Derbyt - Från Curva Sud
"Bagarini's", nervositet utan dess like och tumult likt ett inbördeskrig
Ni har vid det här laget säkert läst det mesta om matchen så här kommer en del av det som inträffade vid sidan av matchen.
Jag går tillbaka till torsdagen innan matchen. Biljetterna till sektionen Curva Sud släpps till förmån för alla röd-gula anhängare med säsongskort. Varje person tillåts köpa två biljetter och att ens försöka få biljetter känns lönlöst.
Dagen efter var det dags för biljettsläpp till platserna i Distinti Est och Sud - som i praktiken är samma sak. Precis som under gårdagen så gällde försäljningen endast säsongskortsinnehavare. Men då många Romanisti helt sonika skiter i att försöka finna biljetter till bortaderbyt - dels för att förfrågan är långt över biljettantalet som är avsedda för Romafans och dels för att OM man nu skall lyckas krävs sannolikt övernattning utanför försäljningsstället - så reste vi med relativt gott mod till Olimpico där försäljningen ägde rum.
Väl där runt 10 så fick vi snabbt klart för oss att det var kört, åtminstone enligt de många supportrar som fanns i området... Men både jag och Oscar hade deklarerat ett pris runt tusenlappen för en biljett och behövdes det kunde vi mycket väl tänkas dubbla insatsen så nog fan skulle vi lyckas med det här... Och vad var alternativet?
Att se derbyt på TVn på en resturang? I Rom??? Aldrig!
Trots rykten och försäljare med falska biljetter så insåg vi snart att det fick bli vår lösning. Snart sprang vi på en herre med en biljett till Distinti Sud och en biljett till långsidans Tribuna Tevere. Ett pris av 250 Euro fastslogs men vi var tveksam. Vet naturligtvis inte så här i efterhand om biljetterna verkligen var falska men något som definitivt kan fastslås var att de inte var identiska... Ett "Nej, Tack" blev vårt svar och sökandet gick vidare...
Snart fann vi två yngre killar med två biljetter till Distini Est och ganska snabbt besämde vi oss för att slå till, trots att streck-koden i biljettens kant var minst sagt difus... Priset? 250 Euro för båda biljetterna återigen. Dryga 1200 per person alltså. Sekunderna som följde orsakade sedan många långa mardrömar, iväg åker de två killarna på sina vespor med ett jubel! För att de lurade oss eller bara för att de tjänade dryga 1000 svenska kronor per biljett?
Givetvis följde timmar av oro och rädsla. Nu med merpartern av tankarna riktad mot biljetterna - och eventuella nödlösningar om våra farhågor var befogade...
Så händer det som för vår del borde hänt tidigare. Via telefonen får vi veta att biljetter finns kvar till Distinti Sud och Oscar rusar likt en en galning till de möjliga försäljningsställena. Svaret är negativt överallt: - Det finns inga biljetter! Via morgondages Corriere Dello Sport får vi svaret, de biljetter som återstod försvann 41 minuter efter det blev offentligt...
De kommande dagarna måste varit en månad och tankarna på matchen och våra biljetter cirkulerade i skallen ett par tusen gånger per minut. Kunde vi blivit lurad? Kan vi komma in ändå? Vad skulle vi göra om inte? Finns ens möjligheter att hitta riktiga biljetter utanför arenan? Oscar jämförde biljetterna i dagsljus och återigen, biljetterna var inte identiska! Ena klubbmärket var helt klart suddigt!!!
Enda lilla, lilla trösten vi finner är att vi lite ironiskt kan konstatera att pengarna iallafall gick till Romasupportrar och inte till våra rivaler... Men den mikroskopiska glädjen blev kortvarig då Corriere snart konstaterar att otaliga med Bagarini's -
försäljare av falska biljetter - gripits...
Rädd och nervös igen... Men via rykten hör vi att trycket vid insläppet kunde vara rätt stort när portarna till Olimpico öppnas... Och tydligen kunde möjligheten att slippa in utan att visa biljetten finnas. Men vågar man tro på sånt? Kan man "planka" in på ett derby??? I Sverige hade förmodligen ett liknande tilltag förkastats när det nämdes, och definitivt misslyckats vid ett eventuellt försök. Men Italien är inte Sverige. Civiliserade svenska vakter är inte som Italiens dito där t.o.m. mopeder och hela avgassystem kan tas med in till läktaren (tänker på en match med Inter och en händelse i Genoa(?)...). Vi är snart på det klara med vad som ska - eller rättare sagt måste - göras. Vi ska planka in på Olimpico!
Tidigt anländer vi till Olimpico. Dryga fyra timmar innan borde vara tillräckligt så vi kan ställa oss först i kön. Men icke, från Foro Italico fram till luckan kryllar det av folk... Vi söker upp ingång 24 och ställer oss som 214 och 215 i kön till dörrarna. Rädslan kommer igen, både för biljetterna och farhågorna om en eventuell förlust.
åsikterna om matchen delades mellan oss två. Jag var för en gångs skull nöjd av valet av det förmodade 3-5-2 då Delvecchio inte spelat boll på år och dar. Dessutom skulle vi få ett stabilt grepp om Lazios mittfält. Men mitt nöje över att Capello för en gångs skull delade min uppfattning om spelsystem grumlades av min säkerhet om att det här var Lazios tur att vinna... Oscar - å andra sidan - var säker på vinst, men missnöjd med 3-5-2...
Halvtimmen väntad och då händer det man i regel bara hör talas om... Vid andra sidan om sektionen Curva Sud är det lite tumult. Skymd sikt har vi från våran position och likt många andra så driver vår nyfikenhet oss närmare. Sikten är dålig p.g.a. träd men konturer kan ändå anas...
Ett femtiotal meter från oss så kan man till en början föreställa sig personer som slåss, till en bakgrund av eldflammor. Direkt kommer tankarna, är det mot Laziofansen som tagit sig hit? Vad händer isåfall när de kommit tillräkligt långt och bråket blir synligt för alla tusentals Romanisti som väntar på att bli insläppt?
Mina ögon fastnar på en stackars kille som ramlat - eller slagits omkull - och bokstavligt talat hoppas på av rivalerna. Och med tillhyggen fortsätter något som i Sverige skapat rubriker typ: Mordförsök. I samma ögonblick kommer hundratals personer, tillsynes Romanisti, rusande från brottsplatsen mot oss och de andra Romafansen... Likt en osannolik Hollywoodinspelning så ser jag att killen, som idag garanterat har rejält ont, reser på sig och med nuvunna krafter springer mot samma håll.
Min första tanke innan jag gör som alla andra och springer utav bara helvete: Kan de verkligen vara så många? Och vart fan är polisen när de behövs???
Svaret låter inte vänta på sig, vid stängslet som jag och Oscar (och de väntande vid "vår" ingång) fastnat - och likt fångar isolerats från friheten - så presenteras den ena boven i dramat: I Carabinieri. Snart är även alla andra medvetna om vad som händer. "Polisen" stannar i träddungen som tidigare skymde vår sikt med sköldarna och mycket hotfulla battonger riktade mot en vansinnig folkmassa på Foro Italico. Stenar slängs mot ordningsmakten, bengaler likaså. Vakterna svarar med att attackera de mest agressiva huliganerna, antingen med att springa mot dessa eller slänga tillbaka de saker som från början slängdes mot vakterna....
Läs fortsättningen..
