Till en hjältes undsättning
Så ofta bortglömd, bortvinkad, borträknad. Och dessutom felaktigt enligt mig och många med mig. Jag ger här en sann hjälte en svensk röst mot "experternas" självbelåtna utdömanden.
Än lever han, den gamle. Och som han gör det. Trots det får han ständigt utstå ”experternas” förklaringar om att han är för gammal för toppfotboll, att han inte längre har vad som krävs. De har fel. De har alla fel. Aldair håller än.
Visst kan jag förstå deras första tanke, ”experternas”. Vid 38 års ålder är man självklart för gammal för att spela fotboll på den högsta nivån, och han är ju alldeles uppenbart för gammal och slö för att ha en chans mot ”experternas” nya svenska favorit. Vem hade kunnat säga emot, om man nu bedömde fotbollsinsatser på papper? Problemet är bara att det är det man inte gör om man vill kunna se sig själv i spegeln och säga ”jag är Glenn Husin*, fotbollsexpert”. (* Namnet är fingerat för att skydda ”expertens” identitet.)
Problemet, som hr Husin hade upplevt om han besuttit någon som helst sorts förmåga att rannsaka sig själv, är att i detta fall stämmer inte verkligheten överens med hans papper. I det här fallet – fallet Aldair – är verkligheten en annan än den som går att läsa i födelsedatumet i hans pass. Aldair må vara född för 38 år sedan, men det märks inte. Visst är hans ben aningen slöare nu än de var tidigare, men han har å andra sidan aldrig varit en speedkula. Det han fattas i snabbhet tar han igen i alla andra sidor en fotbollsspelare bör besitta. Han är smart och intelligent och den anfallare som överlistar honom eller listar ut före honom vart bollen hamnar finns inte. Han är stor, stark, lång – lycka till med att besegra honom i luften eller i en närkamp!
Men framför allt, han är elegant. Han är lojal. Han är en av de sista i en allt snabbare utdöende typ av fotbollsspelare, som verkligen bryr sig om sin arbetsgivare, och som aldrig låtit hans yrke, kändisskap eller sina pengar stiga honom åt huvudet. Han är uno di noi.
Hr Husins analyser igår under ödesmatchen AS Roma-AFC Ajax var minst sagt imponerande i sin dumhet. Att denna ”expert” påstår, på fullaste allvar, att Roma får det tufft utan Samuel – den stora organisatören i Romas backlinje – och med Aldair i hans ställe är kanske inte tillräckligt för att kunna ge honom sparken, men det bör räcka för att få en gammal mittback som han själv att skämmas ordentligt. Det är givetvis Aldair och ingen annan som är ledaren och organisatören i Romas bakre led. Faktum är att Samuel stundtals framstår som en ren amatör i vissa aspekter, som ledaregenskaper när han spelar jämte Aldair – och det kan jag säga utan att för den sakens skull klanka ner på Samuel. Det är så bra Aldair är.
Flera gånger har han dessutom varit rent lysande då han spelat under de två sista säsongerna, och gjorde bland annat en insats som var så nära perfekt man kan komma, borta mot Real Madrid, med flera av världens bästa offensiva spelare i startuppställningen. Aldair ägde då, och han ägde igår, mot Ajax, mot Zlatan av alla människor.
Och det trots att Sverige-filialen av vad som ur sportsammanhang verkar vara en engelsk tidning hävdar att: ”Romas försvar hade stora problem med att stoppa honom, inte minst Aldair som ena gången kapade Zlatan, för att i närkampen därpå nästan slita tröjan av honom.” Jag vet inte vilken match de såg, eller hur färgade deras glasögon var, men Aldair fullständigt plockade ner Zlatan. Direkt ner i Aldairs backficka, och där fick han stanna resten av matchen, det unga stjärnskottet. Till hans tröst kan jag meddela att han knappast är ensam om att ha blivit raderad ur en match av Pluto.
I 13 säsonger nu har Aldair, populärt kallad Pluto i Rom, alltid funnits där i de bakre leden. Majoriteten av sin tid i Roma har han spelat i ett mediokert mittenlag som så gott som aldrig hade chans på att kunna landa bland det övre skiktet i Serie A. Ändå har han aldrig velat lämna Rom, Roma eller Trigoria. Han har spelat under några av Serie A´s bästa tränare – Mazzone, Liedholm, Capello – som alla sett och erkänt honom som den mästare han är. När president Sensi förra våren drog en fuling och försökte trixa sig ur att förlänga den då 37-årige Plutos kontrakt blev det först mycket upprörda känslor i Rom. Sedan mest tårar, alla förstod att en era var slut, och ingen verkade kunna prata vett i Sensi. Inte ett öga var torrt efter den sista hemmamatchen förra året, efter att Chievo utklassats med 5-0. Aldair bars runt på ett ärevarv på sina lagkamraters axlar. Det var en hjältes avsked och tack till en publik som alltid hållit honom kär, lika mycket som det var publikens tack till en hjälte som alltid gett dem anledning att tro på något. Sommaren gick, och romanisti världen över fick vänja sig vid att se ett Roma nästa säsong utan Aldair. Otänkbart egentligen.
Själv var jag på plats på Stadio Olimpico den 24 augusti för att bevittna den årliga presentationen av laget. Spelarna kallades upp i nummerordning, och fick springa ett halvvarv runt stadion för att hälsa på fansen. Efter nummer 33, Gabriel Batistuta, kallade så Zampa upp numero 6…Aldair var tillbaka! Och stadion exploderade. 65,000 människor ställde sig alla upp och applåderade Pluto när han som ensam i laget (tillsammans med kapten Totti) fick springa ett helt varv runt stadion. Vi kunde inte få nog av att välkomna honom tillbaka.
Som en kombination av en undermålig sommar sett ur spelarköpen, och skador på de bakre leden ringde Sensi upp Aldair som hela sommaren avvaktat med att skriva på för en annan klubb i hopp om att just Roma skulle vilja ta tillbaka honom. Så blev det.
Ett av mina bästa minnen med Aldair är den avgörande matchen mot Parma, den 17 juni 2001, när en Aldair som skadat sig några veckor tidigare, och med sitt nyblonderade hår stod vid sidlinjen på kryckor. Och som han led. Han ville så gärna vara där, och vara med om något han förtjänat så väl. Det hade tidigare varit prat om att han kanske kunde få hoppa in i slutminuten om segern var säker, så att han åtminstone fick vara med en sekund om det han drömt om. Segern var säker till slut, men tyvärr var Aldairs skada av den typen att det inte gick att slänga in honom för att njuta. Det hade jag unnat honom.
Lika synd var det att Aldairs ribbskott inte fick gå in igår – bara tänk om Aldair hade fått skjuta oss till kvartsfinalerna med sitt första mål på år och dag. Dessutom under Curva Sud. Ödet ville dock annorlunda, bollen tog i ribban, och kanske är Aldair dömd till att vara ouppskattad utanför Rom och för de som inte vill se hans storhet. Jag vet inte säkert, men jag är ganska övertygad, om att Nascimento do Santos Aldair finner en tröst i att vi romanisti avgudar honom och att vi alltid stöttat och kommer stötta honom i vått och torrt.
Min hjälte, min Aldair...
