Ranieri har världens största stake
Mina tankar från en match som hade precis allting.
Roma för helvete. Den första halvleken i söndagens derbymatch kan, med god marginal, klassificeras som de överlägset sämsta 45 minuterna hos det nya Roma. Åkomman var tillbaka. Blackout med stort B. En patenterad blackout som bara Roma och romanisti kan relatera till. Ranieri kan försöka trolla med knäskålarna. Den här typen av sjukdom kommer Roma alltid att bära med sig. Det är någonting oförklarligt. Någonting inneboende. Samtidigt någonting magiskt. Varför vet jag inte.
1-0 i röven efter ett otroligt tafatt försvarsspel. Rocchi glider igenom och placerar in ett ljusblått ledningsmål. Blackout.
Roma är handlingsförlamade och bjuder på ett fantastiskt billigt sätt in Lazio i matchen. Total avsaknad av press och långa bollar på en statisk Toni var ingen melodi som gick hem. Lägg därtill ett hundratal felpass och liknade tekniska fel. Som tur väl var Lazio inte ett tillräckligt bra lag för att döda matchen. Endast Julio Sergio, Juan och Pizarro lämnar första halvlek med ett godkänt betyg. Knappt.
Någonting måste hända. Någonting måste verkligen att hända annars kommer det gå åt skogen. På riktigt.
Jag rapporterade tidigare i veckan om att Ranieri testspelat med en offensiv tridente i form av Ménez, Toni och Vučinić under alla tre träningsdagar innan den stundande derbymatchen. Skulle han verkligen ha stake nog att sätta Totti på bänken? Vi pratar alltså om Totti. Hela staden Roms husgud, symbol och största personlighet.
Någonting händer. I halvtid händer det verkligen någonting. Perrotta har nämligen stulit lagkaptensbindeln av De Rossi. För Totti har blivit utbytt? Eller? Men De Rossi då? Det är ju han som är vår andra- och framtidskapten. Jag förstår ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting. Samtidigt som ingen förstår någonting så förstår en riktigt härlig man vid namn Claudio Ranieri precis allting.
Ut med Totti och ut med De Rossi. Pangbom. Bara så där. Ärligt talat. Det är värre att byta ut Totti i halvtid än att bänka honom från första början. Allt detta sker i ett Romderby. Ett Romderby. Lägg därtill att lagets hjärta i form av De Rossi också får ta på sig den gröna västen.
Detta är så genialt. Så inte Ranieri. Så elegant. Det kan vara bland det häftigaste jag sett. Ranieri såg det alla såg, men samtidigt det som ingen ville se. Eller yttra. Romsönerna Totti och De Rossi lät känslorna svalla över, drog på sig varningar och kunde inte leverera sitt rätta jag. I ett Romderby kan det inte vara särskilt lätt att vara en ultra in campo. Och faktum är att De Rossi hittills aldrig gjort en bra derbymatch. Säkerligen beroende på att det sprutar romanità så det står härliga till. Det blir för mycket helt enkelt.
Deras romerska genuinitet hämmade dem. I och med de här två historiska bytena sände Ranieri ut de rätta signalerna till resten av laget: Nu får ni klara er själva. Det går inte lägga över ansvaret på någon annan. Nu är det endast ni som kan göra något åt saken. Gör det. Ranieri är en mästartränare med ballar av stål.
Efter bara några sekunder in i andra halvlek händer det någonting igen. Någonting mindre bra. Straff. Cassetti visar upp sin sämre sida vilket betyder straffspark. Ridå. Nattsvart.
Men där står han. Ståtlig och grann. Något malplacerad dock. Ungefär som en julgran på Midsommarafton. Men Julio Sergio gör man inte mål på i första taget. Brasilianaren kicksparkar lite finurligt bort straffskottet. Rakt upp i luften. Bollen åker rakt upp i luften och hämtar värdefull energi och slagkraft.
Lyckligtvis var Floccari, likt Lazio, inte heller bra nog för att döda matchen. Tack Sergio x2. Floccari come Negro. En av oss. För evigt. Likt Negro, Radu, Liverani och Lotito. Di Canio är fortfarande inte en av oss, men han har samtidigt slutat att spela Fröken Svår. Jag tänker på hans böjelser för Roma i italiensk media under den senaste veckan.
