Arsenal, en vecka kvar!
Sett till de två senaste årens åttondelsfinaler ställs Roma den här gången mot ett lättare motstånd. Motståndet den här gången har inte mindre än 13 ligaguld och 12 inhemska cupsegrar. Till det kan även tilläggas 2 europacuptitlar.
När Roma lottades mot Lyon i December 2006 upplevde jag mina sista dagar i den eviga staden som student. Jag hade gått o grämt mig över att inte få vara kvar längre, få ta derbyrevansch på plats men framförallt följa Roma i ett efterlängtat Champions League-slutspel.
Efter lottningen kändes allt rättså mycket enklare, jag var helt klar över att efter dubbelmötet mot fransoserna skulle Champions League vara över för den gången, dessutom kändes Lyon inte som ett riktigt storlag, som man såg fram emot att berätta för sina barnbarn att man sett live. Trots att Lyon, just då sågs som ett av Europas starkaste och mest svårslagna lag kändes det snarare som en solklar förlust mot ett bättre och modernare lag än en match mot en anrik, klassisk storklubb som Roma hade en chans att skrälla i.
Efter det mållösa mötet hemma i en match som hade betydligt fler utdelade gula kort än målchanser, kändes det ännu mer som en solklar förlust.
Så fel jag fick.
Året efter var det återigen dags för lottning, bland Romarelaterat snack handlade det snarare om att slippa Manchester United (Varför vet allta. Visst, det var mäktigt att höra 5 000 sjunga ut 75 000 men ändå) än önskemotstånd. Lotten föll på Real Madrid. Och Real Madrid är alltid Real Madrid. Det är svårt, som supporter till en klubb som vunnit 3 scudetti i sin livstid att känna sig nöjd och segerviss när man lottas mot Real Madrid trots att marängerna varit på dekis mer eller mindre hela 2000-talet. Själv trodde jag aldrig att 2-1 efter första mötet skulle räcka för avancemang och jag på frågan om jag var nervös inför bortamatchen svarade jag att jag var stolt över det Roma uträttat hittills och därmed kvitta om man gick vidare eller inte. Kan ett svar bli mer svenskt?
Hur det sedan gick vet alla och det är bland annat det som ger stöd åt en sådan här artikel, en vecka före nästa Romas tredje raka åttondel i Champions League.
Marco Motta säger: "Basta con l'Atalanta". Okej då.
Att Roma i dagsläget tar en match i taget är lika korrekt som Inters senaste scudetto.
Aquilani fick igår frågan på den Romerska sportgalan hur läget var, han svarade att han kan spela mot Siena på lördag och tillade snabbt att hur gärna han vill finnas med på Emirates.
Samma visa är det med Motta, när han nämner att han är trött att höra på snacket om Bergamo-matchen, säger han att Roma lämnat den bakom sig och nu tänker på matchen mot Siena... och Arsenal.
Så, hur ska man som supporter kunna ta en match i taget om inte spelarna gör det?
När Roma lottades mot Arsenal tänkte jag på avancemang direkt, Arsenal har varit på nedgång i rätt många år nu och 2008/2009 är inget undantag när man för tillfället inte är bland de fyra främsta i ligaspelet. Roma däremot, som är de egentliga regerande ligamästarna har varit på uppgång i många år nu och hösten 2008 får ses som enda undantaget. Dessutom har man samlat på sig mer och mer rutin från stora matcher i Champions League.
Detta året får Roma för första gången i ett Champions League-slutspel börja borta, visst, det har gått bra de senaste åren men det känns ändå som att man har en större chans att ta sig vidare genom att få den andra matchen på hemmaplan.
Arsenals satsning på Champions League känns ganska tveksam. Man gör förmodligen Januari-fönstrets största värvning. Problemet är bara att värvningen inte gör någon som helst nytta annat än i det inhemska spelet då Arshavin redan hunnit spela Champions League 2008/2009 för Zenit.
Man har även haft Fabregas borta hela vintern, 21åringen som burit klubben på sina axlar sedan Thierry Henry tröttnade på regnet, men inte gjort klart med någon ersättare. I dagsläget är Fabregas medverkande ett stort frågetecken och vi får hoppas det så förblir.
När man tittar på truppen känns den väldigt väldigt mixad, på samma mittfält spelar till exempel Alexander Song och Samir Nasri. I samma anfall hittar vi till exempel Nicklas Bendtner och Robin van Persie.
Jag kanske har helt fel för mig och kanske kan räkna med att få käka hur mycket skit som helst, men både Romas mittfält och anfall känns klasser vassare samt försvaret (bortsett från i Bergamo) och Doni åtminstone precis lika bra.
Är min segervisshet berättigad eller bara skitsnack?
Är det att så mycket talar för oss denna gången som talar emot oss?
Hur som helst, det finns ingenting som kan stoppa några tusen galna, högljudda Romanisti från att fullkomligt sjunga ut över 50 000 turister.
Men ändå, den här gången... Ge engelsmännen en lektion i fotboll också, inte bara på läktaren.
ROMA CAPUT MUNDI