Totti lämnar Champions League i tårar.
Romas kapten ledde laget till det bittraste av nederlag som inte ens de mest heroiska kämpainsatser kunde förhindra.
När jag upptäckte Roma på 80-talet så fick man vara glad om man överhuvudtaget kunde få tag på resultaten från deras matcher. Detta trots att svensk fotbolls absolut störste tränade laget. Idag tar det mindre än en halvtimme från matchens slut så kan man läsa kommentarer och spelarnas reaktioner efter matchen.
Då jag läser att Totti lämnar matchen i tårar så är det som om mitt bröst fylls med flytande bly. Jag blir varm samtidigt som jag känner mig alldeles tung och förgiftad på samma gång. Långsamt går det upp för mig att det inte bara kommer vara att ta nya tag nästa år. Visst har jag hoppats på en drömfinal för Roma och kapten Totti på Olimpico. Men när jag läser om Tottis tårar förstår jag att det faktiskt var nu eller aldrig. Il Capitan kämpade i två timmars speltid trots att han knappt kunde spring i sina robocopliknande skydd. Trots att han inte kunde springa tog han kommando över anfallsspelet och passade fram till den like heroiske Juans mål och romarens spelgeni borde resulterat i ett mål till (men kanske var Baptista inte tillräckligt skadad för att sätta bollen på enklast möjliga sätt). Kanske kände Francesco, som är uppväxt i skuggan av kyrkan som är moder och huvud till alla kyrkor i Rom och världen, att det var nu han hade chansen. Hade Roma kunnat ta sig till och dessutom vinna finalen som kommer att spelas i Tottis vardagsrum så hade han blivit den eviga stadens allra störste, åtminstone sedan Petrus valde att slå ner sina bopålar där. Nu är det istället frågan om det var kapten Tottis avsked från den internationella fotbollsscenen vi såg.
Jag tror inte att han kommer att sluta i Roma men tårarna visar hur hårt den här förlusten tog och det är nog inte bara chansen till en final på hemmaplan som han sörjer utan att det här var hans sista chans att leda sitt älskade lag till något riktigt stort. Kommer Roma kommande säsonger att på allvar kunna utmana om stora titlar så är det knappast med Totti i främsta ledet utan snarare i en roll som påminner om den han hade i VM-guldlaget; en stor symbol och spelare som är viktig i avgörande lägen men inte någon man bygger en spelidé kring.
Kanske, förhoppningsvis har jag fel, och det är så att de tunga tårarna beror på det snöpliga slutet och att det är så som Totti själv säger efter matchen: ”Det här är värre än att förlora med tre mål mot noll”.
Mitt i all bedrövelse vill jag bara stämma in i Rosellas hyllningar till alla spelare, supportrar och alla som har ett gulrött hjärta. Ett speciellt tack till: Juan som troligen inte borde ha spelat alls men som var felfri de minuter han var inne och visade vägen för övriga backlinjen, Diamoutene och Riise som båda kommer att få sex getingar i min Expressen, Taddei som sprang som om han körde ”idioten” och inte Champions League, Totti som trots att han i princip hade kryckorna med sig på plan var nära att avgöra med sina framspelningar och Montella som inte får röra bollen en enda gång innan han ska slå sin straff.
Daje Roma!
