Lyxproblem, tacka Cicinho för det!
Tittar man bakåt i backspegeln känns det inte som många dagar sedan vi väl satt där och bet på naglarna under övertiden i matchen mot Bologna. Vändningen skulle vart där på allvar om inte Cicinho klivit in i handlingarna med sin välplacerade minst sagt distinkta nick upp i Donis nättak.
Sedan denna tidpunkt har det hänt saker med Roma. Hela sex raka vinster har radats upp, samtliga helt beroende utav varande men likväl har samtliga möjliga matchbilder spelats upp. Vi har sett knappa rivalsegrar i öppna matcherna mot såväl Lazio som Fiorentina. Viktiga måstematcher borta mot bottenlag som Lecce och Chievo men även imponerande rutinsegrar ute i Europaspelet efter segrar mot såväl nykomlingarna Cluj som respekterade Bordeaux.
Totti har vaknat till liv på ett sätt som knappt de mest hängivna fansen hade vågats hoppats på. Jérémy Ménez har visat, när han stått på kanten till lavinen ”Fiasko”, att hans magi även kan utföras på italiensk mark. Då har vi ännu inte hunnit komma till Matteo Brighi
Ett mysterium som egentligen saknar en start, vart kom han ifrån? Rimini-sonen, som egentligen aldrig haft ett hem, kom till Rom redan sommaren 2004 som en del av de smutsiga affärerna med Juventus under denna tidpunkt. Det skulle dock dröja ytterligare tre år innan han fick dra på sig den gulröda magiska tröjan. Hans start i Roma gav inga rubriker men nu på senare tid kan vi förstå varför han en gång i tiden fick utmärkelsen ”Årets unga italienska spelare i Serie A”.
Lägg därtill att Julio Baptista avgjort derbyt, Aquilani och Pizarro gått skadade så förstår ni att vi nu är på väg att få stundtals trevliga, stundtals mindre trevliga lyxproblem. Chilenaren gjorde ett inhopp mot Bordeaux och står nu och knackar på dörren till truppen, en dörr med kodlås där redan Rodrigo Taddei gör sitt för att försöka knäcka koden.
Backlinjen är lönlös att spekulera i, firma Mexes/Juan är givna. Med ytterbacksplatserna verkar Spalletti bara ha två tankar med, nämligen att verkligen bara försöka övertyga alla att Riise var en bra värvning samt att då och då med små stunder i taget spela in Cicinho igen.
Det defensiva mittfältet som man så italienskt kan kalla det består nu inte längre utav två platser, utan snarare tre. De Rossi är den stora ledaren som nu tillsammans med Brighi verkar vara de två givna för tillfället. Den sista platsen har setts som gjuten för Simone Perrotta (även om han i personlig synvinkel är bättre högre upp i planen) men likväl står Pizarro och snart Aquilani och bråkar om densamma. Sistnämnda italienska landslagsmannen går ofta skadad men ska ses som den självklara tredje innermittsfältslänken.
Perrotta har i skymundan spelat bra, men har utan tvekan fått stått tillbaka i skuggan bakom Brighi, han blir nu således även bänkad. Pizarro som har en hel del att ta igen efter sin frånvaro, likaså. De Rossi - Aquilani - Brighi lutar det åt så länge Brighi kan hålla ut på sin hyperform, vilken troligen kommer snabbare än vi tro, att tyna bort.
Sedan kommer vi upp till de tre offensiva rollerna. Om de ska fördelas 1-2 eller 2-1 låter jag vara osagt men hur som helst kommer Totti alltid ha sin plats när han ber om det. Att en frisk Mirko Vučinić ska spela ser jag numera som en självklarhet. Valet mellan Ménez och Baptista kan efter de senaste dagarnas prestationer ses som ett klurigt problem men så är inte fallet. Den unga fransmannen har sin tid, Baptista köptes för han är i sin bästa ålder och ska man lyckas att slå lag som Manchester United, så går brassen före i alla stunder.
Okakas vistelse denna säsong på Trigoria var ett stort misstag utav ledningen och honom själv. Den framtida italienska landslagsstrikern är långt ifrån speltid och borde lånats ut med facit i hand. Likaså Montella med sitt kontraktsavsittande, som dock är ett problem av helt annan sort.
Rodrigo Taddei är trots allt den man som får lida mest av uppstickarnas prestationer. Brassen som för något år sedan var en av de viktigaste pusselbitar i Spallettis nya system har nu tappat i rang och ska vara glad om han på allvar är med och konkurrerar. Han kommer dock göra sina försök, för om det är något han har, så är det ett gulrött bultande hjärta.
Hur som helst så är den nödvändiga vändningen här nu. Det som skulle se ut att bli en lång jakt på Lazio och 4:e platsen under hela våren ser nu istället ut att redan till juluppehållet vara rejält på gång. Om det är tillfälligheter, doppbollsövningarna på Trigoria eller Cicinhos självmål som stått för vändningen är svårt att säga men ärligt talat tror jag på det sistnämnda. Grande Cicinho!
