30 år som romanista
Kennet med forumalias LT skriver en gästkrönika om sina 30 år som romanista.
Det var den 3/11 1982, jag var 7 år. IFK Norrköping tog emot AS Roma i UEFA cuppens returomgång. Första mötet hade slutat 1-0 efter en batalj som närmast kan liknas vid utklassning - spel mot ett mål men ändå bara uddamålsförlust. Min pappa och min 10 år äldre kusin hade pratat om denna match som något oerhört märkvärdigt. Något vi inte fick missa. Själv var jag för ung för att ha en minsta aning om vad Roma var för någonting, men på plats fanns där en spelare i det röda laget jag kände igen - Falcao
VM sommaren 1982 några månader innan, är de första små minnesfragmenten jag har av fotboll på TV på en större nivå. Brasilien förtrollade mig då och ute spelade vi fotboll varje dag. Jag, min bror och kompisar, tjabblade om vem som skulle vara Zico, Eder eller Sócrates (R.I.P.). Brassarna hade ju dessutom där en man med stort ljust krull som huserade på mittfältet. Jag kände igen honom. Här. Falcao på Idrottsparken. Och för min 7-åriga serietidnings hjärna var det som att se självaste Spindelmannen på riktigt. Jag tappade hakan. I efterhand har jag sedan tagit reda på att även Pruzzo, Di Bartolomei och Conti deltog i startelvan...jisses.
Glorifieringen av AS Roma blev inte desto mindre av att IFK Norrköpings legend Nils Liedholm var italienarnas tränare, med hyllningar och stående ovationer från norrköpingspubliken som följd. Allt detta tillsammans gjorde att jag kände att maken till storbesök inte kan överskridas. Det kändes som jag fått kontakt av tredje graden från rymden. Att Gud fader allsmäktig hade klivit ner till mig. Jag var helt förtrollad.
Matchen slutade även denna gång 1-0 och vi hade ett likaläge. Efter förlängning och straffar vann Roma. IFK var utslaget men jag hade blivit frälst. Ett frö hade såtts som nu när jag är 37 år har vuxit till ett ståtligt träd.
Det är något med romas matchdress som förtrollar mig. Den eleganta vinröda tröjan med orange detaljer, vita byxor och svarta strumpor är unik och skönhet i dess renaste form. Personligen tycker jag klubbtröjor skall hålla hela färgfält. Randigt, rutigt, prickigt eller sträckigt kladdar ner och förfular.
Under åren har ju intresset pendlat lite förstås, med ett 90-tal då jag fann ett större nöje i musik, fest och tjejer, men jag har ALLTID haft en känsla mot Rom och att följa Roma.
Denna resa har gått via Gianninis fantastiska EM-88 och jag har fått förmånen att följa hela Tottis karriär i klubben med Scudettovinsten i maj 2001 som kronan på verket. Den dagen, en kylig majsöndag, befann jag och min tjej oss på en pub i centrala Norrköping med min romahalsduk och på storbildsTV bevittnade hur ROMA på ett kokande Olympico säkrade titeln. Helt fantastiskt. Jag hoppas jag får uppleva det igen.
Kennet "LT"
