Manegen ligger krattad för Mirko
Mirko Vučinić är redo för spel: "Jag lovar att ge mitt allt för att få upp Roma på fötter igen."
Mirko Vučinić hade den kanske bästa chansen att föra Roma till den seger som skulle ha betytt tre, av många redan inräknade, poäng i premiären mot Cesena. Han missade den. Han gör det ganska ofta. Ska han någonsin blomma ut till den världsanfallare som han så uppenbart har potential till att bli?
Det är ju så lite som fattas honom. Han är snabb, teknisk, har ett bra skott och kan göra otroligt vackra mål. Dessutom har han den där speciella förmågan att höja sig i viktiga matcher och mot meriterat motstånd. Det är i dessa matcher han har förtjänat det intresse som Tottenham, Manchester City, Manchester United, Chelsea, Arsenal och Milan har visat för honom under de senaste säsongerna. Med all den förmåga han besitter borde han kunna briljera mot svagare motstånd. Framförallt borde han kunna göra mål. Vi vill helt enkelt ha ”mål, mål, mål, mera mål”. Men mål, kommer det att bli? Det kan naturligtvis bara framtiden förtälja, det enda man faktiskt kan veta något om är det förflutna.
En söndag i maj, 1980 avbryts fotbollsmatchen mellan gästande Röda Stjärnan från serbiska Belgrad och hemmalaget Hajduk Split, en av Kroatiens mest framgångsrika klubbar. Ett dödsbud ljuder genom högtalarsystemet på den fullsatta stadion. Spelet stannar omedelbart upp. Vissa spelare brister i tårar och hela stadion brister unisont ut i en hymn till den avlidnes ära. Josip Broz, för omvärlden mer känd under namnet Tito, är död. Den Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslavien har mist sin fadersfigur och ledare och gatorna i landet fylls denna söndag av sörjande människor. Man kunde redan då ana konsekvenserna: detta var startskottet till Jugoslaviens blodiga sönderfall.
Detta sönderfall skulle Mirko Vučinić få följa på nära håll. Han föddes tre år efter Titos död i den då Jugoslaviska staden Nikšić, i republiken Montenegro (en venetiansk översättning av det montenegrinska namnet Crna Gora: Svarta Berget). Till följd av den omvälvande händelseutvecklingen på balkanhalvön har Vučinić haft hela fyra nationaliteter och hunnit representera två av länderna i landslagssammanhang. I den mån den åttaåriga lilla Mirko drömde om att spela i landslaget så var det således för den Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslavien. När han vid millennieskiftet som lovande ungdomsspelare tillhörde Sutjeska Nikšić, (grundad det vackra året 1927) så drömde han alldeles säkert om att en dag spela för sitt nya land Förbundsrepubliken Jugoslavien som sedan 1992 bestod av endast Montenegro och Serbien. När han sedan faktiskt fick representera sitt landslag så var det för den nya, något lösare statsunionen Serbien och Montenegro, där han hann med tre landskamper. Han var dock uttagen i truppen som skulle spela VM i Tyskland 2006, men tvingades avstå på grund av knäskada. Och så, slutligen, den 3 Juni 2006 förklarade sig Montenegro som en självständig republik. I ”de modiga falkarna” har sedan Mirko hunnit med 21 matcher, varav 18 som lagkapten, och tio mål. I EM-kvalets första match gjorde han det som han inte mäktade med några dagar tidigare mot Cesena då han sänkte Wales med matchens enda mål vilket betydde att UEFA:s senaste medlemsland kunde bärga tre poäng i öppningsmatchen i grupp G, som man nu leder på sex poäng tillsammans med England.
Åter till 2006: Knappt tre månader efter Montenegros självständighetsförklaring offentliggjordes att Roma hade lånat en talangfull målgörare från US Lecce. Den 30 augusti förklarade Mirko Vučinić att hans hjärta tillhörde AS Roma. Hans målrekord i Serie A sattes ett år tidigare då en blott 21-årig Mirko hittade nätet 19 gånger under säsongen 2004/2005. Detta på endast 20 startade matcher och åtta inhopp. Men sedan har bristande speltid samt ett spelsystem som ofta förpassat honom ut på vänsterkanten gjort att målproduktionen sinat. Gångna säsongens 14 Serie A-fullträffar var faktiskt hans näst högsta notering i karriären.
Om man tar fram räknestickan så får man fram att han från och med genombrottssäsongen 2004/2005 har spelat 226 tävlingsmatcher och gjort 84 mål. Alltså 0,37 mål per match. Under sina fyra säsonger i Roma ligger målsnittet på något lägre 0,33 mål/match. Men om man bara räknar Champions League och Europa League så stiger snittet till 0,38. Detta till trots, någon riktig målspruta, det har Mirko Vučinić inte varit på fem år nu. Men något säger mig att det krävs att montenegrinen spränger tjugovallen i seriespelet denna säsong för att Roma på allvar ska kunna aspirera på scudetton.
Tottis guldskodagar är med all sannolikhet över. Såväl Adriano som Borriello har förutsättningarna för att mangla in mål, men jag är rädd att deras startsträcka kan visa sig vara för lång för att Roma ska ha tid att invänta deras acklimatisering. Den krånglande Baptista glömmer man lätt bort tillföljd av hans alltmer sällsynta inhopp på fotbollsplanen. Okaka kan mycket väl ta ett kliv framåt i år, men att hans säsong ska explodera i en målorgie håller jag inte för troligt. Menez är en fantastisk fotbollsspelare, men målgörandet är väl inte hans främsta styrka.
Jag målar inte fan på väggen här. Alla våra anfallare kan göra mål och är utomordentliga fotbollsspelare. Men Inter har fortfarande seriens starkaste trupp, Milan har öppnat plånboken i ett ärligt försök att närma sig sin granne, Juventus kan väl knappast undvika att göra bättre ifrån sig än förra säsongen, Genoa har värvat både ivrigt och, vad det verkar, smart, och flera av de mindre lagen har rivstartat denna upplaga av Serie A. För att Roma verkligen ska få spets på anfallet, för att denna säsong ska kunna bli lika bra, eller ännu bättre än den förra, då måste någon kliva fram och visa vägen – nu!
Manegen är alltså krattad, publiken håller andan. Lyssnar man riktigt noga kan man höra de något obehagliga bröderna Bronett äska största möjliga tysssssstnad. Visst inser Mirko Vučinić att det är honom supportrarna väntar på? Visst ser han det gyllene tillfället att bli den mästare vi alla väntar oss att han ska bli?
Kvällens match är ett utomordentligt tillfälle att påbörja denna förvandling! Själv hade han inför matchen följande att säga till pressen: ”Jag fick en ordentlig smäll och har inte kunnat träna ordentligt – men jag lovar att ge mitt allt för att få upp Roma på fötter igen.”
Jag ber dig Sankt Mirko – fräls oss ifrån ondo!
