Roma MMX: La Svolta?
Senast vi värvade en spelare på oväntat sätt var sommaren 2003. Sedan har vi vant oss att istället tappa en eller två viktiga spelare varje sommar. Har vinden vänt detta sommar? Att inte vara optimist i detta läge är att vara naiv.
"Ja, det stämmer. Troligtvis är det min sista värvning som president" sa en för en gångs skull hyllad Rosella Sensi när Romas sista-minuten-förvärv Marco Borriello presenterades inför en entusiatisk presskår i Rom. "Hon är en lika duktig som pappan", hävdade flera tyckare, trots att Sankt Franco Sensis senaste transfermirakel slutligen blev Christian Chivu. Men det kanske är just till 2003 man behöver sträcka sig för att hitta en Roma som kändes stark, och då inte med tanke på spelartruppen, utan framförallt ekonomin.
Man inte ska inte förneka att redan då så kändes spektakulära värvningar av Cassanos eller Batistutas kaliber osannolika, och visst var det så att man inte riktigt hade koll på hur stora Romas skulder var. Sankt Francos auktoritära - eller kanske nonchalanta? -attityd gentemot diverse finansiella institutioner gjorde att man lätt ignorerade de problemen. Eller rättare sagt; som supporter var det inte något man behövde tänka så mycket på. Då. Även om ryktet gick att spelarna inte fick sina löner i tid och så vidare.
Just de två värvningarna, Batistuta och Cassano, sägs å andra sidan lagt grunden till det finansiella helvete som i princip startade efter Chivus ankomst. Capello blev den första råttan att lämna det sjunkande skeppet följande sommar, men samtidigt inrättades även en mindre rolig sommartradition: från och med då blev det standard för Roma att varje mercato tappa en eller två startspelare, detta utan att bli ersatta med nya spelare av samma - hur ska vi säga det snyggt - klass? En liten påminnelse om den skulle behövas: Walter Samuel, Emerson, Chivu, Mancini, Aquilani.
Uppenbarligen var det så att Roma inte hade råd att hålla kvar dessa spelare. Och så trodde heller inte spelarna själva på att Roma skulle kunna uppnå större sportsliga framgångar med sina resurser. Hur det sen gick för dem i sina nya klubbar - tänk Samuel i Real Madrid, Aquilani i Liverpool, Mancini(fniss) i Inter - är egentligen irrelevant. Men dessutom: inte nog med att Roma inte lyckades hålla kvar några av de allra bästa spelarna - vi lyckades inte heller locka till oss nya. Roma hade inte råd. Värvningarna har varit ett evigt karusell av lån, optioner, delägarskap - you name it.
Även sommarens mercato började svajigt. Två spelare på free transfer, Simplicio, och Adriano. Samtidigt tappade vi unga spelare som många gärna behållit, som t ex Motta, Andreolli och Cerci. Men med handen på hjärnan snarare än hjärtat: skulle de verkligen blomma ut? Oavsett detta, det kändes som en vanlig sommar, och man gick i princip bara och väntade på att Mexes skulle bli såld.
Fram till Burdisso. Fram tills dess att Inter, som spenderat flera miljarder (ingen överdrift) på spelare de senaste tio åren, plötsligt bestämde sig för att ta ut tre miljoner mer än vad Roma dittills hade erbjudit. Eftersom Juventus erbjudit just den summan. Samtidigt som Inter och Juventus kastade pajer på varandra offentligt, så var det business as usual vad gällde transfers. ”De är som tjuvarna i Pisa”, sa en för dagen mindre diplomatisk och förbannad Ranieri: ”de ger sken av att slås på dagen, men gör sedan fina affärer på natten”. Hårda ord från vad som visade bli en hård man förra säsongen. Alla vet hur historien till slut fick ett lyckligt slut: Burdisso vägrade gå till Juventus då han gett Roma sitt ord och väntade in i det sista – och slutligen la fram Roma det bud som Juventus hade lagt. Och Ranieris mest efterlängtade (publika) värvning var ett faktum.
