notte di paura 4
L´ora 24:00
Vi letar febrilt efter mat men båda McDonalds på Termini är stängda. Den direkt utanför räddar oss. Men med en varm Big Mac framför oss blir vi sittande. All rädsla har släppt och vi blir bara sittandes tänkande. Ingen säger någonting. Vi får väl sammanlagt i oss en hamburgare innan vi går därifrån - fortfarande i tron om att någon dött.
Vi går förbi mitt hotell på Via Cavour, mina röd-gula kländer känns olustiga att ha på sig. Sam blir sittandes på trappan till hotellet medan jag byter om. När jag ett par minuter senare är tillbaka hos henne så gråter hon... Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte förstod henne. Mitt i allt elände så känns det samtidigt på något vis vackert. Här sitter en Romanista från andra sidan jordklotet och gråter, och i samma stund har förmodligen Orup & c/o börjat flörta med kanske femte tjej för kvällen.
L´ora 0:30
Jag och Sam har följt Via Cavour i stort sett så långt det går och är framme vid The Shamrock - en av många röd-gula ställen i Rom. Simon och Alex var så klart där, och vid deras bord satt en trio äldre damer. Alex säger att han hört via omvägar att allt är en lögn, det var aldrig någon som dog. Strax säger TV samma sak. Man kan lugnt påstå att man kände sig rätt så lurad. Damerna vid vår sida, mellan 35 och kanske 60 år gamla, beklagar sig. Men mest för vår skull.
När Shamrock stängde så vill vi i vår internationella kvartett fortsätta kvällen så Maura, en av de damerna, följer med oss till en svartklubb. Där blir vi sittandes fram till klockan är sex, tvistandes om vad som hände och varför. Vi pratar av oss, byter intryck.Alex eller Simon berättar om en kille som brytit benet och med hjälp av en Laziale och en Romanista får hjälp att ta sig till säkerhet.
Men de flesta av frågetecknen klarar vi inte av att räta ut. Allt känns så sorgligt, så förbannat sjukt. Vi har spelare som vägrar spela och hotar med att lämna klubben, vi har förmodligen en kommande president som har åsikter som Boys måste jubla åt och de som kallas supportrar har precis visat sitt allra fulaste tryne. Finns det då någonting kvar att stödja, och i så fall - är det värd vår uppmärksamhet?
För även om det naturligtvis kan tyckas vara så att historian slutade gott i och med att alla (förhoppningsvis) överlevde så finns det på inget sätt någon glädje i det här. Delar av Romas publik, säkerligen ihop med en del Laziali, planerade det här in i minsta detalj. De ljög för att få poliserna att framstå som ännu värre än vad de är och i samma stund så rekryterades - åtminstone tillfälligt - ytterligare något hundratal huliganer av de som tidigare varit osäkra på om våld är befogat. Och det slutade i det krig de strävade att få till stånd. Ett krig där ordningsmakten å det grövsta var numerärt underlägsna.
Väl på hotellet så hade jag svårt att somna så jag ägnade mig en stund åt att kolla på TV. Och till ljudet av cirkulerade helikoptrar någonstans över centrala Rom så såg jag på TVn en ung tjej. Sittandes i vattnet.
Det må vara att alla överlevde natten. Men någonting stort dog i alla riktiga supportrar. Laziali som Romanisti.
***
De eventuella politiska anledningarna som kan ha legat bakom det här lämnar jag åt sidan, mycket för att jag inte tror det hade med saken att göra.
Jag garanterar inte att det kan ha smygit sig in ett och annat faktafel. Något jag däremot garanterar är att allt ovanstående inträffade i och runt Curva Sud, samt att jag inte på långa vägar kan förmedla känslan av att vara på plats.
