Dagen vi fruktat är kommen
Alberto Aquilani har tagit steget bort från Roma. Även om hans framtid sedan lång tid tillbaka varit oklar är det med djupa suckar vi tar emot beskedet. Han hade alla möjligheter att bli en legend.
Vad är det egentligen som gör Roma speciellt mot andra klubbar? Den gulröda klubben från Italiens centrala delar har aldrig utmärkt sig som någon klubb med titlar att slå sig om bröstet för. Man har aldrig på allvar varit i de stora sammanhangen och ska sanningen fram är de senaste årens topplaceringar en simpel reaktion av calciopoli.
Men vi har genom tiderna alltid haft något speciellt att vara extra stolta över. De stora ledarna, ofta fostrade i klubben sedan barnsben och alltid med hjärtat på rätt ställe. Genom åren har vi haft många stora spelare som varit en sorts symbol för hela klubben. Spelare såsom Losi, Di Bartolomei, Conti, Giannini och nutidens Totti har alla en speciell plats i våra hjärtan. Att få vara med och följa sådana spelare från karriärens start är något de flesta av oss endast fått möjlighet att göra med två spelare, Daniele De Rossi och Alberto Aquilani.
Att våran Alberto nu lämnar känns såklart just därför extra tungt. Man kan undra vart det hela gick fel men visst har det märkts att Alberto aldrig riktigt har varit som de andra tjurarna i hagen. Trots att han från början haft stora idolen Totti att se upp till och på köpet fått världens hänghake på ett år äldre De Rossi har han aldrig riktigt visat samma glöd och hjärta som sina romerska kollegor. Att just fansen redan utsett De Rossi som arvtagare till den dagen Totti tackar för sig kan även det spelat in sin roll. Vilka sagor har ärligt talat plats för två hjältar?
Man kan undra vilka som bär skulden för det hela. En liten del av skulden får vi såklart ge Alberto själv. Man kan tycka att med hans egna vilja att stanna kvar i Roma och bli något speicellt borde tackat nej till alla erbjudanden men hur mycket kan vi begära. Han har tränat sig upp via ungdomslagen, han har suttit på bänken och väntat på sin chans, han har fått chansen och tagit den, han har blivit en stjärna, han har skrivit på nytt kontrakt. Vart har han gjort fel?
Luciano Spalletti får ta på sig lite mera då han inte riktigt har skött denna saga klanderfritt. Hans matchning kan vi dock inte klandra honom för då han även om han allt för ofta valt sin favorit David Pizarro på mittfältet trots allt gjort det han trott varit bäst för laget, även om detta varit helt fel. Det stora felet är de uttalande som vi kunde läsa om för cirka två veckor sedan, nämligen att han kunde se ett Roma utan Aquilani. Visst finns det ett Roma utan Aquilani men det är tunga ord mot en spelare, han kunde se ett Roma utan Aquilani.
Största skulden får vi såklart ge Rosella Sensi, ägaren av klubben. Hade hon vetat vad hon ville och gett ett klart nej till svar på transferförfrågningarna hade förhandlingarna aldrig påbörjats. När Inter för några år sedan visade som störst intresse för Aquilani kontrade affärskvinnan med att så länge som hennes familj satt vid rodret så skulle vår nummer åtta aldrig lämna huvudstaden. Nu gjorde hon istället fattiga Roma 23 miljoner euro rikare, och blev ännu mer hatad.
Slutligen så kan vi bara konstatera det att Aquilani aldrig kommer lyckas fullt ut i Liverpool. Den tuffa engelska ligan är inget för våran lilla sköra prins, han är ingen spelare för Europa. Frågan är inte om, utan när du kommer tillbaka till Roma.
