Gästkrönika: Länge leve de fullkomligt ologiska och ständigt förekommande domartabbarna som alltid gynnar Inter
Bah! Humbug!
Uncle Scrooge använde sig ofta av den svordomen. Han tyckte att det mesta var humbug. Uncle Scrooge var antagligen en man som hade blivit sviken en gång för mycket, vilket ledde till att han slöt sig inom sig själv och stängde ut allt annat. Varför engagera sig i något när man ändå kommer att bli besviken? Varför lägga ner hjärta och själ när man ändå kommer att få en kniv i ryggen?
Det behövdes en intervention av bibliska mått för att få Scrooge att ändra sig och börja älska, hoppas och le igen. Men riktigt så illa är det inte för mig. Inte riktigt än i alla fall. Men jag närmar mig smärtgränsen. För varje vecka som går så kommer jag bara sådär lite, lite närmare den gränsen där det får räcka. Där det får vara bra. Där det får vara nog. Den där gränsen där det brister. Som tur är så har mitt hjärta valt att älska den lilla, stora och mäktiga klubben AS Roma. Det är en kärlek som går bortom alla gränser. Det är en kärlek som inte kan förklaras med ord eller musik eller kroppsspråk. Det är en kärlek som tar en i besittning och får en vifta galet med armarna när De Rossi exploderar som ingen annan av lycka varje gång Roma gör mål. Det är en kärlek lika gammal och äkta som självaste universum. Men det är även en kärlek som gör ont. Inget konstigt med det egentligen då all äkta kärlek gör ont. Gör det inte ont så är det inte kärlek. Får det inte en att vilja mörda och få psykanfall på närmaste objekt, så är det inte kärlek.
Idag yttrade den sig som så att jag stängde av min stream så fort domaren tyckte att det var dags att ge Inter en straff. Jag förstår domaren. Jag menar kom igen. Interspelarna ville matchen igenom så gärna ha en straff då de var så utspelade och förlöjligade, så vad vore han för domare egentligen om han inte hade gett de en? Han är ju trots allt en människa och tycker säkerligen inte om att höra burop riktade mot sig när han viftar bort löjliga svandyk i straffområdet. Nu ska vi se, Balotelli får straff när han dyker i straffområdet men De Rossi, som får sin tröja utdragen till storlek XXXXL av Vieira i Inters straffområde. Ja, gissa vad som hände där?
1: Vieira fick straff mot sig
2: Vieira fick skäll av domaren för att han drog De Rossi i tröjan
3: Roma fick en indirekt frispark
Det som hände var förstås att domaren inte såg det som var omöjligt att missa. Nu är jag ingen expert på reglerna, men jag har för mig att det är straff om man drar motståndaren i tröjan i straffområdet? Eller det kanske bara gäller om den spelare som får sin tröja dragen är på hemmaplan? Jag är ingen expert som sagt.
Jag anklagar inte Inter för fusk. Jag anklagar inte Moratti för att ha mutat domarkåren. Jag tycker bara att det får räcka nu. Det får vara bra liksom, kom igen nu. Lägg ner de här omöjliga domsluten som alltid går Inters väg på San Siro. Fan vilken tur Inter har som alltid får så pass sköna domarbeslut med sig. Jag tycker att en gång är ingen gång. Två gånger är helt okej. Tre gånger är att ta i. Fyra gånger är irriterande. Fem gånger är grymt irriterande. Sex gånger är bara för mycket. Men sju, åtta, nio, tio gånger… När det händer för sjuhundrafemtioelfte gången att domsluten går Inters väg när de behöver det som mest, ja då är det fan något som inte riktigt står rätt till!
Jag menar inte att Inter fuskar, men det är fan vad de får hjälp av domarna! Jag menar inte att Moratti fuskar men tänk om domarkåren hade lika mycket välvilja och kärlek för Serie A:s andra lag. Tänk om domarkåren var lika givmild mot de andra lagen. Jag vill inte påstå att Inter fuskar, men jag tycker att det är intressant hur de i Champions League, där domarna håller en högre standard, har det så mycket svårare att få alla de domsluten med sig som de i Serie A får så givmilt och enkelt.
