En tung tid för ASR 1927
Bari, Chievo och Cagliari har alla öppnat säsongen på ett bättre sätt än Roma. Om man lägger ihop dessa tre klubbars lönebudget och dessutom lägger in en varsin Totti-lön i varje lag så får de ihop samma budget som Roma. Var ligger felet?
Ranieri – Även om käre Claudio är en Romare så är det svårt att undvika hans förflutna i klubbar som Juventus, Fiorentina, Napoli, Parma och Chelsea. Denna koppling av klubbar, även om flera sportsligt är att se upp till, kan som romanista vara svåra att ta till sitt hjärta och smälta. Det man framförallt hade med sig när Ranieri skrev på var att han gjorde under i Parma medan han aldrig riktigt verkade bli accepterad i Juventus. Han började lite på noll i Roma men tog verkligen tag i saker och ting när en annars så självskriven startman som Mexes fick infinna sig att nöta bänk.
Rent sportslig så fick vi se den vanliga ”pushen” man brukar få av ett tränarbyte. Vinsten borta mot Siena och Tottis uppvisning hemma mot Fiorentina var två exempel och även om vi sedan hade plumpar mot Basel och Catania, bägge på bortaplan, så kändes det som Roma hade hittat tillbaka något. Sedan har nu något om möjligen skett. Milan, Livorno och Udinese har resulterat i härliga 0 poäng. Den rena coachningen har uteblivit. Baptista har fått suttit på bänken i all evighet, något som Menez bara kunna hoppats på i vissa stunder efter hans dåliga inställning på träningarna? Vucinic får missa hur många chanser som helst medan Cassetti får skapa hur många chanser som helst, åt motståndarlaget. Ranieri svarar all denna kritik hur? Genom att slänga in Adrian Pit.
De individuella prestationerna – Det finns vissa spelare som rent induviduellt sätt presterar mycket sämre än under föregående säsonger. Bland dessa kan man framförallt nämna Mirko Vucinic som missat många, och då kan vi verkligen räkna in många, målchanser. I de två senaste matcherna kan vi räkna två helt fria lägen som vilkens mormor som helst skulle sätta, bortsetts Vucinics mormor då.
Sedan har vi en spelare i Marco Cassetti som gång på gång tappar bollar som markeringar. Cassetti har väl aldrig varit en av de bästa i Roma men ibland kan han vara en i mängden, nu är han sämst av alla. Förra säsongen spelade han i landslaget, troligen där raset började. Rodrigo Taddei som förr om åren hade den där finten, det där rycket och ofta fick in någon boll i mål har, tappat allt?
Målvakterna borde fått sin helt egna kategori. Det började med Arthur (som kanske trots allt var bäst?), för att sedan i tur och ordning gå till Julio Sergio, Lobont, Julio Serigo och nu till Doni. Som i ärlighetens namn knappast gjort det bättre.
Inställning – Grinta, A och O inom fotbollen, har vi fått sett från De Rossi, vem annars? Totti visar heller ingen vidare känsla men han kommer undan med sina pytsar trots allt. Annars kan spelare som Burdisso komma undan, är det klent annars?
Kämpaglödet från segertåget där spelarna dansade tillsammans för några år sedan är som bortblåst. Likaså det fantastiska gulröda kontringsspelet som Spalletti skapade under sina första år, det som gav Roma en vacker fotboll. Frågan är hur långt vi har kvar till nästa segerdans?
Det enda som kan ses som positivt är att Lazio fortfarande ligger efter oss i tabellen, men det glömmer vi en vecka som denna. 30 år har gått, ägna en tanke är ni snälla. Vila i frid, Vincenzo Paparelli...
