Sagan om Kejsare Ranierius. Del I
I Begynnelsen varde Ljus
Jag har under en tid gått omkring och tänkt att någon borde skriva en krönika om Claudio Ranieri, för jag skulle verkligen vilja läsa en sådan. Då min italienska lämnar mycket i övrigt att önska har jag väntat förgäves. Men så slog det mig att när nu Romaredaktionen haft den stora vänligheten och det tveksamma omdömet att göra mig till skribent så har jag ju möjligheten att göra det själv. Kanske finns det fler än jag som är intresserade av en sådan läsning? Det är en lång karriär Mister har bakom sig och jag är väl medveten om att texten därför är väl så lång för att publiceras här på Svenskafans. Men Läsaren är härmed varnad och nu följer därför, i väntan på att någon som är bättre lämpad tar sig an uppgiften, en krönika i fem delar om Claudio Ranieris uppgång, fall och uppgång!
Innan Claudio Ranieri tog över AS Roma denna säsong efter två inledande Spallettiförluster hade han naturligtvis en hel del erfarenheter av fotboll i ryggsäcken. Född i Rom, den 20 oktober 1951, av föräldrar som drev en slaktarbod, tog fotbollsspelaren Claudio Ranieri sig upp genom Romas ungdomsakademi, men spelade endast sex matcher med laget i Serie A. Den unge Ranieri var en hårdför back som började sin karriär till höger, men sedan omskolades till mittback. Då han insåg att han inte skulle få nog med speltid i Roma sökte han lyckan i Serie B klubben Catanzaro, där han stannade i åtta år. Utöver det gjorde han sedan ett par säsonger i Catania och Palermo respektive, innan han avslutade sin karriär 35 år gammal. Han gjorde totalt nio ligamål under sina 363 matcher.
Redan året därpå, -87, blir han anställd som tränare av Serie C1 klubben Campania Puteolana och sedan dess har han i stort sett aldrig gått sysslolös. Efter den magnifika 2-1 segern mot Inter för någon vecka sedan sa han sig fortfarande vara mest stolt över att ha tagit upp Cagliari från Serie C till Serie A på bara två säsonger, -88 till -90.
Efter den bedriften accepterade han ett erbjudande från S.S.C. Napoli där han mötte en klubb i nedgång efter att en av världens bästa spelare genom tiderna, Diego Armando Maradona, hade lämnat klubben för Sevilla F.C. Ranieri lotsade Partenopei till en fjärdeplats men det ansågs inte gott nog och han fick, trots att många menade att det var orättvist, sparken. Detta visar sig vara det första i en lång rad av tillfällen då han tvingas erfara den bittra eftersmaken som en klubb med en skev självbild lämnar efter sig.
Men A.C.F. Fiorentina, som samtidigt åkte ned i Serie B, anställer honom direkt och som tack för visat intresse styr Ranieri upp klubben i Serie A under sin första säsong vid rodret. Under sina fyra år i Viola hjälper han Romabekante Gabriel Batistuta att bli en världsstjärna, men det är en annan spelare som skapar en spricka mellan honom och fansen – Manuel Rui Costa. Den kreativa portugisen är en mycket uppskattad spelare på Stadio Artemio Franchi och att Ranieri envisas med att bänka honom från stund till annan gör tillslut att stödet för honom sviktar och han lämnar Italien för La Liga och Valencia C.F.
I Valencia blir Ranieri snabbt uppskattad av publiken som menar att han står för en positiv fotboll som faller dem väl i smaken. Han leder under sina två säsonger klubben till en bejublad seger i Copa del Rey och säkrar lagets första deltagande någonsin i Champions League genom en fjärdeplats i ligan. Hade klubben fått som den ville hade nog Ranieri fortsatt ett par säsonger till men han känner sig aldrig riktigt hemma i Spanien och då han vägrar att skriva på ett långtidskontrakt så väljer istället klubben att ge jobbet åt Héctor Cúper. Publiken uppskattar naturligtvis de framgångar som laget sedermera når under Cúper, men enligt spanska journalister är det många åskådare som menar att laget har blivit tråkigare att se på sedan Ranieri försvann.
Claudio Ranieri, nu 49 år gammal, har alltså under sina första 14 år som tränare ständigt rört sig uppåt och framåt. Från klarhet till klarhet har han svingat sig och längst vägen blivit en uppskattad och respekterad taktiker. Valmöjligheterna är nu många, farhågorna få och inget finns det på horisonten som tyder på att han nu i gryningen av det nya millenniet ska kastas in i en nästan tio år lång och krävande kamp för sitt anseende.
Men då bestämmer sig Ranieri obegripligt nog för att arbeta under salig Jesús Gil, den dåvarande presidenten i Club Atlético de Madrid som tvivelsutan förtjänar en alldeles egen krönika. En sådan skulle då osvikligen måsta handla om högerextrema åsikter, homofobi, xenofobi, rasism, sexism och en vända i fängelse. Dessutom om hur man på bästa sätt förstör en fotbollsklubb och sätter den i konkurs. Men innan polisen knackade på, passade Jesús på att en sista gång ägna sig åt det som han hade kommit att förfina till en konstform: Spark av liten Tränare.
Claudio Ranieri var bara en liten bricka i ett spanskt, storslaget och stolligt skådespel och ingen skugga föll över honom under hans korta sejour i klubben. Men varför i hela friden han tog det jobbet har han nog frågat sig själv en och annan sömnlös natt. Detta visade sig också vara ett första snedsteg på vägen som skulle komma att föra honom farligt nära ruinens brant. Ranieris kamp hade nu inletts. En kamp mot en verklighetsfrånvänd styrelse, blodtörstiga tabloider och en vattenfast stämpel i pannan: Förlorare.
Fortsättning följer…
Källor till samtliga fem delar:
http://www.guardian.co.uk
http://www.independent.co.uk/
http://observer.guardian.co.uk/
http://www.corrieredellosport.it
http://www.gazzetta.it/
http://www.svt.se
http://www.goal.com
http://www.wikipedia.org