Förstår ni vad jag menar? Jag säger absolut inte att Inter får medveten hjälp av domarna, men visst är det… få se nu här vilket ord jag ska använda mig av… iögonfallande… är det rätt ord kanske? Visst är det iögonfallande hur Inter av någon helt oförklarlig anledning får de här avgörande domsluten med sig när de behöver de som mest? Visst är det så? Eller så är det kanske helt enkelt så att jag är grymt paranoid och en fruktansvärt dålig förlorare. Jag vet inte.
Jag vet däremot en sak och det är att det kommer att bli svårt att hitta entusiasmen inför resten av denna säsong. Det kommer att bli svårt att se någon mening med att följa den här ligan som i början av säsongen startade så otroligt oförutsägbart, spännande och friskt. Det kommer att bli svårt att bry sig om den här ligan som återigen har hamnat i gamla, utnötta och förutsägbara spår. Jag vet också hur det känns för Romaspelarna att återigen behöva åka till Inter, uträknade och inte tagna på allvar för att återigen visa att Roms enda stolthet besitter en sjukt effektiv kvalitet, hunger, vilja och styrka för att köra över vem som helst. Jag vet hur det känns för Romaspelarna när de återigen visar upp sig ifrån sin vackraste sida, skicka upp hela Inter på läktaren för att jaga korvgubben för att återigen få se domaren sätta en käpp i det romerska hjulet. Det behöver inte ens vara en stor käpp. Det kan vara en liten tanig käpp. Det är inte käppens storlek som spelar roll. Det som spelar roll är hur många gånger den käppen dyker upp.
Förr i tiden använde sig japanerna av tortyrmetod som bestod av små, små vattendroppar. Låter inte så värst skräckinjagande nej? Fel. Det gick till som såhär: Man blev fastbunden i marken utan möjlighet att röra någon som helst kroppsdel och över ens huvud ifrån cirka en meter såg japanerna till att man fick en droppe vatten i pannan med någon eller några sekunders mellanrum. Den vattendroppen, som alltid träffade exakt samma ställe, känns ifrån början inte alls. Men efter flera, flera timmar av små vattendroppar i pannan, så börjar den lilla vattendroppen att kännas som en tegelsten och slutligen exploderar huvudet av trycket. Fint nej?
Ungefär så känns det att möta Inter när domaren dyker upp ifrån ingenstans gång på gång på gång och sätter den där lilla käppen i hjulet. Till slut börjar käppen kännas mycket mer än vad den borde göra och så småningom förvandlas den lilla obetydliga käppen till en piska som sätter skräck i en. Det är omöjligt att inte tappa orken, viljan och intresset när domaren återigen, av någon oförklarlig anledning, väljer att bjuda in Inter i matchen igen!
Det är tröttsamt. Det är tragiskt. Det är så kollosalt tråkigt, trist, enformigt och prosaiskt. Det är helt enkelt ännu en kniv i ryggen på oss idioter som hjälplöst älskar den italienska fotbollen.
Men det finns ett litet, litet hopp för oss idioter. Det är nämligen så att allt har ett slut. Förr eller senare faller även de största. Förr eller senare förgörs även de största av imperier. Vare sig destruktionen kommer inifrån eller utifrån. Förr eller senare har allting ett slut. Så låt oss njuta av detta spektakel som utspelas framför våra ögon vecka in och vecka ut. Låt oss njuta av detta oförklarliga skådespel som vi alla vet slutet på. Och länge leve de fullkomligt ologiska och ständigt förekommande domartabbarna som alltid gynnar Inter! För ju högre upp ni klättrar desto hårdare kommer fallet att bli. Inte för att ni fuskar alltså…
Daniele De Rossi är för övrigt alla kungars konung!
Ave
