Sagan om Kejsare Ranierius. Del II
Skymning över London
Måndag, 31 maj 2004. Claudio Ranieri får ett telefonsamtal till sin villa i Toscana. På den andra sidan tråden finns Eugene Tenenbaum, styrelsemedlem i Chelsea F.C. Samtalet blir kort. Budskapet är lika enkelt som väntat: Vi löser dig från ditt kontrakt, tack för den här tiden.
Claudio Ranieri har tillslut fått sparken efter att i flera månader ha beskrivits som ”a dead man walking” av den engelska journalistkåren som likt gamar vältrat sig i hans olycka. Kanske känner han lättnad över att beslutet äntligen är definitivt. Processen har varit offentlig, smutsig och utdragen och Ranieri har fått utstå vad som kallas ”a death of a thousand cuts.” Veckan innan har han haft två möten med Chelseas dåvarande VD Peter Kenyon för att prata om hur italienaren ser på klubbens framtid, men de båda diskussionerna kan bara förstås som en ovärdig charad.
Bilan har hängt över Ranieri ända sedan den ryska oligarken Roman Abramovich tog över klubben i juni 2003, nästan ett fullt år tidigare. Abramovich är en av världens rikaste män och hans nyfunna intresse för fotboll väcktes året innan då han råkade se en målrik och fartfylld match mellan Real Madrid och Manchester United. Han kallas för ”den tysta oligarken” eftersom han nästan aldrig ger några intervjuer, men det står omgående klart för alla att han vill se de största stjärnorna och de vackraste målen på Stamford Bridge. Han vill nå omedelbar framgång och han är beredd att betala för den.
Ranieri hade inför säsongen 2003-2004 getts en enorm budget och spelare som Juan Sebastian Veron, Claude Makelele, Damien Duff (han betraktades faktiskt som en tung värvning vid tiden) och Hernan Crespo kontrakterades av Londonklubben. Totalt elva spelare i truppen var nya och Ranieri försökte under inledningen av säsongen förgäves dämpa de högt uppskruvade förväntningarna som fanns på laget. ”För mig är favoriten alltid de regerande mästarna, alltså United. Sedan kommer Arsenal som slutade tvåa ifjol, sedan ska vi göra vårt bästa för att slåss om tredjeplatsen,” säger han inför säsongen. I en senare intervju med the Guardian, några månader efter att han tvingats lämna Chelsea ger Ranieri sin syn på situationen: ”Det är svårt att köpa så många nya spelare och få dem att spela tillsammans. Abramovich förstod inte det. Han trodde att om han bara köpte ’den spelaren och den och den’ så skulle vi vinna alltihop.”
Säsongen blir trots allt Chelseas bästa på länge. Kring jul får sir Alex Ferguson en fråga om vad han anser om chanserna för de blåklädda konkurrenterna från västra London, och möjligen inspirerad av högtiden ger han Ranieri en klapp på axeln: "I wouldn't have thought you could buy the title, but the way Chelsea have started they will definitely be up there and their manager has to take great credit for it.” Ranieris mannar erövrar en andraplats i Premier League och tar sig till semifinal mot AS Monaco i Champions League. De absolut flesta är överens om att det är ett bra resultat – inte Peter Kenyon. Han har tydligt gått ut med att en säsong som slutar utan någon pokal är att betrakta som ett misslyckande.
Själv är dock Ranieri övertygad om att han hade kunnat vinna både ligan och Champions League det året, och ändå fått sparken. ”Jag hade redan Abramovichs svärd i mig. Han ville ha Sven Göran Eriksson från dag ett, de försökte lösa honom från hans förbundskaptensroll i England redan under sommaren 2003.” Att det Abramovichska svärdet inte är en efterhandskonstruktion av Ranieri blir väldigt tydligt då man läser en skämtsam artikel publicerad i the Guardian i mars 2004, drygt tre månader innan han löstes från kontraktet. Namnet på artikeln är ”How the Tinkerman’s season could pan out” och sex olika scenarier målas upp – alla slutar med ordet SACKED! Det sjätte och sista scenariot lyder som följer:
Chelsea win the Champions League and the Premiership. Ranieri finds the Beagle space probe, discovers life on Mars and leads his side to victory over a Red Planet Select XI. The game is broadcast around the globe uniting mankind in a spirit of earthly brotherhood. Armies lay down their weapons, enemies embrace, poverty, hunger and inequality are abolished and the UN announces a new era of peace and harmony will be named in honour of the man who inspired it: The Age of The Tinkerman. Result: SACKED!
Ranieri erkänner att han kände sig sviken under sin sista säsong i klubben, men hävdar att det inte har gjort honom bitter och att han inte har något emot den ryska miljardären personligen. Verkställande Direktör Peter Kenyon kommer inte lika smärtfritt undan. ”Jag hyser stor respekt för Roman, han är en stark man. Med Kenyon är det annorlunda. Han är inte en fantastisk person. Det som gjorde mest ont var när han dagen innan semifinalen mot Monaco hade stämt möte med José Mourinhos agent. Det var som en kniv i hjärtat.”
Förhållandet mellan den högljudde och marknadsinriktade Peter Kenyon, som anställdes av Abramovich för att göra Chelsea till den största klubben i världen, och den lugna, nedtonade Ranieri tycktes redan på förhand dömt att skära sig. Enligt de engelska tidningarna ska Kenyon tidigt ha förklarat för Ranieri att hans arbetsbeskrivning var att övervaka briljanta 5-0 segrar fyllda med vackra dribblingar och långskott i krysset, annars var hans dagar räknade. ”Men ni måste komma ihåg,” svarade Ranieri när han inför slutspurten av säsongen fick frågor om den press han måste känna, ”att jag är en italiensk tränare. I Italien kan du vinna din första match, spela oavgjort i den andra, förlora den tredje och få sparken! Pressen jag har på mig är inget som stör, den har jag haft på mig under hela min karriär.”
Men i de två semifinalerna mot Monaco är det ändå tydligt att Kenyons möte med portugisens agent har rubbat den lugne taktikern. Han skickar ut ett rasande offensivt Chelsea på planen och trots att Monaco spelar en stor del av matchen med bara 10 man så vinner monegaskerna det första mötet med 3-1 efter att Chelsea har blottat sig bakåt otaliga gånger under matchen. Kritiken mot Ranieri är återigen skoningslös i den engelska pressen. Uppmärksamheten är enorm eftersom Chelsea är det enda kvarvarande laget från England efter att i kvartsfinalen ha slagit ut Arsenal, som av många var tippade att vinna hela turneringen. ”Jag ville verkligen visa ledningen att de hade agerat felaktigt. Jag ville verkligen vinna matchen stort. Jag lät känslorna ta över. Förlusten var mitt fel, jag gjorde ett misstag,” förklarar Ranieri några månader efteråt.
I returmötet i London går Chelsea återigen till stormande offensiv och tar snabbt ledningen med 2-0, men genom ett handsmål tillåts Monaco reducera innan halvtid och matchen slutar 2-2. Chelsea är utslagna och Ranieris öde är förseglat. Förlusten måste ha tagit extra hårt på Ranieri. Hade laget tagit sig till final hade han ställts öga mot öga med, just det, José Mourinho. Nu skulle det istället dröja nästan sex år innan Ranieri fick möjlighet till revansch, och under tiden skulle rivaliteten mellan de båda tränarna nå oanade höjder.
Fortsättning följer på måndag…
