkerställda stackare dock inte vet är att de är lika skraja som vi andra. De döljer det bättre bara. Och ibland händer det att alla vi harhjärtade faktiskt får stå överst på pallen.

Det är befriande att i min ålder kunna känna hur något, i vårt fall Roma, petar med sitt vackra finger in i ens självcentrerade författarbubbla. Jag älskar att fotbollen får mig att lämna mig själv och bli en del av något större, något viktigare, något utanför mig själv. Jag älskar när något blir viktigare än jag själv, när jag får vara en liten del av ett större sammanhang.

Skrattet är en drömmares vardag. Nu behöver Roma oss mer än någonsin. Och det är ingen uppoffring. Det känns helt rätt och riktigt. Vår kärlek är inte konjekturskänslig, den står stabil, den har stått stabil sedan 2000 år...

Revanschen har alltid varit en stor drivkraft i mitt liv

Vi är som partisaner, som en gerillarörelse, som befrielsesoldater. Vi som älskar Roma, vi älskar Roma nu också, när det går tungt.

Vi står inte alltid längst fram. Vi skriker inte alltid högst. Vi är inte alltid fullast på krogarna. Vi sätter andra värden högre. Vi är värda allting gott som händer oss. Vi har en fucked up gen någonstans som gör oss till suckers för den italienska fotbollen, för den sydländska kulturen. Skönhet är som balsam för våra sinnen. Hellre en kaffe i solen på torget än en ljummen bärs på puben i skydd från regnet.

Hellre kostym än träningsoverall.

Hellre elegans och stil, värdighet och heder än barmagade fyllon på östra stå. Hellre en flygresa till Florens än en spikregnig båttur till Birmingham. Det finns ingen värdering i våra val. Vi älskar. Hat ligger inte för oss. Mer än ibland när passionen slår över och blir till svart storm i våra ögon, när vi kastar på oss rocken och försvinner ut i natten för att lugna våra trasiga fotbollsnerver...

Våra hjärtan är alltid vinröda och stolta

Roma är ett lag i kris. Anta dig rollen som psykolog och mental coach. Vad skulle din allra första rådgivning till spelarna handla om?
Rosella Sensi gick ut igår och tyckte att laget skulle ta sig samman, visa respekt mot supportrarna. Hon har rätt. Just nu har Roma bättre fans än lag. Samtidigt är Roma för bra för att vara så här dåliga. Det är också nu Spalletti testas ordentligt för första gången. Att vara en tränare i uppgång och medgång är en sak, men att bryta ett dåligt mönster är givetvis långt mycket svårare. Rådgivningen just nu handlar om att ta tillbaka laget till ruta ett, försöka få varje ny chans att bli den första. Det förflutna är lika stendött som Adam och Eva. Matchen mot Udinese spelades på forntiden. Allt det där är tusen år sedan. Nu handlar det om att hitta tillbaka till trygga träningar, till rogivande samtal, till lusten att spela fotboll. Jag har inte sett en enda Roma spelare le en enda gång under hela säsongen. Till och med när Roma gör mål se firandet ut som en grimas, som hämnd, ilska. Pausa. Ta tillbaka lusten, hitta tillbaka till den där banala skolgårdskänslan, vi-mot-världen läget.

Curva Sud visade sin storhet i matchen mot Inter trots underläge med fyra bollar och cirka 2000 tillresta romanisti överröstade cirka 40 000 britter på Stamford Bridge i onsdags. Laget är minst sagt på dekis medan il tifosi är i toppform. Hur mycket betyder det här för dig som romanista boende i Sverige och hur mycket tror du det betyder för spelarna?
För mig som Romanista i Sverige betyder det oerhört mycket. Jag är dock inte särskilt förvånad. Romas supportrar är Grande i alla hänseenden. Jag behöver inte dela alla tankegångar, och de behöver inte förstå sig på mig men vi kan alltid mötas i vår kärlek till Roma. Det händer att folk kommer fram och vill snacka Roma och alla är civiliserade, lågmälda, engagerade, kunniga, artiga, välformulerade, subtila i sin framtoning. Jag älskar sånt. Nu är skarven dock mellan lag och fans. Romas fans är större än laget just nu. Det börjar bli dags för laget att hinna ikapp, att minnas för vilket lag man spelar, vilken stad man representerar, vad klubbmärket står för och symboliserar. Roma är oändligt mycket mer än elva spelare i samma vinröda tröja. Man är en symbol för så väldigt mycket mer, det där hela tiden på gränsen outtalade, det där vi kan se i våra medmänniskors ögon när vi låter blicken dröja ett kort tag.

Roma har för tillfället mäktat med hela fem förluster på åtta ligamatcher (på hela förra säsongen hade vi fyra förluster). Förstaplatsen känns därför långt borta. Låt säga att ligaspelet går betydligt bättre nästa säsong. Vad värdesätter du högst; ett azurblått VM-guld i Sydafrika eller lo scudetto 2008/2009?
Jag har aldrig tyckt om begränsningar. Jag drömmer stort. Varför inte helt enkelt få båda? De Rossi som både Italiens och Romas hänförare, som den störste genom tiderna?! Det hade ju varit helt grymt.

Marcus Birro2008-10-27 19:19:00
Author

Fler artiklar om Roma