Livorno - Roma 3-3, En försummad chans
Om Catania gläntade på Romas scudettodörr i fredags så var det inget som en flock desillusionerade vargar lyckades utnyttja.
Det känns tungt och det känns typiskt Roma. I teorin har naturligtvis huvudstadens stolthet fortfarande chansen, men det är sättet de uppträder på idag som gör att scudetton känns väldigt långt borta. Längre än de sex poängen i tabellen antyder.
Gamle Lucarelli tilläts att se ut som en av världens bästa anfallare då backlinjen huvudsakligen ägnade sig åt att misslyckas med sina offsidefällor; Motta hade möjligen slarvat med att läsa in sig på sina instruktioner innan matchen för han bröt vid minst fyra tillfällen backlinjens symmetri. För alla oss som hoppas på att han ska bli en riktigt bra back som ska äga högerkanten i många år framöver så var dagens insats en stor besvikelse.
Ska man se på den första halvleken med något som kan föreställa opartiska glasögon så var underhållningsvärdet stort och Roma visade på stora kvaliteter när de svarade på Lucarellis båda mål inom en minut. Det tycktes antyda att Roma denna säsong var mogna uppgiften att ge de båda Milanolagen en ordentlig kamp om guldet, och själv såg jag fram emot de avslutande 45 minuterna med stor tillförsikt. Menez hade visat upp sig från sin vackra sida och såg livsfarlig ut vid flera tillfällen. Aktionen som slutade med en straff var briljant, men den lille generalen från Chile tog inte chansen att avgöra matchen. Otroligt kostsamt som det visade sig.
Sedan startade den andra halvleken och plötsligt stod Roma inte att känna igen. Eller snarare kändes det obehagligt bekant. Ett håglöst, uddlöst och fantasilöst gäng ställde ut skorna och hoppades tydligen att Livorno och Lucarelli skulle känna sig nöjda med sina två mål.
De Rossi, som dessutom var kapten för dagen, gjorde nog sina sämsta 45 minuter för säsongen. Han såg nonchalant ut i passningsspelet och det fanns ingen glöd i hans ögon. Det var sorgligt att se, och den dåliga känslan i magen smög sig på som nattfrosten smyger sig på en vårnatt. Det som såg så bra ut i första halvleken kändes plötsligt så obehagligt i den andra.
Och mycket riktigt kom kvitteringen som ett brev på posten innan den privatiserades. Mannen för dagen, Lucarelli, fixade först en straff med god hjälp av en flaxande Juan som inte hade sin bästa dag på jobbet och gjorde sedan inget misstag. 3-3. Nattsvart.
Livorno gav sedan tillbaks matchen till ett Roma som inte ville ha den. Ranieri gjorde ett par märkliga byten och passningsprocenten kan inte ha tagit sig över 50% när Roma låtsades jaga ett fjärde mål.
Allt är dock inte hopplöst. Om laget kan ta sig i kragen och göra vad som förväntas mot Udinese, om Palermo kan ge oss lite hjälp på vägen, och om vi lyckas besegra Inter på Olimpico så blir avslutningen otroligt spännande. Men så här kort inpå dagens match så känns det som alldeles för många om för att Roma ska få stå med en pokal i slutändan – alldeles för många om.
