Puman ryter klokt
...samt någon egen tanke
1 Antonioli F. 6.5
13 Cufre' L. 4.5
7 Fuser D. 6
19 Samuel W. 5
6 Aldair N. 4
26 Ferronetti D. 6
32 Candela V. 5
23 Panucci C. 7
11 Emerson F. 7.5
28 Guardiola J. 4.5
25 Guigou G. 5
20 Bombardini D. 5
33 Batistuta G. 5
9 Montella V. 5
Parma, Stadio Ennio Tardini. Roma lamslaget och handikappat. Ferreira Emerson ? Aldrig.
Ovanstående siffror - Gazzettans spelarbetyg efter den matchen - säger också att så var var fallet. Vi som såg tillställningen vet att det stämmer; att det (med undantag för Antonioli, Samuèl och Francesco) förhållit sig på det sättet under den tredjedel av säsongen som nu passerat. Emerson har försökt - och lyckats. Dragningar, ett defensivt dagsverke som får oxar att framstå som dagdrivare, direkta assister eller avgörande assister till sedan mycket enklare målgivande passningar. Men ta en titt på hans mittfältskollegor: Josep Guardiola, 4.5, Guigou 5. Candela 5, Bombardini 5. Om var och en dessa spelarbedömningar stämmer överens med respektive spelares insats för söndagen kan de vise tvista om i flera sekler, men vad som viktigare är : vårt mittfält har haft problem. Tommasi har varit ur form då han tenderat att agera just en halvsekund för sent i väldigt många situationer. Lima är en kämpe, inget mer att tillägga om saken. Francisco Lima är en av Serie A:s oskickligaste passningsspelare för sin position(följt av samma efterkommentar som just ovan).
Detta grundar jag på hela förra säsongen då det kändes som vår snabbe arbetsmyra var ute efter att slå ut var och en av sina medspelares magsäckar genom att vid varje passningstillfälle - om så på knappt två meters avstånd - SPRÄNGA iväg besynnerligt studsande bollar emot dessa. I år håller han sig till samma princip, fast passningarna har han tydligen bestämt ska gå direkt till motståndarna nu istället. "Pep" och Guigou har "varit" väldigt lite. Men då de varit, har de i stort sett "varit ur led". Candela och Cafù vill jag inte kommentera, då jag med all säkerhet skulle drabbas av den fruktade melanconia. Det går att vinna titlar med spelare som Lima och Guigou, Real Madrid gör det med sina motsvarigheter. Men då krävs det att dessa spelare utför det de kan med bravur, utan att försöka utföra det de inte klarar av (Ex 1: Lima försöker öppna ett moståndarförsvar med ett försök till en 80-meters "Beckenbauer-passning" - hörna till motståndarlaget. Hmmmmm..varför gosse? Varför?) (Ex 2 : Guiguo dribblar: Nej!)
Det var bara några detaljer, men dock - om än små - pusselbitar till detta vårt misslyckandets pussel.
Och det gäller bara mittfältet....Mamma mia!
En annan aspekt som bl.a. tagits upp i den statliga televisionen Rai:s 90 Minuto (italienska "fotbollskväll" som kostar över en halvmiljard kronor att sända!) är emellertid den ängslan, ovilja och förnöjsamhet som verkar ha infiltrerats i de olika lagdelarna.
Något som känns rimligare och rimligare då man läser Emersons kommentarer i Gazzetta dello Sport:
Vi går igenom en svår period just nu, och det just i dessa stunder som man får se om man kan ta sitt verkliga ansvar. När allt går bra är det lätt, men i knipans stunder visar det sig vilka som har karaktär.
Söndagens 3-0 nederlag, som verkligen sätter de gulrödas kris i första rummet, kommenterade denne vår mellersta legions fältherre så här:
I några situationer hjälpte vi inte varandra och tog således inte vårt ansvar. För oss som grupp,som går igenom en tid som denna, är det nu viktigt att fullständigt glömma bort vår stjärnstatus och ge mer - ge allt.
Vidare tankar om säsongen så här långt:
Vi kan inte bara bara vinna matcher där vi möter lag som Real Madrid, dessa möten dyker inte upp för jämnan. På det sättet går det aldrig att lyckas - detta är vår sämsta egenskap. Alla matcher är svåra; i Italien såväl som ute i Europa.
Om framtiden och kvällens stormöte:
Vi kan endast vinna först då en spelare hjälper en annan medspelare som befinner sig i en svår sits. Det är så det fungerar - fotboll bör vara så, vi måste bli mer sammansvetsade.
Nu måste vi genast blicka framåt och koncentrera oss på ett möte med en storslagen trupp som dessa londoneser är.
Henry är i mäktigt slag, men hela detta Arsenal är starkt - och det är gruppen som räknas. Vi måste vara vaksamma , men; vi spelar på hemmaplan och måste vinna.
Övrigt:
Il Principino kommer att spela sin första Champions Leauge-match på Olimpico den här säsongen . Cafù testas strax innan matchen.
Slutligen: Aldrig har jag , någon enstaka gång ens under de fjorton år jag stöttat Roma, sagt: det är en säker vinst. Ikväll säger jag: vi vinner.
Orsaken är att jag ser matchbilden framför mig - det är allt. Roma kommer att anfalla, hela tiden. Jag ser det i huvudet. Varför? Situationen vi befinner oss i. Situationen som Emerson så väl skildrat. Den situationen kommer inte att infinna sig ikväll.
Vi vinner med 2, eller 3-0. Om inte - så ska jag aldrig mer skriva.
-Roma! -Roma!....e ancora: !ROMA!
