Sagan om Kejsare Ranierius. Del IV: Tiden i Turin
Rivaliteten tätnar
Efter att ha fått se Chelsea skjuta i höjden utan honom och Valencia falla mot botten med honom drar sig Claudio Ranieri tillbaka för en tid. Frågar man honom tillstår Mister självfallet inte att han någonsin tvivlade på sin egen förmåga eller ens att han kände sig brydd över utvecklingen. Att gnälla eller tycka synd om sig själv verkar aldrig ha legat för honom. Men han vore närmast omänsklig om han helt oberörd såg sin karriär sippra ut med avloppsvattnet. Hur det än är med den saken skulle det bevisligen dröja två år, ända tills den 12 februari 2007, innan Ranieri återuppstod som tränare.
Dagen efter en förlust med Valencia blev han sparkad och dagen efter ännu en förlust för F.C. Parma i den 23 omgången av Serie A blir han anställd. Det har gått åtta år sedan han coachade ett lag i sitt hemland, men nu återvänder han för att göra det som nog ingen betvivlar att han fortfarande kan: Rädda en klubb i nöd. Han gör, naturligtvis, en stabil insats i Parma och håller kvar klubben i högsta divisionen. Återigen har han tagit över ett lag i spillror. Återigen har han gjort ett bra jobb. Återigen är också Ranieri en ryktenas man och den stora vadhållningsfirman William Hill stoppar alla spel på honom som Manchester Citys nye tränare efter att en malström av pengar satsats på att så ska bli fallet.
Istället blev Juventus hans nya klubb. Denna något skamfilade och insomnade, eller kanske snarare yrvakna storklubb som fortfarande krängde svårt i svallvågorna efter Calciopoli och vars fängelserandiga dräkter nu gav nya, oönskade associationer. En högst opålitlig arbetsgivare således, men också en klubb där Ranieri får möjligheten att uträtta stordåd. En klubb där han får möjligheten att äntligen Vinna Någonting Värt Namnet! Den gamla damen och den till åren komna gentlemannen har följaktligen någonting gemensamt: Efter att ha varit på botten är de nu desperata i sin jakt efter nya triumfer som kan tysta kritiken och med sitt klara sken skingra alla skuggor av tvivel som omger det strävsamma gamla paret. Under Ranieris första år slutar klubben trea. Återtåget har gått snabbare än de flesta hade trott. Snabbare än vad de flesta utomstående kanske hade önskat. Men ingen av de törstande tu har trots detta någon pokal att visa upp för sitt slit.
Juventus är en storklubb. Juventus har inte råd med ett mellanår. Juventus kan vinna Champions League redan nästa år. Juventus förväntar sig alltid att vinna, det sitter i väggarna. Kanske det, men mellan dessa väggar med sin inbyggda vinnarmentalitet studsar nu bara slitna klyschor. De är så många och högljudda att det visar sig ogörligt att rymma några rediga tankar inom klubbanläggningens slutna rum. Juventus är nu istället en förening som har väldigt svårt att inse sitt eget bästa.
Säsongen 2008-2009 låter sig dock inte hindras av Juventus identitetskris utan sparkar obönhörligt igång på utsatt tid. Men Juventus spelar en usel fotboll och resultaten är under all kritik. I alla fall om man ska tro på den gamla damens upprörda anhängare. Ranieri måste bort! Oron sprider sig snabbt in i klubbrummet och återigen, precis som i Chelsea, är Mister i den något märkliga situationen att trots att han gör ett bra jobb så tycks redan hans dagar räknade.
”Alla tycks tro att klubben redan har bestämt sig,” säger Ranieri själv när han får frågor om sin framtid i klubben, ”men så är det inte. Jag vet att en del vill ha Lippi på min plats, men jag kan inte bry mig om det. Jag håller på att omvandla och återuppbygga ett lag och om Lippi eller Conti dyker upp till sommaren så är det inget jag kan påverka, ofta är coachen den sista som får veta något. Men det viktiga är ändå inte vad människor tänker utan vad de gör, och så länge jag är kvar ska jag göra mitt bästa för att spelarna ska prestera max under avslutningen av säsongen.”
