Inter-Roma 3-3 a.k.a. Inters farväl till lo scudetto
Grinta i överflöd, mål likaså och en poäng som känns så underbar. Det var söndagens facit från San Siro.
Några smärre omflyttningar i Romas startuppställning var det första vi fick vänja oss vid igår under matchen. Cafus muskelskada framtvingade att Candela fick ersätta il Pendolino på högermittfältet, samtidigt som Lima tog Candelas traditionella vänsterbacksplats.
Den första halvleken var inte på något sätt en besvikelse, det var underhållingsvärde på fotbollen även om det ur rödgula ögon kunde ha varit roligare. Anledningen är bristen på anfallsspel, eller snarare det frustrerande samarbetet mellan Cassano coh Totti som inte riktigt verkade hitta varandra i början av matchen. Individuellt var de dock precis så bra som de kan vara, något Francesco Totti visade när han först gör bort årets värvning (*harkel*) Fabio Cannavaro och följer upp det med att försöka lobba Toldo i mål. Trots en överlistad Toldo blev det inte mål, utan bollen landade på nättaket.
Även Cassano var nära ett genombrott när han sprang på en långboll signerad Dacourt, Toldo hann dock ut i tid och kunde sparka bollen all världens väg. Dess emellan hade Recoba och Vieri skiftats om med att testa Pelizzoli med skott utifrån och ett Recoba-friläge, men pantern från Bergamo stod upp bra mot utmaningarna. Mållöst efter 45 minuter, men det var inte på något vis en tråkig match att se på. Målen hade dock samlats på hög och ramlade in allt eftersom...
Förste man att få sitt namn inpräntat i målprotokollet var Cassano efter att han med en lika klassisk som enkel tåfjutt ställde Toldo chanslös på skottet från dryga metern utanför straffområdet. Och det bara dryga halvminuten efter avspark för andra halvlek! Inter kom tillbaka genom en kontring, då en Di Biagio-långboll som var ämnad för Vieri nådde just denne man som höll undan Aldair och vant lade in bollen till vänster om en tveksamt agerande Pelizzoli.
Bara minuter efter det var helt plötsligt Inter i ledningen efter ett katastrofalt försvarsspel där Recoba tilläts fumla med sig bollen igenom åtta(!) Roma-ben, och inte ens Lima som var så bra placerad som man bara kan vara lyckades stoppa Recobas snabba fötter. Ett avslut, nu till höger om en återigen tveksam Pelizzoli, senare så var Inter i ledningen. Då byttes Montella in i matchen, detta får betydelse senare i berättelsen.
Efter att Vieri varit nära att göra sitt andra mål på nick - förhindrat av en stark räddning av Pelizzoli - kunde Emre strax efteråt istället slutföra jobbet genom ett välplacerat skott som Pelizzoli inte nådde. Med bara 13 minuter kvar av ordinarie matchtid slappnade så Inter av, något vi kunde tacka för då gamle Di Biagio gjorde ett välförtjänt självmål - med handen dessutom!
Kvitteringen hängde i luften likt förolämpnigarna supportrana emellan, och en deja vu från svunna tider med Montella gav oss just denna kvittering. Efter att ha fått bollen mitt på Inters planhalva drev han den inåt, mot mitten, samtidigt som han med snabba ock kvika steg närmade sig målet. En specialare från Montella och så hade en back gått bort sig, en kvar. Då skruvar han bollen runt Toldo, precis vid bortre stolpen och Toldo var återigen chanslös. Det var precis ett sådant mål Montella brukade göra förr om åren, gårdagens mål visar bara att han är samma spelare, om än en spelare som gått igenom svåra personliga problem. Tills nästa säsong är han dock tillbaka att räkna med, det är jag säker på.
När samma Montella senare är nära att ge segern till Roma så satt hjärtat i halsgropen, men givetvis tog bollen i stolpen. Det hade varit lite för bra för att vara sant annars... Batistuta, som för övrigt visade upp en enorm lojalitet och respekt för klubben som äger honom när han firade Inters alla mål, var också nära ett vinstmål på övertid. Det fanns dock en anledning till att han inte spelar i Roma längre - han sätter helt enkelt inte sådana chanser längre. Punkt slut.
Jag gläds så mycket över denna poäng, för den betyder så mycket mer än en poäng i tabellen. Denna poäng visar att Roma har mycket att ge som lag fortfarande - trots ett dåligt år. Sensi tycker att gårdagen bevisade att Roma är Italiens bästa lag, och även om jag kanske inte är beredd att skriva under ordagrant på det, har han rätt i sak. Vi är bra, ett dåligt år kan alla ha.
Samtidigt gläds man åt att Batistuta inte fick göra mål i slutet, och att han fick lämna planen efter sitt sista möte med Roma som en förlorare. Och att Cassano visar sitt rätta ansikte för Italien nu - hur många mål har det egentligen blivit de senaste veckorna? Och att Inters och Morattis drömmar om att få en sköld påsydd på bröstet får läggas på hyllan i ännu ett år. Och...jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är skillnad på tränare och tränare. Det är skillnad på Cuper och Capello. Hur osympatisk mannen från Friuli än må vara, Cuper är i en lägre klass.
Men samtidigt - som den goda medmänniska jag är - kan jag inte låta bli att tycka synd om några medskribenter här på Svenskafans. De är ju så fast övertygade om att "fjantarna och pajasarna från Rom" inte är ett storlag, att de måste lida något oerhört när just detta "pajaslag" nu förstört deras hopp om revansch för den 5 maj 2002. I ett försök att trösta er, kära skribenter på SvenskaFans/Inter, ger jag er en ny italiensk fras att plugga in, som ni kan lägga till era ordbokskunskaper: i mortacci vostri.
