Allt är förlåtet Francesco
"Hans underbara och egensinniga gestikulerande till Igor Tudor när Francesco blev utbytt är den sista ingrediensen för att få mig att bli upp över öronen förälskad i min kapten och det romanità han representerar."
Jag tar tillbaka allt. Nåja, inte riktigt allt men nästan. Spelar man fotboll som en gud och är en starkt bidragande faktor till att krossa Juventus kan man förlåta det mesta denna person gjort tidigare.
Jag syftar på Francesco Totti. Givetvis. Min tidigare kritik som gick ut på att han gömmer sig i stormatcher och sviker som kapten oftare än han gläder är i dag blott ett minne, undanträngt av hans fenomenala spel i går. Inspirerad som aldrig förr ledde Totti Roma till vinst mot det försmädliga Juventus. Han ledde sitt (i fler bemärkelser än vad man är van vid i fotbollen i dag) lag till en förkrossande uppvisning mot ett utav världens absolut starkaste lag i dagens fotboll.
Han klev upp och tog sitt ansvar när det behövdes som bäst, när Roma gått igenom en tuff, påfrestande period och där ännu en besvikelse hade varit droppen. I går spelade Francesco som en riktig kapten, som en riktig världsspelare. I går levde han upp till traditionen som kapten i Roma, i går placerade han sig bland dem alla även ur ledaraspekten.
***
Stort som litet, allt Totti gjorde under söndagen var magiskt. Hans volleyskott i den femtonde minuten var en fantastisk prestation, något unikt man inte ser ofta. Hans nedtagningar, de små detaljerna, är kanske något som får det att vattnas ännu mer i munnen. Sättet han smeker bollen på vid varje beröring. Den magiska telepati han och Cassano (Antonio Cassano Superstar) tycks dela med varandra. Sättet de rör sig i avvaktan på att den ene ska trolla fram bollen till den andre. Fotbollskultur. Fotbollskonst. Fotbollsporr!
***
Han var inte gammal när Turones mål vinkades bort en vacker majdag för snart 25 år sedan. Kanske såg han målet trots sin ringa ålder, kanske inte. Men alldeles säkert har hans storebröder, hans föräldrar och släktingar och vänner berättat för honom om hur Roma rånades på sin andra ligavinst 1981. Alldeles säkert har ett dovt hat väckts för länge sedan i Tottis hemkvarter, i Tottis barndomshem, inom Totti själv. Kanske fick Francesco lite personlig tillfredsställelse av att skjuta ner Juventus, kanske var hans straffmål början till den vinst i går som kan balansera ut orättvisan? Att spekulera är menlöst. Men kul. Allt med Totti är kul en sådan här dag.
***
Så mycket som man bara kan känna kärlek för en fotbollsspelare så gör jag det för Totti. Hans underbara och egensinniga gestikulerande till Igor Tudor när Francesco blev utbytt är den sista ingrediensen för att få mig att bli upp över öronen förälskad i min kapten och det romanità han representerar.
***
Francesco har redan gjort 12 mål i årets Serie A och kommer krossa sitt personliga rekord i år. Det är fullständigt logiskt, Totti har aldrig varit bättre än vad han är i år.
Han har tagit de sista stegen för att nå fullständig världsklass, en nivå där han kan mäta sig med vem som helst, när som helst.
Som prima punta, seconda punta eller som trequartista spelar ingen roll. Francesco Totti är - jag räds inte säga det - världens bästa fotbollsspelare i dag. Häng mig om ni vill. Jag säger fortfarande att ingen är som han. C´è solo un capitano.