Men den 18 maj 2009, nästan exakt fem år efter samtalet från Eugene Tenenbaum, får Ranieri återigen höra de välbekanta orden: Vi löser dig från ditt kontrakt, tack för den här tiden.
Den nu 58 år gamle tränaren blir i samma stund smått historisk eftersom han är den första coach som fått sparken från Juventus under pågående säsong på nära fyra decennier. En gammal kär bekant ler säkerligen i mjugg åt Ranieris nederlag. Att Juventus agerat med två omgångar kvar av ligan beror nämligen på att det då stod klart att Inter skulle vinna scudetton. Inter som naturligtvis leds av José Mourinho.
Att förhållandet de båda tränarna emellan är något ansträngt kanske inte är att undra på. Det hela börjar 2004 med att Ranieri försiktigt påpekar att den portugisiska ligan kanske inte tillhör världens bästa och att Mourinho har en del kvar att bevisa i England. ”Om någon här är Ranieris vän eller i alla fall har hans nummer, så ring honom och förklara att man måste vinna mot lag från alla möjliga länder för att vinna Champions League”, svarar Mourinho inför ett dreglande pressuppbåd som vittrar blod.
Ranieri blir sedan intervjuad en bit in på portugisens första säsong i London och reportern kommer snabbt in på det faktum att Ranieri fick lämna Chelsea delvis därför att hans lag sades spela en för tråkig fotboll. Mourinhos första matcher i Premier League har dock inte direkt resulterat i briljanta 5-0 segrar med långskott i krysset, istället gör laget bara åtta mål på de åtta första matcherna. Ranieri kan inte låta bli att anmärka på denna detalj när bollen nu ligger upplagd på straffpunkten och Mourinho själv inte är där för att freda målet: ”Jag har vänner i London, de säger att det är jobbigt att se Chelsea spela den här säsongen. Om Abramovich gillar underhållningen som erbjuds på Stamford Bridge i år?” Ranieri ler brett. ”Det får du fråga Roman om.”
När sedan ’the Special One’ och ’the Tinkerman’ dyker upp som tränare för de bittra rivalerna av Derby d'Italia behöver man varken en modern spåkula, mormors kaffesump eller det gamla romarrikets inälvor för att ana att framtiden kommer att föra med sig en verbal känga eller två. Mycket riktigt. Vid ett tillfälle skickar Mourinho sin assisterande tränare att svara på pressens frågor efter en match. Ranieri menar att det är ohyfsat och tyder på bristande respekt gentemot italiensk media. Repliken låter inte vänta på sig: ”Före mig hade Chelsea en coach som knappt kunde säga god morgon eller god kväll på engelska. Själv har jag pluggat italienska flera timmar om dagen eftersom jag tycker det är viktigt att man kan kommunicera med sina spelare, reportrar och med folket i landet man befinner sig i.” Mourinho siktar lågt och påminner alla om hur hånad Ranieri blev i England för sina språkförbistringar. ”Mourinho är enkelspårig. Man lägger ut betet och vet att han kommer att hugga,” flinar Ranieri efteråt.
När de så äntligen ska mötas, den 22 november 2008 på Giuseppe Meazza, byggs matchen upp till Modern av alla Derby d’Italia. Det beror naturligtvis på calciopoli, Zlatans och Vieras övergångar, att lagen ligger etta och två i tabellen med mera, men också på att de två antagonisterna José Mourinho och Claudio Ranieri nu ska mäta sina krafter också på planen. Innan matchen passar portugisen på att få in en sista replik: ”Ranieri är 70 år och har aldrig vunnit någonting utom någon liten cup i Spanien. Han är för gammal för att anpassa sig efter vad situationen kräver.” Om Mourinho vann den verbala tvekampen så vann han också det enda som betydde någonting, matchen slutar 1-0 till Inter.
Returderbyt i Turin slutar sedan 1-1. Då har det redan blivit april, Ranieri är redan besegrad och Juventus, som förvisso ligger på en tredjeplats som garanterar Champions Leaguespel, väntar otåligt på att få visa honom dörren. Efter matchen fastslås dessutom en gång för alla att Ranieri aldrig kan vinna en match mot Mourinho, han kan lika väl sluta upp med att försöka. Precis ett år senare är tongångarna plötsligt andra.
Sista kapitlet i sagan, tiden i Roma, följer imorgon…
