Eran som aldrig blev
Efter ligasegern 2001 väntade guld och gröna skogar för huvudstadens lag, det var alla överens om. Men vad hände?
Jag tar er tillbaka till den sena eftermiddagen den 17 juni 2001. Platsen är Rom. Undertecknad vacklade till slut ut från Stadio Olimpico, mållös. Vad jag och 85.000 andra just bevittnat på plats var la Magica ta den tredje mästerskapsskölden i den sista matchen hemma mot Parma. Efterföljande timmar spenderades på Roms gator där miljontals människor hade klätt en hel stad i rött och gult – tvåtusen år efter att det Romerska riket använt just dessa färger som sina. Vad jag delade med de flesta experterna – och givetvis hundratusentals och åter hundratusentals romanisti - var åsikten att det Romerska riket hade fått en återuppståndelse. Detta var ett mästarlag som hade varenda möjlighet att skapa en era, likt Milans fantomlag som härjade för mer än ett decennium sedan.
Roma hade på ett smått fantastiskt sätt spelat hem den italienska ligatiteln till Rom, där man vräkte in mål samtidigt som man bara i förbifarten gjorde den poängmässigt bästa säsongen någonsin i Serie A. Man hade mästare som bombaren Gabriel Batistuta, geniet Francesco Totti, den dynamiske Damiano Tommasi, fyndet Walter Samuel, evighetsmaskinen Cafú, överraskningen Cristiano Zanetti, de båda reserverna som visade sig hålla lika hög klass som alla andra, Hidetoshi Nakata och Vincenzo Montella. Och framför allt, man hade mästarnas mästare Fabio Capello. Roma var i den absoluta toppen för att stanna, det var inget snack om saken!
Den ack så talangfulle ynglingen från Bari vecchia, Antonio Cassano, som hade presenterat sig så respektlöst under året var redan kontrakterad till Roma och skulle ansluta senare under sommaren. Framtidstron var stor, vem mer skulle komplettera Sensis pussel under sommaren? Jag, och 80.000 andra, försökte lite skämtsamt övertyga Fabio Cannavaro och Gianluigi Buffon att flytta till Roma under deras uppvärmning den 17 juni. De såg roade ut, de gillade uppmärksamheten de visades bara 30 minuter innan alla dessa människors viktigaste datum. Det ansågs som allmänt vedertaget runt den här tiden att just Buffon var vår, annars fick vi nöja oss med Toldo om den affären skulle gå i stöpet. Antonioli, redan då impopulär, kunde man ju inte ha kvar. Cannavaro var högst trolig en rödgul spelare innan den nya säsongen sparkade igång. Detta var inte hopp eller önskningar. Detta var fakta i Rom dessa dagar. Euforin romare kan drabbas av är inte mild ofta, och den sviker dem så ofta. Som i detta fall... Buffon hamnade som bekant hos Juventus efter att Turin-laget lagt ett bud på bordet på närmare en halv miljard.
I början av juli stod det sedan klart att den ofantligt populäre Nakata var såld. Parma lade fram 250 miljoner kronor, och Sensi accepterade det, inte helt väntat. Nu var övertygelsen total: Sensi lät Parma komma billigt undan för att vi skulle få Cannavaro. Förhandlingarna började med säsongen fortfarande långt borta. Men någonstans gick det fel. Roma och Sensi vägrade betala den i runda siffror räknat halva miljarden Parmas Tanzi krävde, och affären verkade död. Den flammade upp en kort stund då Sensi meddelade Cannavaro om att en lönesänkning hade kunnat innebära att Roma hade råd med transfersummman. Napolitanaren vägrade och fick stanna i Parma. Så var den enda spelare Capello begärde på hela sommaren förlorad, och han blev inte glad för det.
Blickfånget vändes åt andra förstärkningar, och syftet var att stärka en bänk som på det stora hela ansågs tillhöra de sämre bland de fem främsta lagen i Italien. Ivan Pelizzoli som gjort en fantastisk debutsäsong för ett imponerande Atalanta blev valet mellan stolparna, medan en rad oförklarliga spelare inhandlades: mediokra Lima, närmast från Bologna skulle fungera som ersättare för Cristiano Zanetti som Sensi släppte iväg lite väl billigt. Zanetti var delägd av Roma och Inter och hade spenderat de två senaste åren i huvudstaden när det var dags för omförhandlingar lagen emellan. Inter lade det högsta budet och kunde alltså köpa loss Zanetti som hade stått för en stark säsong till rena reapriset; ca. 70 miljoner Sek. Anledningen kan ha varit att Zanetti blev utfryst av resten av laget, då ett rykte cirkulerade om att han skulle vara Capellos spion i omklädningsrummet. Spion eller inte, Lima var ersättaren, till alla Romasupporters framtida (läs: idag) besvikelse. Ex-lazialen Diego Fuser flyttade också till Roma i en invecklad affär där även Saliou Lassissi tillkom medan Gurenko och Mangone flyttade den motsatta vägen till Parma.
Man släppte fortsatt iväg trotjänare som Eusebio Di Francesco, Alessandro Rinaldi, och ungtuppar som Gaetano D´Agostino och Cristiano Lupatelli.
Klicka här för att läsa fortsättningen!
