Notte di Paura 2
L´ora 20:30
Det är dags för match och sedan första tårgasattacken så har det lugnat ner sig. Å andra sidan kunde det knappast bli mycket värre än vad det då var. Men tumulten nedanför och utanför arenan förefaller ha hållit tämligen oavbruten. Men tack och lov attackeras inte vi fotbollsintresserade av mer syrebrist.
Så jag och Sam står där, med våra värdelösa platser, och anar en stor flagga som visas för världen. Och på sidorna om dem viftas det med mindre modeller och de övre delarna av läktaren kör med tomtebloss. Men ett par ramsor in i matchen så är det dags igen. Personer som verkar vara medlemmar av Fedayn slänger sig ner i trappan för att göra upp. De i sin tur verkar attackeras av de fromma poliserna och vi uppe på läktaren får vackert finna oss i att mer vända huvudet slagsmålen än matchen, för hela tiden så kommer det folk som springer, hela tiden så är de närmast runt mig i rörelse som gör det omöjligt att koncentrera sig på matchen. Och snart är det dags för tårgas igen. Och den naturliga smärtan och paniken.
Jag kan i och för sig bara ana mig till att vad som skulle hänt om vi nu inte stått så tätt ihop som vi nu gjorde. För skulle alla annars försökt undkomma röken? Vad hade hänt om någon ramlat under oss som då eventuellt sprang? Och med tanke på att de blodtörstiga vakterna sedan länge var innanför grindarna - vad hade hänt om vi lyckats fly och hamnat hos dem?
Och så här fortsatte det. Gång på gång. Ibland fick vi uppleva freden i 5 minuter, andra gånger ända upp till kanske det dubbla.
L´ora 21:20
Halvtid är kommen och man får känslan av att poliserna lämnat oss i fred. Men från krig så gick Curva Sud mot anarki. Och vips så var det allmän utdelning av godis, läsk och pizza. Och kläder som så uppenbart kom från poliser och personalen i kioskerna delades ut. Även nu var det Fedayn som stod för skandalerna.
Och det här följdes av rök... Fast nu av kolsvart brandrök. Och med det så hade Olimpico åtminstone en kiosk mindre att bemanna.
Jag står oroligt och småpratar med Sam samtidigt som jag sneglar upp mot Fedayn. Vi är överrens om idiotin vi tvingas bevittna. Jag söker kontakt med Carlo och ja, han har överlevt. Giuliano kommer fram och beklagar sig över vad vi gäster får vara med om: "but lars, go gome!" De orden träffar direkt i hjärtat och egentligen behöver han inte säga mycket mer...
Direkt så känns det som om alla bitar på plats. Sedan ankomsten till Rom så har jag på ett ellar annat vis blivit varnad om söndagens kommande oroligheter ett antal gånger, precis som om alla vetat att det ska uppstå mer än de "vanliga" bråken. Precis som om det varit bestämt sedan tidigare att saker och ting med besked skulle hända just söndagen den 21 mars. Och snart har en annan kille anslutit till min och Giulianos diskussion och vem han var visste nog inte ens Giuliano. Och lagomt till jag för åtminstone tionde gången får höra detta Go Home så stämmer främlingen in på värdelös engelska med: "Its gonna be a long night tonight."
Vid det här laget så kändes det om möjligt ännu mer skrämmande än tidigare att vara på plats i Curvan. Och under tiden vi diskuterade så hade nya slagsmål innanför grindarna startat. Men ändå kände man sig rätt så säker i, för inte skulle poliserna vara så dumma att de gav sig på en sektion med i runda slängar 15 000 personer?
Under tiden jag filosoferade vidare för att hålla bort rädslan så sneglade jag mot Fedayn. Och helt plötsligt så klättrar en delvis blodig kille på runt 25 över plexiglaset som håller uppe deras flagga med deras färger och namn och börjar slita loss densamma - helt obekymrad över att om han nu halkar så väntar ett flygtur på kanske 7 meter ner i betongtrappan. Och i ögonvrån ser jag personer slita ner flaggan med den döde Fedayn´aren Roberto Rullis namn, som tills dess suttit precis som vanligt på TV´n.
Jag kliar mig i skallen och fattar absolut ingenting. Jag tar mig till Carlo och kolla om han vet och ja, det gör han naturligtvis: "en ung kille har mördats. En kille på 15-20 år. En Romanista och medlem ur Fedayn. Det hände alldeles under oss, i ett av bråken med poliserna. Därför tar alla supportrar ner sina flaggor, därför visas inga banderoller. Det kommer att bli oroligt nu. Nu kommer det bli ultras mot poliserna. Ingen bryr sig längre om att vi möter Lazio. Ikväll finns inga Laziali eller Romanisti - ikväll finns bara ultras"
Allt kommer naturligtvis som en chock. Jag meddelar Sam och samma reaktion möts jag av hos henne. Jag sätter mig uppgivet vid henne och hinner registrera att alla andra flaggor är nedtagna. Nu spelar det ingen roll om man är medlem i Boys eller Fedayn - och normalt är varandras fiender. För nu finns det bara ultras, blodtörstiga sådana. Och nedanför trapporna, kanske 20 meter bort, hörs fortfarande striderna. Och samtidigt som man funderar över bästa tänkbara flyktväg så noteras att Lazios fans tagit bort allt vad flaggor heter.
Vackra Curva Sud är fullproppad av människor men helt öde. Ingen sjunger, ingen skrattar. I de flestas ögon lyser hat. Och det gäng som jag flera gånger tidigare blivit bjuden på sockerkaka av, under just pausvilan, finns mycket lite älskvärda saker kvar hos. Allt var så sjukt och jag beklagar om jag inte kan förmedla det på ett bättre sätt än så här. Men allt var så uppenbart. Andra halvlek som snart skulle börja kommer aldrig kunna startas. Det i sina bästa stunder älskavärda Curva Sud har blivit onskans högborg. Och där sitter jag, övertygad om att jag idag måste använda knytnävarna om jag vill överleva.
L´ora 21:28
Ungefär någonstans runt 21:28 kommer spelarna ut. "Assissini, Assissini" ekade från 99% av de närvarandes strupar. Bengaler, stolsitsar och annan bråte slängs mot de vakter som befinner sig framför Curvan när dessa går för att hjälpa en far med sin lilla dotter. Få av vakterna springer, de flesta väljer att nästan provocerande långsamt gå skyddad bakom plexiglaset. En av dem flinar mot Curvan.
Dagens speaker meddelar att en ung pojke avlidit och de få som inte redan visste fyller i alla andras ramsor. Ett nytt tillkännagivande följer - det är ingen som har dödats. Alla buar eller skriker ut sitt hat. Carlo är tvärsäker på att de bara säger så för att lugna de som nu är beredd att döda. Jag är i stort sett inne på hans linje och det hela blir så bekräftat det kan bli när mannen bakom mikrofonen under visselkonsertern meddelar att vissa utgångar under Tribuna Monte Mario har öppnats.
Ett par minuter senare så har Curva Sud "representanter" inne på banan. Totti talas till rätta och Emerson i det närmaste attackeras av en kille som idag verkar vara arresterad. Och en dryg halvtimme efter att spelarna kommit in för att starta andra halvlek så är matchen avbruten.
***
När vi tack vare ett mirakel tog oss ut finner ni här!
