Milan vann Cupen!
Gud är ond! Eller Milanista! Fast det är väl samma sak...
1-4 och utklassning? Njae, men visst var vi helt klart det bättre laget...
Det finns inget värre än att skriva sådana här referat. Mina alternativ är att ljuga - och inte framstås som en kass förlorare - eller att vara ärlig - och riskera att kapas av norrs vise män.
Som om jag skulle bry mig egentligen...
Jag börjar från början... Säker på seger så stövlar jag in i himlen - Curva Sud. Samma gamla grabbar, som väntat. Samma ramsor som sist. Roma Roma Roma, en stor fet italiensk flagga och ett par tusen röda och gula pappersark understrycker Romarnas överlägsenhet vad gäller inramning kring stormatcher.
Boys drar på sig vita kepsar som förmodligen från håll bildar något slags mönster. Ultras Romani uppmanar Bin Ladin och hans likasinnade att jämna Old Trafford med backen under Champions League-finalen. Att två flugor ska slås i en smäll uppskattas av alla och snart är resten av klacken med i samma toner.
Matchen startar och Milan sparkar boll bäst inledningsvis. Tomasson får helt naturligt - men ändå inte, det är ju vi som ska vinna... - första chansen. Pelizzoli räddar det första av Milans 5, max 6, avslut under matchen.
Sen är det Roma. Och Roma. Och Roma. Speciellt sett till chanserna. Höjdpunkten var Cassanos otroligt vackra skott - och tyvärr lika fina räddning. Spelet är dock för det mesta tillintetsägande, fast vi är ju numer härdad... Och så åker Cassano på en obstruktion modell solklar i Milans straffområde. Sen är det Cafu(?) som råkar ut för samma tilltag. Domare Paparesta kvittar (hmm...) dessa förseelser och halar momentet senare upp det gula kortet till Zebina när denne tror det är ok att obstruera... Publiken är vansinnig. Galliani är Paparesta. Det är sant!
Snart verkar det som om någon sett till den verklige Galliani på Monte Mario, läktarsektionen "under" TV-kamerorna. Alla skiter i matchen. Alla sjunger mot Olimpicos finare sektion. En del vakter skymtas. Men det vettefan om själva huvudrollsinnehavaren var där...
På plan så dribblar Totti. Eller tapar kontrollen över bollen rättare sagt. Men med en långtå före en Milanesare så tjänar man en frispark om man dyker... Och sen följer en variant av Roberto Carlos kända kanon, dock model light.
Och så var det klart! Milan var utan motivation sas det. Milan spelade med B-laget. Nu hade vi vunnit ännu en cup-titel. Fan vad fel vi hade... Men vi som var på fest i södra kurvan anade intet av detta. Spelets låga underhållningsvärde spelade mindre roll. Och halvtiden kunde i våra ögon lika gärna varit slutsignalen. Nu var det ju transportsträcka... Kanske kunde vi t.o.m. få in någon mer boll lagomt till mardrömsarenan.
Andra halvlek hittar ni Här!