Rosellas Sensis roll i Roma kommer att avslutas samma dag som AS Roma blir sålt. Unicredit vill att Roma skall säljas till högsta möjliga pris. Vad Rosella lyckades med under mercatons sista vecka var att övertyga Unicredit om att desto starkare laget var sportsligt sett – desto högre pris skulle de kunna ta av de blivande köparna. Därmed ”släppte” Unicredit de återstående eurona som krävdes för att Burdissos övergång till Roma skulle bli möjlig – och permanent.
Sedan gick Adriano sönder. Och ungefär samtidigt värvade AC Milan Sveriges mest individuellt duktiga idrottsman från lagmaskinen Barcelona. Och samma tanke lär ha drabbat miljoner Romanisti världen över. ”Undrar om vi inte kunde få låna Borriello nu, när Adriano är skadad och säkerligen inte kommer att vara i godkänt spelskick på ett par tre månader, och Vucinic fortfarande tycks tro att han har sommarlov”. Men det var Juventus som gick till attack och föreslog – enligt vad som i sommar har varit deras framgångsrika transferstrategi – att få låna Marco Borriello en säsong, spelaren som tydligt skulle bli den ”drabbade” av det nya förvärvet. Inte nog med det, Galliani hade också Robinho i fickan.
”Jag vill inte gå någonstans om det inte blir en permanet deal” lät Marco Borriello Italien – och omvärlden - veta via sin agent. Och då försvann hoppet. I alla fall för mig. Det fanns ju helt enkelt inte en chans i världen att Roma skulle ha råd att KÖPA en anfallare? Skulle vi tvingas skeppa iväg Mexes, eller Juan, i motsatt riktning för att säkra oss om den anfallstypen som egentligen saknats i Roma sedan Batistuta? Marco Borriello sa nej till Juventus. Då klev Rosella Sensi in i handligen igen. Och övertalade Unicredit, åter igen, att desto starkare lag – desto bättre pris skulle de få vid en försäljning. Och värvningen var ett faktum.
Spallettis mirakulösa anfallsfotboll utan anfallare höll ju bara kontinuerligt i en och en halv säsong, även Ranieri fick Toni till sitt förfogande andra delen av förra säsongen – men ett sådant alternativ skulle ju inte finnas nu. Ett sådant alternativ behövdes, säsongens första ,mållösa ligamatch hade visat tydliga tecken på detta. Självklart är inte Borriello Drogba eller Milito – men vi hade ingen anfallare som iaf till spelsättet saknade fåfänga. Nu får, precis som många tyckare är överens, Adriano chansen att hitta tillbaks till sitt forna jag i lugn och ro.
Mexes då? Han är kvar. Juan, Vucinic och De Rossi likaså. För första gången sedan 2003 har vi inte bara värvat spelare vi velat ha – utan även lyckats behålla i princip alla de viktiga spelarna i truppen. Fyra av värvningarna är inget att skämmas för: Adriano, Simplicio, Borriello och Burdisso Sr. är alla mycket bra spelare, som är precis det Roma har behövt. Castellini och Burdisso Jr. får ursäkta, än så länge. Vi kanske saknar ett vettigt alternativ till Riise (Castellini får ursäkta då jag aldrig sett honom spela) – detta kan komma att göra sig märkbart i och med skadan norrmannen ådrog sig idag då det talas om en flera veckors frånvaro – och ännu saknas det en högerback av yppersta klass. Förhoppningsvis är detta något som kan lösas i vinter, utan att någon större skada är skedd på vägen dit.
Vad mercaton visar, enligt mig, är att det finns ett nytt förtroende för, och en ny styrka, i Romas ekonomi. Jag säger det igen: sommaren gick slutligen ut på att behålla de viktigaste spelarna och värva i de positioner där det behövdes. Bygga ett starkare lag.
Självklart hade det varit underbart att ha vunnit scudetton med mindre medel, till exempel 2008, men tyvärr är inte historia något som kan skrivas om. Nu blickar vi framåt!
Titta på truppen. Visst ser det bra ut? Låt oss njuta av den, och låt oss låta bli att plocka enkla poäng genom att kommentera Lorias namn i densamma.
Forza Roma!!