Mamma mia. Taddei och Ménez. Det var de här två herrarna som byttes in i halvtid. Och de får agera segerorganisatörer. Förutom att de bidrog med fart, teknik och kantbredd fixade Taddei straffen och Ménez fixade frisparken som föranledde segermålet. Vi fick se ett bättre och mer balanserat Roma i andra halvlek. Dessutom var båda två så fantastiskt furbiga vilket fick Lazio ur balans. Lille Jérémy skickade bland annat ut Ledesma med huvudet före. Tillslut kommer Brighi in och säkrade upp biffen.
Nu till Mirko Vučinić. Född den 1 oktober 1983 i Nikšić, Montenegro. Som liten fick han två kärnvapensmissiler inplanterade i sin högerfot. Han har väntat länge på att få använda dem. Som ett barn dagarna innan julafton. Han vill, men får inte. Den som väntar på något gott väntar aldrig före länge. Söndagen den 18 april 2010 var det dags. Pang. Pangbom. Vulkanutbrottet från Montenegro. Släng dig i väggen Eyjafjallajökull.
Muslera i Laziomålet hade inte en chans. Varken på straff- eller frisparken. Vid segermålet såg han ut som en liten mus som fastnat med sina skor i gyttjig lera. Förövrigt kan Mirko numera lägga till yrkestiteln frisör på sitt CV. Anledningen hittar du här.
Slutscenerna är fantastiska. Fullkomlig glädje. Två derbysegrar på en säsong. Totti och De Rossi är gladast av alla. Och Mexès så klart. Dessutom syns två kejsarriktiga tummar, riktade mot underjorden, till. Detta är romanità. Resten kan beskrivas med extas. Spelarna tar ett glädjeskutt mot Curva Sud, ett festskutt ut i Romnatten och ett lättnandens skutt upp i serieledning.
Någon vid namn Radu väljer dock att spåra ur och sparkar på Perrotta, men det leder lyckligtvis inte till något större bråk. Samtidigt kan jag förstå varför Radu väljer att agera som han gör. Faktum är att Radu hade som högsta dröm att flytta till Roma för något år sedan, men Roma var inte intresserade. Rumänen valde då att flytta till Lazio endast på grund av närheten till Trigoria. Detta är ren hårdfakta. Och jag kan faktiskt förstå frustrationen hos honom.
Jag tycker samtidigt lite synd om Lazio. Ärligt talat. De har fått tampats mot högre makter hela säsongen och ordet otur håller dem stadigt i handen. Lazio har faktiskt haft så pass mycket otur den här säsongen att det skiljer hela 34 poäng emellan Roma och Lazio. Förstår ni då hur mycket otur alla laziali har fått stå ut med? Lazio var ju trots allt överlägsna Roma sett till den här säsongens två derbymatcher.
Nu funderade jag på att skriva något om ordet lazialità. För det är trots allt bara ett ord. Ett begrepp. Egentligen är det tänkt att det ska vara någon typ av värdering. Ett förhållningssätt. Men denna värdering saknar emellertid ett tydligt innebörvärde. Lazialità är, nu för tiden, ett tämligen ihåligt och nästintill meningslöst begrepp.
Så jag väljer att skriva mer om detta i någon annan text. Väntar på ett bättre tillfälle helt enkelt. När lazialità verkligen betyder någonting. Typ tills nästa säsong när Lazio kommer att få mindervärdeskomplex gentemot ännu ett Romlag som till exempel Frosinone. Hur som helst. Jag tror Lazio kommer resa sig. Vi kommer få se ett nytt Lazio. Nästa säsong kommer att framkalla många ljusblå leenden. Den mäktiga örnen kommer att gapa efter mycket och fullkomligt äta upp lag som Crotone, Piacenza och Ascoli.
Jag väljer att avsluta denna text med att citera Ranieri. Främst för att göra ett par laziali på bättre humör. Jag som romanista vet trots allt hur tungt det känns att förlora ett Romderby.
"Vi har fortfarande in vunnit någonting."
Så. Nu kan Lazio trycka upp nya T-shirts, lägga sig mot kompislaget Inter och skratta sig lyckliga hela vägen ned till självaste Serie B. Huvudsaken är ju trots allt att Roma får med sig noll titlar även denna säsong.
2010-04-18
